Anförande vid utställningen "Kosmisk strålning pågår", Stockholms gasverk, 20 sept. 1998.

Några av Ferdinand Bobergs byggnader vid gasverket i Hjorthagen, pumpcentralen och klocka 2 och 1. Foto: Kurt Pettersson, Tre fotografer.

Vi var bland annat uppe på taket till den höga gasklockan, den nyaste som byggdes 1931-32, och kikade ned på den fantastiska utsikten från 96 meters höjd ned på den lummiga grönskan där fabriks- och kontorsbyggnader låg utspridda, hamnen med oljecisternerna. Ingenjören var nog glad att jag kom dit för han hade själv aldrig under sina år på verket varit uppe på taket. Nu hade han tagit med sig sin kamera.

Vad hade jag då här att göra kan man undra. Jo, jag hade just påbörjat en roman som skulle tilldra sig här. Jag hade fascinerats av gasverkets mystik ett par år tidigare under en nattlig promenad i Hjorthagen när verksområdet plötsligt utbredde sig som någon sorts bortglömd kultplats eller utomjordisk raketbas. Tyckte jag då i alla fall. Och påverkad som jag var av den s.k nya franska vågens författare, med namn som Le Clezio och Claude Simon, som brukar kunna skriva flera sidor om hur en fluga kryper över en tidningssida osv, så ville även jag skriva en oerhört detaljerad, närmast maniskt utförlig skildring av gasklockan och gasverket.

Jag hade fått en mängd faktablad om den höga gasklockan, med kurvor och diagram, om hur stor kolvens slaglängd var, om trappans vikt på 18 ton och t.o.m hissens medelhastighet.

Ur mätprotokollet för den 96 meter höga klocka IV, daterat 20 dec. 1932.

Gasklockans gåtfulla uppenbarelse hade fångat Peter med kraften hos en mångtusenårig offerplats i en främmande kultur under en nattlig sommarpromenad några år tidigare. Han hade gått nedför en backe och för varje steg hade klockan i hans åsyn alltmera höjts ur grönskan och rest sig i en sorts mörkt och dovt, tigande majestät i det overkliga skenet från gatubelysningen, som också lyst upp delar av trädkronorna. Tillsammans med den djupblå natthimlen fick hela miljön en övernaturlig prägel, ja, egentligen hade stämningen precis haft filmens kvaliteter. Detta bidrog säkert till hans starka önskan att skriva gasklockans monografi och att skriva på en så extrem nivå att inte en bult, inte en svetsfog var oviktig i sammanhanget.

Nog om mig nu.

Gasverksanläggningarna här ute vid Värtan invigdes 1893. Kung Oscar II och prinsarna Carl och Eugen hade åkt hit i vagn, medan cirka 400 inbjudna dignitärer och tjänstemän rest hit i ett 28 vagnars specialtåg som vid Värtans station växlades in på gasverkets eget spår. Att gasverket förlades hit berodde på att den tidigare anläggningen vid Dalagatan inte längre räckte för att förse Stockholm med gas. Belysningen på gatorna utgjordes till stor del av gaslyktor, men framför allt började användningen av kokgas, dvs för matlagning och uppvärmning att öka medan ved användes mindre och mindre.

Det tidigare Klaragasverket var anlagt på något som kallades Klara sopbacke, en utdikning av Klara sjö. Det här var sannerligen inget förstahandsval. Man sökte förgäves efter andra tomter, men tvingades hålla tillgodo med denna plats som enligt boken "Stockholms belysning" från 1903 utgjordes av en "under en följd av år genom afstjälpning af sopor och annan orenlighet i Klara sjö åstadkommen utfyllning". I klarspråk är detta "annan orenlighet" helt enkelt latrin.

”Historien om Stockholms belysning går tillbaka ungefär till tiden då slottet Tre kronor brann, 1697. Före dess var man nattetid i stort sett hänvisad till månskenet.”

Hösten 1853 kunde gastillverkningen sätta igång, därmed blev Stockholm Sveriges tredje stad som fick gas, efter Göteborg och Norrköping. De första gaslyktorna tändes på Norrbro den 18 december 1853, en händelse som finns förevigad på ett oljetryck från samma år, gjort av Carl Johan Billmark. Först var det Nikolai, Klara och Jacobs församlingar som anslöts till gasnätet, och omkring 1860 var i stort sett hela staden inom tullarna ansluten. Då var rör nedlagda i gatan till en längd av 8,5 mil, antalet gaslyktor var 1 941 och antalet s.k. enskilda lågor var 29 260.

Historien om Stockholms belysning går tillbaka ungefär till tiden då slottet Tre kronor brann, 1697. Före dess var man nattetid i stort sett hänvisad till månskenet och en och annan ljuslåga som flackade intill någon helgonbild i en husmur. Det måste ha varit för oss obegripligt svart. Man var hänvisad till lyktor och facklor som man bar eller förde med sig i vagn.

