Short English summary about Sweden's first e-novel from 1992. Denna diskettbaserade roman, gjord i Hypercard med länkar, bilder och ljud, kom ut 1992 och var därmed Sveriges första elektroniska roman. (ISBN 91-630-1522-6) Längst ned på sidan kan du ladda ned romanen och även lyssna på en radiointervju om den! Short English summary. IAKTTAGARENS FÖRMÅGA ATT INGRIPA handlar om författaren Peter och fotografen Johanna, som träffas av en slump i New York. Den enas hängivenhet till ordet och den andras till bilden blottlägger allt större olikheter i deras sätt att leva och älska. Men kanske är de bara brickor i ett större spel. Vilka är egentligen de dunkla drivkrafter som leder dem mot det tragiska slutet? När jag skrev och programmerade den här romanen ville jag inte göra ett spel, utan en elektronisk roman, där det fortfarande är texten som har huvudrollen - och mycket text blev det: cirka 88 000 ord, motsvarande ungefär 350 tryckta boksidor. Texten finns i flera lager, och även bilder kan dyka upp. Men boken innehåller inte några spektakulära effekter av den typ man är van vid i multimediaproduktioner. Däremot innehåller den en del tekniker för att generera text: slumpmässig presentation av meningar, vissa delar av texten associerar till sig själv när man klickar på den - och resultatet blir med hjälp av styrd slump lite olika varje gång. "... hur man på mitran, ovanför påvens köttiga högeröra, skymtat bilden av den bevingade tjuren med bokrullen mellan frambenen, och hur han sedan inför den internationella televisionen knackat lätt med den blixtrande hammaren på ett inmurat kors, och hur först ingenting hänt, hur sedan den massiva porten sakta börjat brytas loss, hur den vikts bakåt och hur den med kanterna taggiga av söndertrasat gips sakta hissats ned..." Detta var mitt sätt att gestalta figurernas fatalistiska livsvillkor. De är fångna i författarens/skaparens förutbestämda värld. Är kanske vi människor också fast i någons dunkla plan? Även om boken på ett ställe faktiskt utnyttjar en av cyberkonstens schabloner, två händelseutvecklingar som man kan välja mellan genom att singla slant - så blir dessa olika verkligheter märkvärdigt likartade, och det upptäcker varje läsare som tjuvtittar på den andra versionen. Åter ett försök att visa - eller åtminstone ställa frågan - om saker egentligen blir bättre om händelserna tar sig andra vägar. Om du har möjlighet att se QuickTime-filmer, kan du se några sekvenser som visar hur romanen ser ut på skärmen - bra kanske framför allt för dig som inte har Macintosh men ändå vill få en liten uppfattning om några av de tekniska greppen i boken. Det är frågan om animerade "skärmdumpar", och i de fall de visar någon slumpmässigt styrd mekanism, måste man tänka på att dessa QuickTime-filmer bara innehåller en  realisering av ett förlopp som egentligen ser olika ut varje gång boken läses. QuickTime-filmerna finns här. Mottagandet i pressen Hur togs då den första e-romanen emot av kritikerna? Kort sammanfattat kan man väl säga: den spolades totalt. Sällan har man väl läst en så samstämmig och vällustig lovsång till den traditionella boken, den som man kan ha med sig i badkaret och som man inte blir trött i ögonen av. Osv. Aftonbladet recenserade av någon anledning sin egen redaktionsmiljö mer än boken: Själva läsningen påverkades. Inte på det extatiska sätt som de gamla grekerna en gång önskade läseakten som - ett samlag mellan text och läsare! Nej, bortom Gutenberggalaxen finns ett elektroniskt kosmos i vilken en tredje part blandar sig i - omgivningens buller, rörelse och kommentarer. Till saken hör att Aftonbladets olika redaktioner klättrar på fyra våningar runt ett sfäriskt atrium med endast ett fåtal glasväggar som avskiljare. Med andra ord arbetar ett hundratal människor i en och samma rumsliga kropp. Ganska häftigt, om man är på det humöret. Men det är ingen vidare miljö för att ha samlag med en roman i. Åtminstone i konventionell mening. Läsandets logik kollapsar. Kontexten blir lika viktig som texten. (John Peter Nilsson, AB, 9/1 1993) "Go, Gutenberg, Go!" utropade Resumé (nr 7/93) och tidskriften LäsFemina ansåg att själva idén med en elektronisk roman, som behövde något så besynnerligt som en installationsanvisning, var så urkomisk att man inte recenserade alls utan bara tryckte av texten ur bruksanvisningen. I Göteborgs-Posten (27/2 1993) skrev Jonas Ingvarsson under rubriken "Född: en diskettroman" ungefär 70 spaltcentimeter om Torsten Ekboms romanexperiment på 60-talet, om Gutenberg, om McLuhan m.m. På sista raden kom han på sig: kanske undrade läsaren hur den där nya romanen egentligen var. Och han svarar med ett ord: "Urtrist." Efter en replik