Svenska Dagbladet, Kultur, 19 januari 1994

Blir framtidens arkeolog en hacker?

I vår digitala tid bör viktigt material arkiveras på papper också, säger forskare

Mer och mer av världens litteratur överförs nu till datamedium och läggs på nätverk eller CD-ROM-skivor. Kunskapen skall göras tillgänglig för alla som har en dator. Men datatekniken utvecklas ju så snabbt. Kommer någon att kunna läsa våra datafiler om hundra år?

En person på ett ledande dataföretag här i Sverige sade till mig att om vi i dag kan tyda gamla papyrusrullar, så kommer vi i framtiden också att kunna läsa allt vi skapar nu. Och en annan menade att datafiler har den bästa standar-

Karl-Erik Tallmo, författare och programutvecklare, funderar i tre artiklar över en rad problem inom det så kallade informationssamhället, komplikationer som har uppstått till följd av den elektroniska revolutionen. Den första rapporten var införd den 16 januari.

disering som finns - ettor och nollor. Men detta är inte min poäng. Framtida hackers med böjelse för kybernetisk arkeologi kommer givetvis att finna nöje i att ägna några veckor åt att rekonstruera antika datafiler. Men vad händer då med de stolta deklarationerna om en ny demokratisk revolution vad gäller informationsspridning - "the knowledge of the world only a mouseclick away"?

Monica Ertel vid Apple Computers bibliotek i Cupertino i Kalifornien tror inte riktigt på det där med ettor och nollor:

- Vi har kvar ett exemplar av varje dator som Apple tillverkat här på biblioteket, eftersom någon då och då behöver läsa en gammal Visicalc-fil eller ett LisaDraw-dokument. Det är en aning skrämmande. Papper är så universellt och enkelt.

Mycket görs ju i dag för att närma olika datorplattformar till varandra. Och ett av de nya modeuttrycken är "digital convergence", vilket syftar på en sammansmältning av datorer, telekommunikation, kabel-TV och i förlängningen - Hollywood. Men när det gäller standarder finns det hur mänga akronymer som helst: SGML, IGES, ODA, CDA, RTF... Varje företag vill att just den egna standarden skall dominera marknaden, något som fördröjer uppkomsten av en fungerande standard.

SGML (Standard Generalized Markup Language) är en standard för att beskriva ett dokuments struktur - det kan röra allt frän kursiverade ord, hypertextlänkar eller indexering av en hel bok till markering av bilder och beskrivning av dessas innehåll.

- Huvudsyftet med SGML är att användaren skall få kontrollen över hur information presenteras - inte programtillverkarna, säger SGML:s uppfinnare, IBM-mannen Charles Goldfarb, och tillägger att så snart en tillverkare av t ex ordbehandlingsprogram introducerar en "förbättrad" version med ett på någon punkt inkompatibelt format, så görs ännu mer information otillgänglig.

Vissa programtillverkare vill dock inte sprida SGML, de använder standarden internt för att få konkurrensfördelar men erbjuder den inte åt andra.

SGML är en lovande standard, men är det trots allt inte bara en lösning för samtiden? Hur blir det med standardisering över tiden?

- Införandet av standarder hjälper inte, säger Don Norman, som är professor i kognitionsforskning vid University of California och dessutom rådgivare till Apple Computer. Detta problem sträcker sig bortom standarder: standarder fungerar bra inom en teknologi, men detta problem uppstår därför att teknologin i sig själv förändras.

Förlagen eller dataföretagen kommer troligen att kontinuerligt konvertera de mest lönsamma titlarna (populära uppslagsverk och affärsinformation t ex) till nya format. Men den största delen av den elektroniska utgivningen riskerar att glömmas bort.

Steve Cisler vid Apples arbetsgrupp Library of tomorrow tror att åtgärderna kommer att inriktas på retrospektiv återvinning. En mängd mindre viktig information kommer aldrig att överföras till nya format.

Därmed är de titlarna praktiskt taget förlorade. I den fysiska världen kan man råka hitta en intressant bortglömd bok på en dammig hylla - det fenomen som engelskan har ett så bra ord för: serendipity. Men en bortglömd elektronisk bok i ett otydbart tekniskt format snubblar man inte över.

Om retrospektiv återvinning är det enda ekonomiskt försvarbara, borde det då inte vara vår plikt att hjälpa framtiden genom att redan nu t ex bygga in någon form av teknologineutrala koder som talar om för den tidens maskiner hur datafilerna skall dechiffreras? Vore det inte paradoxalt om vår högteknologiska tid skulle lämna ett mindre kulturellt arv efter sig än andra epoker gjort?