Just bruket av facklor på vagnar var en stor brandfara, inte minst eftersom Stockholms broar för det mesta var av trä. Efter slottsbranden var man förstås uppmärksam på brandrisker, så detta föranledde överståthållaren att ålägga exv. invånarna på Riddarholmen att se till att fasta lanternor fanns uppsatta. Det dröjde dock ända till 1749 innan den första kungliga förordningen om lyshållning utfärdades. Bruket av facklor förbjöds redan 1725 men fortsatte ändå flera decennier framåt.

Övergången till gas var nu inte total, som man kanske kan tro. Oljelamporna fanns kvar fram till ungefär 1880 i oförminskat antal och redan började man experimentera med den nya kraftkällan elektricitet. Vid början av 1880-talet fanns ett dussin båglampor - drivna av ånggeneratorer - uppsatta på prov vid exv Blasieholmen, Skeppsbron och Slussen. År 1884 köpte staden det hittills privata Gaslysningsaktiebolaget för ungefär 3 miljoner kronor. Gasbehovet ökade dock som nämnts, bl.a. berodde det på hemmens och industrins krav och man började projektera för anläggningen i Hjorthagen som på lite sikt skulle kunna klara 240 000 kbm/dygn.

De första gaslyktorna tänds på Norrbro den 18 december 1853,
oljetryck av Carl Johan Billmark.

1893, den 25 november, när Värtagasverket invigdes, sade ordföranden i gasverksstyrelsen, generallöjtnanten friherre Leijonhufvud ungefär så här, enligt Dagens Nyheters rapportör, innan han lämnade ordet till kungen:

Mera ljus, mera upplysning, så lyder dagens lösen! Fyrtio år ha nu förflutit sedan Stockholms första gasverk anlades, och sedan denna tid har konsumtionen af detta upplysningsmedel stigit så, att det gamla verket blifvit otillräckligt och anläggandet af ett nytt blifvit ett oafvisligt behof.

Konungen förrättade så öppningsceremon Ferdinand Boberg som ritat de fantastiska byggnaderna fick motta Vasaorden (Boberg är även känd för att ha ritat t.ex. Posthuset, NK och Valdemarsudde), medan överingenjör Ahlsell som lett själva bygget fick Nordstejerneorden.

Detta att se ljus som ett upplysingsprojekt, även i mera filosofisk bemärkelse, var Leijonhufvud inte ensam om. Redan gamle Kellgren hade som bekant skaldat om ljusets fiender: "Tänk, att det djärva stoftets son/ vill mitt i natten nyttja synen!"

”Detta att se ljus som ett upplysingsprojekt, även i mera filosofisk bemärkelse, var Leijonhufvud inte ensam om.”

1896 skrev Hjalmar Söderberg en historiett som heter "Sann historia", där han nästan i H.C. Andersens anda beskriver en lyktstolpes öden. Redan när den var en oljelampa hade den lyst in till en blek ung man som läste Rousseau. Och nu skulle den alltså bli gaslykta. Men var inte detta moderna påfund just en sådan civilationens förbannelse som upplysningen vände sig mot? Lyktstolpen är med andra ord något kluven i frågan.

Det här resonemanget är egentligen påfallande modernt, och det förebådar nästan vissa av 60-talets store medieteoretiker Marshall McLuhans tankar. I novellen antyder ju Söderberg att olika sorters ljus kanske förmedlar olika budskap som en sorts inbyggd sidoeffekt hos belysningen som medium. Här finns också tanken på gasnätet som ett stort system som sammanknyter staden, även här med vissa inneboende bieffekter. Detta är just sådant som dagens studium av s.k. stora tekniska system (LTS) sysslar med.

Söderberg var också kritisk mot att gatubelysningen inte hölls tänd året runt. Lyktorna tändes av lykttändare, ett eget skrå som bestod av cirka 150 personer som skötte om 50-60 lyktor var. Vid månsken tände man inte och vid 12-1 på natten släcktes lyktorna i allmänhet. Denna sed avskaffades dock 1884, och enligt lyshållningsterminen 1897 skulle man hålla tänt mellan 15 juli och 1 juni. Eller släckt mellan 1 juni och 15 juli, beroende på hur man nu ser det. 1905 hade det tydligen ändrats igen, för då skriver Hjalmar Söderberg i "Doktor Glas":

Jag prisar Gud, sade Markel, för att de äntligen ha börjat tända lyktorna igen. Jag känner inte igen mig själv i det här sommarnattsmörkret utan lyktor som vi nu ha irrat omkring i en rund tid. Fast jag vet att anordningen har kommit till uteslutande av sparsamhetsskäl, ett fullt aktningsvärt motiv alltså, har den i alla fall en gemen bismak av att vara arrangerad för turistsmaken. "Midnattssolens land" - fy katten.

Och Martin Birck som sitter bredvid på kajkanten utanför Grand Hotel instämmer:

På landet är sommarnattsskymningen ett helt trolleri, men här hör den inte hemma. Tända ljus tillhör staden.