från mig där jag tyckte att han åtminstone borde berätta något  om romanen för Göteborgs-Postens läsare, t.ex. om det var en urtrist mordhistria, en urtrist kärlekshistoria eller en urtrist historia om en datatekniker som fått fnatt, så erkände Ingvarsson att "ett par textuella finesser dök upp som glada överraskningar men annars var det tunnsått". Riksradions "Vetandets Värld", som gjorde en intervju med mig, var vänliga nog att kalla romanen "ett djuppsykologiskt drama". Utförligast var nog Lars Gustafsson i SvD (12/9 1993), som inte tyckte prosan var särskilt lysande: På ett ställe står Johanna vid Västerbrons räcke och undrar om hon verkligen skall våga hoppa ned: "Skulle hon verkligen våga? Frågan irriterade henne till den grad att övervinnandet av denna tveksamhet blev skäl nog att göra det." Jag vet inte. Den här sortens substantivsjuka anglicismer smyger sig in på många ställen i svensk prosa i dag. (Den kloke skriver naturligtvis: Frågan irriterade henne till den grad att hon var villig att göra det bara för att övervinna sin tvekan.) På mig gör det ett stelt intryck, och något av denna stelhet finns i alla de delar av texten jag har besökt. Tja, det något krampaktiga i stilen var förstås i högsta grad avsiktligt. Och att Gustafsson irriterade sig på anglicismer var lite oväntat med tanke på att han är den enda svensk som kallar datorn för computer. Men Gustafsson ansåg också att jag gjorde väldigt lite av själva hypertekniken: Den infällda, eller infallande, kommentaren är ofta trivial. När hans hjälte, författaren Peter, blir slagen på käften av en otrevlig alkoholist i närheten av Mariatorget, låter kommentatorn Peters hjärta slå ett extra systoliskt slag med kompensationspaus. Javisst, men det kunde ju precis lika bra ha stått i huvudtexten! Vad jag framför allt saknar i detta lovvärda första svenska försök är långa underjordiska gångar, förbindelser som verkligen för över till andra berättelsens delar i överraskande transformationer. Skall det bli någon verklig mening med hyperromanen måste den ta ut svängarna ordentligt och utnyttja genrens kontrapunktiska möjligheter. Som det nu är, är Tallmos roman inte mycket mer än en elektroniskt ytbehandlad i och för sig sensitiv, välartad och litet stel berättelse om en ung mans kärlek till en skäligen neurotisk ung flicka. Här kommer att finnas så mycket mer att göra i framtiden. Och säkert kommer denne svenske pionjär att vara med om att göra det. Expressen och Dagens Nyheter skrev inte alls om boken. Min egen känsla så här fem år efteråt är väl att den på något vis hamnade mellan två stolar. För datorskribenter var den kanske alltför olik dataspel och multimediaprodukter. För litteraturrecensenter var den en konstig, onödig nyhet som förstås inte kunde ha med seriös litteratur att göra, utan som väl var någon sorts - dataspel? Det är påfallande hur få som alls brydde sig om innehållet. Det var hela tiden formen, disketterna eller läsmiljön som beskrevs och bedömdes. Den ende som diskuterade det intressanta var Lars Gustafsson. Jag håller dock inte med om hans språkliga invändningar. "Stelheten" var ett stilgrepp för att i viss mån gestalta den paralyserade "iakttagaren", som lever genom att göra livet till en omständlig bildtext. Och de "underjordiska gångarna" och "överraskande transformationerna" finns nog där, om man läser hela romanen. Den innehåller nämligen ett "element of detection", med vittomfattande underjordiska rottrådar. Jag tvekar ännu om valet av medium var riktigt. Jag tror förstås fortfarande i högsta grad på en elektronisk romankonst. Frågan är dock om just denna roman var den rätta för mediet. Jag började faktiskt skriva den flera år innan jag hade dator, utan en tanke på att den skulle bli något annat än tryckt. Lustigt nog är stora delar av den första svenska elektroniska romanen skriven för hand, med reservoarpenna. Men redan under denna manuella tid experimenterade jag mycket med olika slumpfunktioner och meningar som upprepades efter vissa mönster (påverkat av den musikaliska minimalismen, typ Reich och Riley). När jag sedan övergått till att skriva på dator och rent av börjat programmera i all blygsamhet i programmet Hypercard, insåg jag plötsligt att jag här hade den teknik som många av mina skriverier på papper ropat efter. Jag hade sedan 1970-talet experimenterat med flexibla och slumpstyrda texter, idéer som egentligen var kongeniala med datortekniken. Bilden ovan är tagen ungefär 1980 då jag ännu klippte och klistrade manuellt. Kortlek och tärning kom också till hjälp ibland när det gällde att generera slump. Samma vecka som jag skaffade Macintosh och Hypercard (i slutet av september 1988) sammanställde