Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Tanken klättrar gärna med symbolerna som spaljé, men tanken torde ursprungligen finnas också i en icke-språklig form. Frågan är förstås om förnimmelserna så länge de ligger på ett omedvetet plan är att betrakta som icke-språkliga, men så snart de blivit medvetna också i viss mening antar en gestalt, som är en bild, ett tecken för just denna del av världen. Att retningar från den yttre världen förmedlas till oss via ett sådant mellanled, innebär kanske i strikt mening att ett rudimentärt språk har uppstått. Varje inre bild är i så fall ett språkligt tecken. Allt medvetande är språkligt.
Medveten tanke kräver nog språk, men kräver symboler och tecken också tanke? Räcker det inte med stimulus ---> reaktion? Kan det finnas metaforer i den processen? Rimligen, korskopplingar av retningar; synestesin som den första tankeprocessorn. Tidsfaktorn är viktig, symbolen blir en väg ur den omedelbara behovstillfredsställelsen - även i Freuds bemärkelse. Symbolen, som fjärmar oss från tinget i sig, är också förutsättningen för varje metatänkande, varje tanke om tänkandet, all självreflexion.
Är symbolen på väg ut ur oss eller på väg in i oss? Den är en länk, en fördröjning, ett medel, en spegel, en signal. Eftersom dess rörelse tycks vara återgående, kanske den är en bumerang:
[The village] was meant to be both. The external was the symbol, but it's within us all I think, don't you? This surrealist aspect; we all live in a little Village.Vi har egentligen alltid varit inkrökta i oss själva, det är liksom definitionen på vår mänsklighet, denna självmedvetenhet, denna insikt om våra egna gränser i tid och rum, vårt fängelse. Hur vi bryter oss ut. Finns knarkande djur? Drömmer mekaniska får om androider? Cybersamhället ger oss möjlighet att korsa den icke-euklidiska geometrin med anatomin, vi kan bli både utsida och insida samtidigt - äntligen befriade! Från vad? In i vad? Håller vi på att förvandla oss själva till tecken? Var kläderna bara första steget? Är det i så fall narcissismens yttersta konsekvens? Skickar vi ut fel signaler? Comme des garçons.(Patrick McGoohan intervjuad i kanadensisk TV 1977 av Warner Troyer om serien The Prisoner.)
I Guy Debords film "Hurlements en faveur de Sade" från 1952 säger en av de närmast slumpmässigt uppträdande rösterna: "Självmordets fulländning ligger i dess tvetydighet." Vi får aldrig facit (facit, lat. 'det gör'; jfr. faktum, lat. 'verklig händelse', 'sakförhållande').
I Karl-Erik Tallmos elektroniska roman "Iakttagarens förmåga att ingripa" från 1992 säger huvudpersonen kontemplativt: "Det smutsiga i renheten ligger i uppenbarandet av den." Antonymen frammanar sin motpol (antonym, gr. 'mot'+'namn', 'motsats').
Vad händer när två textstycken liknar varandra? Rimmar de? Rim och reson är kanske inte bara ett talesätt utan en vanlig typ av pattern recognition som hjärnan gör för att associera och minnas. Tecknets symboldjup går mot noll när pattern similarity närmar sig total identitet.
Har vi idag fått en ny typ av symboler - hyperlänkarna? Bakom varje ord ett helt dokument eller en hel erfarenhet. Så var det även förr, ett helt livs förfining kunde ligga bakom ett rim. Nu står de där, de gåtfulla orden i vår hypertext, de som inte har några länkar, de ogifta stackarna med putande munnar, som djuphavsfiskar ser de aldrig läslampans ljus, men de bär på den gåtfullhet som blir metafysisk, som en gråsten i en värld av speglar.
Sakens nytta - är det betydelsen? Är yxan symbolen för huggandet? Och liljorna på marken? Det avsiktslösa pekar bakåt - mot skaparen, konstnären.
