Svenska Dagbladet, Kultur, 16 januari 1994

Om datorerna skulle tappa minnet ...

Kan vi om 20 år läsa all den digitala information som skall bli vår räddning undan glömskan?

Datorer har något som kallas minne. Vår kultur har en sorts kollektivt minne, bl a i form av bibliotek, arkiv och museer.

Vad skall hända med detta, när så mycket nu och framdeles kommer att publiceras enbart elektroniskt? Informationen kan överföras snabbt som tanken via världsomspännande datanät - men är risken att den också "glöms" lika fort?

Datoriseringen av våra bibliotek började med katalogerna. Nu häller själva samlingarna i många fall på att läggas på datamedia. Dels överförs

Karl-Erik Tallmo, författare och programutvecklare, funderar i tre artiklar över en rad problem Inom det så kallade informationssamhället, komplikationer som har uppstått till följd av den elektroniska revolutionen. Detta är den första rapporten.

gammalt tryck eller mikrofilmer, dels tillförs helt nytt material som aldrig publicerats på annat sätt än elektroniskt.

Det finns mängder av databaser med äldre litteratur som skrivits eller scannats in (med bildläsare och program för teckenigenkänning) på datamedium. Cirka 8 000 olika serier av klassiska texter har redan överförts till maskinläsbar form världen över. Även bilder är tillgängliga via dator och modem: Library of Congress stora projekt American Memory innehåller förutom historiska texter också över 40000 fotografier som skall publiceras bl a på CD-ROM-skivor. I databasen Perseus finns klassiska grekiska texter samt bilder av arkeologiska fynd.Thesaurus Linguae Graecae tillhandahåller enbart text, men text i mängd - 57 miljoner ord. Patrologia Latina är en databas med den latinska delen av Jacques Paul Mignes utgåvor av kyrkofäderna.

Det talas mycket i dessa dagar om det virtuella (skenbara) biblioteket, som inte är en plats utan en elektronisk representation. Det bibliotek som förefaller finnas på datorskärmen kan i själva verket vara en mängd databaser belägna på skilda kontinenter.

- Tillgång i stället för lagring är nyckelordet för morgondagens bibliotek, säger Göran Skogmar vid Kungl Bibliotekets LIBRIS-avdelning.

Vid exempelvis universitetsbiblioteket i Milano åskådliggörs bibliotekskatalogen på en dataskärm i form av hyllor med böcker som man kan leta bland. När något fångar intresset kan man ta ner en bok från den skenbara hyllan, och då kopplas genast en förbindelse till någon databas, där verket lagrats i sin helhet. Bilder behöver inte längre vara helt statiska. Det finns en videoteknik som med datorns hjälp tillåter betraktaren att vända och vrida på ett objekt och se det från olika sidor. Sådana videofiler kan också överföras på datanäten.

Informationsteknologins pionjärer börjar sannerligen fä rätt i sina förutsägelser.

H G Wells t ex drömde redan 1937 om en "permanent världsencyklopedi" i form av en sammansmältning av världens katalogiserade arkiv:

Det finns inte längre något praktiskt hinder för att åstadkomma en väl fungerande katalog över all mänsklig kunskap, alla idéer och prestationer, dvs att skapa ett komplett globalt mänsklighetens minne. Och inte bara en katalog; reproduktioner av själva objekten kan förmedlas till varje på lämpligt sätt utrustad plats.

Den kan reproduceras exakt och fullständigt i Peru, Kina, Island, Centralafrika eller på vilken som helst annan plats där garantier mot skador och avbrott verkar kunna ges. Den kan förena ett med hjärna utrustat djurs koncentration och en amöbas konturlösa vitalitet.

[...] de intrikata tankebanorna, de mentala bildernas detaljrikedom stämmer till vördnad [...] Människan kan inte räkna med att fullt ut på konstgjord väg efterlikna denna mentala process, men hon borde definitivt kunna dra lärdom av den.

Ofta blir elektroniska utgåvor billigare än tryckta, men den stora vinsten med texter i databaser är de enorma sökmöjligheterna. Forskare kan snabbt finna källmaterial, och detta kan sedan med datorns hjälp analyseras på olika sätt: penseldragens struktur hos Rembrandt, förekomsterna av ett visst ord tillsammans med ett visst annat ord hos Milton.