jag också min första elektroniska skönlitterära text, med 52 meningar som kombinerades slumpmässigt: "Hamnen", 1988, engelsk version "The Harbor", 1995. (1990 kom en annan hyperbok, "Skriv rätt", men det var inte skönlitteratur utan en Hypercardbunt med svenska skrivregler.) Också i romanen fanns tekniker som slumpfunktioner och textmanipulation, som jag nu skulle kunna visa upp "live" inför läsarens ögon, inte bara redovisa en viss realisering av dessa processer. Dessutom tilltalade det mig att i en tid när de första tecknen till hysteri kring detta med interaktivitet började visa sig, så kunde jag göra en elektronisk roman som var interaktiv på vissa ställen, men som också lät läsaren passivt avläsa vissa förlopp, precis som framför en TV. Även bokens titel - som jag fastnat för redan på 70-talet - hade på något sätt ropat efter den digitala tekniken. Från början syftade den främst på huvudpersonens passivitet, hans sätt att se världen och närmast tvångsmässigt beskriva den i en sorts utbroderade bildtexter, utan att riktigt delta. Nu kom titeln också att bli smått polemisk: Kan läsaren verkligen påverka den elektroniska hyperromanen? Kan iakttagaren ingripa eller är interaktiviteten mest skenbar? Du kan nu köpa romanen direkt online! (Obs endast Mac) Vill du bilda dig en egen uppfattning om romanen, så kan du nu köpa den direkt online. Du måste ha Macintosh och Hypercard (eller Hypercard Player). Ladda först ned den komprimerade filen genom att klicka på länken här nedan. Du får då en StuffIt-fil på 2,2 Mb, som sedan kräver ett lösenord för att kunna dekomprimeras (med exv. StuffIt Expander). I dekomprimerat skick upptar romanen 3,4 Mb utrymme. Lösenordet får du om du skickar 190 kronor (priset är inklusive moms) till postgirokonto 455 90 83-3, till Nisus Förlagskonsult. Skriv din e-postadress eller din vanliga postadress på talongen, så skickar jag lösenordet när pengarna kommit fram. Skulle något inte fungera får du naturligtvis pengarna tillbaka. Du når mig i så fall per e-post. Karl-Erik Tallmo, september 1997 Ladda ned Iakttagarens förmåga att ingripa (Filstorlek 2,2 Mb - tar 10-12 minuter med 28 800-modem) Gratis DEMO - 50 av de 705 sidorna (88 K i komprimerat skick, 160 K dekomprimerad) Om du inte har Hypercard, kan du ladda ned Hypercard Player gratis här. Lyssna på intervju med K-E Tallmo om romanen, gjord av av Kiki Alberius-Forsman, Ålands radio, sänd den 30 mars 1998:   Intervju med K-E Tallmo, tid: ca 15 min., format: mp3. © Ålands radio 1998. English summary: This is the download area for Sweden's first electronic hypertext novel from 1992, "Iakttagarens förmåga att ingripa" (The Watcher's Ability to Interfere) by Karl-Erik Tallmo. It is made in Hypercard (Macintosh), contains text equivalent to appr. 350 book pages (88,000 words), and there are also some sounds and pictures. In the novel some special techniques are used, such as having the text, when clicked, to (almost) randomly associate to other parts of it, and there are text generating functions that present sentences on-screen ("inter-passivity"). The author wanted to create an electronic novel, not a computer game, not an interactive multimedia presentation, but an electronic work of art, where the text is still the most important part (see example). There are also a few QuickTime movies showing how the novel appears on the screen - interesting especially for non-Macintosh users, who still want to get a rough idea of some of the techniques used in the book. In the article above, the author describes why he made his novel in this way, and he quotes some of the (mostly very negative) reviews. Most Swedish newspapers took the opportunity to excel in praising the old-fashioned book. Very few wrote about the contents, most of them reviewed the package, the disks, the manual etc. The only serious reviewer was Professor Lars Gustafsson at University of Texas, Austin, who regarded the prose as rather mediocre, although he discussed relevant problems when it comes to hyperbook construction and writing. You may read some excerpts of the novel in English translation here. If you would like to purchase the novel online (190 SEK), e-mail Karl-Erik Tallmo for further instructions (it is downloadable here, but you need a password to unstuff the file). There is also a radio interview (in Swedish, mp3 format) with Karl-Erik Tallmo, made in 1998 by Radio Åland. This was not the first attempt at electronic literature. In September 1988 Tallmo authored a Hypercard stack titled "The Harbor", which randomizes 52 sentences. In 1990 the stack "Skriv rätt" (Write correctly) was released - a hyperlinked writing guide for the Swedish language.