Men Steve Newcomb, som är ordförande i SGML Special Interest Group i Florida, invänder:

- Det är bevarandet av information och möjligheten att få tillgång till den på alla tänkbara sätt som är viktigt. Möjligheten att exakt rekonstruera det program som en gång användes, för att komma åt informationen är mycket mindre viktigt, säger han.

Ja, för framtiden är det förstås allra viktigast att över huvud taget kunna bevara arkivmaterial i någon form. I dag kan vi ju vara glada att det finns viss musikalisk notation kvar från medeltiden och att elisabetanska teaterpjäser bevarats. Vi känner inte exakt dessa tiders konventioner och regler för uppförande, men vi har åtminstone det råmaterial musikerna och skådespelarna använde. Förr fanns ingen möjlighet att bevara själva uppförandet, konstverkets slutliga form. I vår tid borde vi kunna göra det.

Som det ser ut nu, bör alltså konstnärer och vetenskapsmän som vill skapa något mera bestående, paradoxalt nog inte ta de senaste finesserna med ljud och video i sin tjänst. I stället bör de begränsa sig till en sorts teknikens minsta gemensamma nämnare. Kortlivat material däremot, som reklam och presentationer, kan excellera i de nyaste uttrycksformerna.

Det pappersbaserade ordet har givit oss ett tidsmässigt panorama på 300-500 år. Vi kan i dag hyggligt ta oss igenom texter av Stiernhielm eller rent av Chaucer. Men i framtiden kanske vår överblick i tiden kommer att krympa till ett par decennier.

Internationella strålskyddsorgan sysslar med en besläktad fråga: hur skall vi till framtida generationer kunna förmedla kunskap om var använt kärnbränsle finns lagrat? Det handlar då inte om hundra år utan om tusentals år framåt i tiden, så långt fram att ingen ens vet om det då kommer att talas något språk vi nu känner till.

Förflyttar vi resonemanget från människors till maskiners språk, så uppstår problemet mycket tidigare. Om bara femtio år kanske det inte finns någon maskin som använder det språk maskiner använder i dag.

Jag hoppas att jag svartmålar, för det vore katastrofalt om framtiden berövades historien. Pedagogik och läroplaner må ändras, en generation eller två kan få undermålig utbildning, men försvinner källorna till kunskap om vår kultur, är det omöjligt att reparera.

- Jag rekommenderar att vi även i vår digitala tid har viktigt material arkiverat på papper, säger professor Don Norman.

Steve Newcomb föreslår att de som äger rättigheterna till olika typer av information arkiverar denna i en teknologineutral form i sina valv:

- På så vis är deras investeringar ändå skyddade när nya teknologier dyker upp, och informationen kan då exploateras igen.

Men ett verk med en viss kombination av text, ljud och rörliga bilder är svårt att bevara teknologineutralt på t ex papper. Mark Needleman vid biblioteket på University of California i Oakland, säger: - Om man dessutom ser det så att 1900-talets kultur och historia finns i företeelser som film och TV lika mycket som i tryckt material, så är problemet verkligen allvarligt.

Från ekonomisk synpunkt är den kontinuerliga konverteringens strategi mycket kostsam. Och den tillämpas ju redan, t ex för att bevara filmer gjorda på nitratbas och böcker tryckta på syrahaltigt papper. Det mikrofilmas, skrivs av, scannas och fotokopieras. Vore det möjligt att göra en enda konvertering till digitalt medium, med någon typ av kodad information om behövlig hårdvara, så skulle det spara miljoner manårs arbete.

Vi kommer troligen inte heller att kunna följa en författares väg till en slutgiltig version av en bok via olika utkast och lösa lappar, när de flesta arbetar med dator eller små elektroniska anteckningsblock. I dag kan ju forskarna rent av filosofera över George Washingtons tvättlistor. Röster höjs nu med krav på långtgående pliktarkivering av t ex datanätskonferenser och elektronisk post. Frånsett den stora frågan om personlig integritet, är det närmast ogörligt. Elektronisk post utväxlas i dag inom och mellan minst 140 länder, och antalet sända meddelanden ökar med 15 procent per månad.

Kanske måste man acceptera att varje epok har sin glömska. Archimedes cirklar.i sanden har oåterkalleligen rubbats. Vissa berömda målningar finns kvar endast som kopior i kopparstick.

Men en hel epok får inte raderas vare sig ur datorminne eller ur mänskligt minne. Särskilt inte en epok som givit sig själv det förpliktande namnet informationssamhället.

KARL-ERIK TALLMO