Men många menar att även bevarandet av informationen för framtiden är en mycket viktig anledning att digitalisera källmaterial. Det skulle kunna vara en bättre metod än att mikrofilma eller fotokopiera gamla böcker som nu fräts sönder på grund av att de är tryckta på det dåliga syrahaltiga papper som gjordes ungefär från 1850 och hundra är framåt. Ett helt sekels trycksaker förintas i tysthet just nu i världens bibliotek, en förstörelse som kan bli vida större än den då biblioteket i Alexandria brändes.

Och därmed är vi inne på sårbarheten. H G Wells insåg fördelarna med att inte lägga alla ägg i samma korg. Men räcker det med att denna globala informationsmängd ligger spridd på tusentals olika datorer världen runt? De flesta vet att datortekniken utvecklas mycket snabbt. Ungefär vart femte är uppstår en helt ny generation av datorer. Vågar vi räkna med att all denna digitala information, som skall bli vår räddning undan glömskan, verkligen går att läsa om 20, 50 eller 100 år? Vi har redan svårigheter med andra media. Anta att någon ger oss en Betamax-video från 70-talet. Var hittar man en videobandspelare att spela upp bandet på? Och hur många har inte ljudband på stora sjutumsspolar i bokhyllan, medan hemmets enda bandspelare är av kassettyp?

I Sverige har Kungl. Biblioteket, Arkivet för ljud och bild och Riksarkivet fått regeringens uppdrag att utreda metoder för att på lång sikt bevara i första hand elektroniska dokument. Norge har en lag om pliktleveranser av sådana. Nationalbiblioteken i Helsingfors och Köpenhamn avvaktar.

Svenska Riksarkivet har erfarenhet av problematiken. Från 1965 till i dag har man mottagit 20 000 databand (10 000 i två exemplar) frän myndigheter och statliga verk. Dessa gamla kilotunga bandspolar kopieras om då och då, för att magnetmönstret inte skall försvagas och bli oläsbart. Ungefär som champagneflaskor måste roteras med jämna mellanrum under lagring måste banden också vridas 90 grader var sjätte månad för att skyddas för jordmagnetismens inverkan.

Riksarkivet har kvar gammal datautrustning för att kunna läsa dessa band, men vad händer när datorerna inte längre går att reparera? (NASA, t ex, har hundratusentals databand med mätningar från rymden, som är oläsbara på grund av att de antingen vittrat sönder eller därför att utrustningen för att läsa dem inte längre existerar.)

- Det finns vissa planer på att så småningom kopiera banden på beständigare medium, berättar Torbjörn Hörnfeldt på Riksarkivet.

Men vad som är beständigare vet ingen egentligen i dag. CD-ROM-skivan är en kandidat, men man tror att fukt kan diffundera genom plasten och skada metallskiktet där informationen präntats in. Och även om skivan håller, så återstår det största problemet: att hålla den maskinella utrustningen brukbar.

Vill man se det pessimistiskt, skulle det ju kunna bli så att det utrymme man sparar genom att lagra hyllkilometer med pappersburen information på t ex CD-ROM-skivor, förlorar man genom att bibliotek och arkiv måste bli en sorts tekniska museer, där salarna belamras av gamla datorutrustningar i hundratals olika konfigurationer.

Svårigheterna är stora nog när det gäller enkla dokument med kanske bara bokstäver och siffror. Men talar vi om komplicerade multimediaverk, med text, bilder, video och ljud, blir komplexiteten nästan oöverskådlig. Om bara några är kommer detta att vara en vanlig form.

Anta att ett banbrytande verk av en framtidens James Joyce eller Orson Welles skapas någon gång är 2020. Kommer man år 2070 att kunna läsa/lyssna på/titta. på detta verk så som konstnären avsett? Mänga inom dataindustrin menar att det troligen blir möjligt att återskapa äldre filer på ett ungefär. Men då syftar de oftast på textinnehållet och kanske en och annan bild, men inte att visa verket så som det var avsett. Tänk om vi i dag skulle få nöja oss med att ta del av t ex Orson Welles filmer i form av korta textreferat med några stillbilder till!

Görs det något för att förhindra denna dystra utveckling? Och kan något göras? Om detta handlar nästa artikel, där representanter för databranschen och biblioteksvärlden kommer till tals.

KARL-ERIK TALLMO