For from earliest times man has been wont, by his very nature, to communicate his spiritual goods by symbols which he wrests from bodily things and which he attempts constantly to reduce to a more perfect form. From the art and letters of antiquity down to the technology of our day all the means by which men are united with one another have tended to this high end, that in this task men might in some way be ministers of God.När symbolerna får ett eget liv får vi veta hur det är att vara Gud. När robotarna kräver moraliska rättigheter kommer Peter Singer-debatten att framstå som en mild fläkt. Att inte vara orättvis eller kränkande gentemot en konstgjord android eller robot, är det något mer än att vi symboliskt inte vill utsätta vår avbild för det vi inte själva vill råka ut för? I grunden bara en sorts skrock alltså - som att säga gråben i stället för varg? Gyllene regeln à la Asimov? Robotar eller utomjordingar är likvärdiga som projektionsobjekt. Det icke-mänskliga som spegel för det mänskliga. Motsatsen som förtydligande (antonymen frammanar åter sin motpol). "Figure and ground", skulle kanske McLuhan ha sagt.(23:e stycket i Pius XII:s encyklika angående film, radio och TV, kungjord i Vatikanen, 8 september, 1957.)
Slumpen skapar symboler åt oss; ett gathörn där vi kysste vår älskade, åskvädret medan man öppnade posten. De frusna ögonblicken som senare får symbolisera hela händelsen, pars pro toto, hela vårt liv, hela vår belägenhet, vår längtan, vår vilsenhet, vår oförmåga till annat än symboler. Precis som en akt i en TV-serie slutar med att bilden fryses, den stelnar, personen fixeras mitt i en min, eller två personer skakar hand och den ena lägger sedan gåtfullt handen på den andres axel. Frysning, bilden stelnar. Varför accentueras just denna situation? Varför får den en så oproportionerlig vikt? Vad vill filmmakarna ha sagt? Eller var det bara dags för reklam?
Jag vill inte frånta dem deras illusion, alla dem som tror att déjà vu har sin grund i att radiosändare opererats in i hjärnan på oss, antingen av socialdemokrater eller utomjordingar, men ändå: detta cerebrala fenomen innebär också en snabbkopiering, vi skapar oss en avbild att ta avstamp från ut i verkligheten igen. Denna enskilda ruta ur en virtuell film (är det de bilder som en gång skall spelas upp för oss när livet passerar revy?) blir symbolen för fortsättningen, ungefär som man brukar säga att idag är första dagen på resten av ditt liv.
Våra påhittade hinder, järtecknen. Antag X. Jag vågar inte flyga därför att X. Jag kan aldrig bli något på grund av X. Vi kan skapa ett hinder, eller inse att det verkligen finns ett sådant (X<>0), eller också kan vi skapa en positiv skensymbol, en tom katalysator, en maguffin. Men en skensymbol är också en symbol, men för sin funktion, inte för sitt innehåll.
Om allt är text, som poststrukturalisterna menar; historien, alla yttranden, kanske luften vi andas ut, och inspirationen vi andas in, allt är text och egentligen ett enda stort tecken - är det därför vi så gärna hänger oss åt det fragmentariska i dag? Är eklekticismen vår räddning undan tecknets kvävande hegemoni? Samplingen blir en hommage, som ersätter en djupare åkallan, en hårlock från idolen. Kan vi impregnera våra mosaikbitar med en aning dyrkan, så kan vi dyrka lite grann varje dag, vid varje tangenttryckning, vid varje cool uttryck vi uttalar, varje vara av godkänt varumärke vi köper. 700 kronor, säger kunden med pengar. Levis, säger expediten med byxor. På så sätt blir varje dag söndag och klockstaplarna kan stå tysta.
Not: Varje klockslag i mellanrubrikerna är en bokstav enligt semaforalfabetet. Klockans visare (the hands of the clock!) är armarna som håller flaggorna.