Gasljus förekommer förstås ymnigt i litteraturen. För Sherlock Holmes är gasljusen fyrar i Londondimman, och Dorian Grays porträtt förfaller alltmer i gaslågors sken. I Jules Vernes "Jorden runt på 80 dagar" kommer Passepartout någon gång mitt under resan plötligt på att han glömt gasen på hemma i London. Ungefär var fjärde timme ökar hans gasräkning med två shilling.

De flesta minns säkert också filmen "Gasljus" med Ingrid Bergman och Charles Boyer. Den bygger på en pjäs från 1938 av Patrick Hamilton. En bärande idé där är att gaslågorna går ned på ett kusligt sätt när någon tänder i en annan del av huset, och detta händer fast ingen mer är hemma än stackars Ingrid Bergman. Nu ska det där inte behöva hända i bättre anläggningar, eftersom regulatorer ser till att trycket är konstant.

Som modern stadsbo under 1900-talets allra sista år undrar man förstås hur gasskenet egentligen såg ut - flackade det, flämtade det eller ändrade det sig bara spöklikt sakta? Hur såg människors ansikten ut på gatan i denna konstgjorda dager, var de bleka, gula, slätades huden skenbart ut eller syntes varje blemma? Jag kan förstås bara gissa lika bra eller dåligt som ni - jag vet dock att några gaslyktor hade ett särskilt glödämne som lågan riktades mot så att ämnet började lysa, och just dessa lyktor gav ett lite grönaktigt sken. Hjalmar Söderberg har förresten en passage även i "Förvillelser" från 1895, där han utnyttjar skillnaden mellan el- och gasljus för att få fram en hotfull effekt. Scenen är hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg, den tidens vattenhål för konstnärer och intellektuella:

Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes. Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu var ljust, rörde sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av armar, fäktande i luften med glas i hand.

Gasen betraktades dock nog allmänt som en välsignelse, den var renare, lättare och oftast billigare än ved. 1928 var det faktiskt fyra gånger så dyrt att elda med ved som med gas.

I hushållet användes gasen inte bara för ljus och matlagning, man hade också t.ex. varmvattenberedare och gasdrivna strykjärn. Ljuset som gasen erbjöd var starkare än oljans och möjliggjorde t.ex. arbete i lokaler där dagsljus inte trängde in.

Själva gasen framställdes genom destillering av stenkol. Och som biprodukter fick man koks, tjära, ammoniak och naftalin. 1972 tog kolepoken dock slut och man använder idag lättbensin som råvara.

Hur mottogs då gasverket när det var nytt? Ny teknik diskuterar vi ju idag intensivt när det gäller kärnkraft, IT osv. Det förekom en del kritik, och vissa var rädda för att gasverket skulle explodera.

I Röda rummet påpekar Strindberg också hur klasskillnaderna slog igenom på detta område. Ni minns kanske den där berömda scenen där en snickare i Vita bergen får besök av ett par fina välgörenhetshågade damer. Snickaren säger väldigt mycket, men bl.a. detta:

... vi ha inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem togs i kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörkret från teatern om nätterna; vi ha ingen gas som ni ser, och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna.

1879, samma år som Strindberg skrev de där raderna, hade Aftonbladet några artiklar skrivna av signaturen "Sakkunnig penna" som angrep gaspriset, gasljusets dåliga styrka m.m. Signaturen angriper också säkerheten och kallar de tre gasklockorna för "exploderbara minor" som hotar Stockholms stad. Gasverket gav ut en liten broschyr som svar på allt detta. Tonfallet känns ganska bekant från vår tid när man lugnar folk: "Långt innan den nämnda tidningsartikeln såg ljuset hade denna fråga varit föremål för vetenskaplig pröfning", skriver man och betygar att all möjlig försiktighet blivit iakttagen för att förebygga eldfara och explosion.

”Det allvarligaste tillbudet inträffade 1935, då tvåans klocka började brinna.”

Några allvarligare olyckor har inte skett, tack och lov, men det allvarligaste tillbudet inträffade 1935, då tvåans klocka, som den allmänt kallas, började brinna. Man förstår att det måste ha varit en verklig chock för gubbarna att plötsligt se hur brandröken trängde ut från vartenda fönster i klockan, när de samtidigt visste att det fanns 48 000 kubikmeter gas där, som kunde explodera när som helst.

Folk evakuerades och åkte iväg på lastbilsflak från området. Några få modiga visade vägen för brandmännen in i klockan. En gasmästare Ekman hade sinnesnärvaro nog att koppla från de övriga klockorna så att all gas till staden alltså togs från klocka 2. På så sätt tömdes den relativt snabbt och faran kunde avvärjas. Även tidningsrubrikerna från den här tiden känns rätt moderna. Svenska Dagbladet hade de två citatrubrikerna "Mycket allvarlig händelse, säger brandchefen" "Ingen explosionsrisk, förklarar driftchefen."

Rubriker i Folkets Dagblad efter tillbudet 1935.

Sådana historier passar på något sätt väldigt bra i den här miljön, ett litet samhälle i samhället på det sätt som bruken ofta var förr. Och en historia till ska ni få höra efter paus när Stefan Gurt ska berätta om ännu en person på gasverket. Tack.