Nubbhålet: Skoltrötta elever

Skoltrötta elever Föredrag för Hem och Skola Under hösten 1968 åkte jag runt och talade för olika föreningar. Jag tänkte att det är bäst att passa på när folk vill Iyssna på en. När inte de högsta ansvariga bryr sig om något, så får jag väl gå ut direkt till dem som har problemen i stället. Första föredraget refererades i länspressen. Några dagar senare blev jag uppringd av en mor på en annan ort, som hade bekymmer för sonen. Han klarade sig inte så bra på högstadiet utan vägrade gå till skolan. Det hjälpte inte vem de än vände sig till. Det var ingen som förstod vilket svårt problem det här var både för pojken och föräldrarna. Själva kruxet var att skolstyrelsen, som i mycket svåra fall har befogenhet att för en tid befria en skoltrött elev från den teoretiska undervisningen och ersätta den med ett praktiskt arbete, inte hade den minsta förståelse för sådana här problem. Kort därefter blev jag inbjuden att hålla föredrag just på den ort där den här eleven bodde. Jag tog då bl.a. upp problemet med skolledan och samma åsikter som jag fört fram i en del artiklar: Jag hänvisade bl.a. till en artikel som tidigare stått i Dagens Nyheter om skolleda och disciplinproblem m. m. Ordföranden i Stockholms Hem och Skola-föreningars Samorganisation hade där uttalat sig och sagt att de här problemen lätt skulle kunna lösas, om alla föräldrar försökte övertyga sina barn om vilken fördel de har som får gå 9 år i skolan. Efter mitt föredrag blev det en paneldebatt, där bl.a. skolstyrelsens ordförande, några lärare och föräldrar satt med. Då togs den här frågan upp, och en medlem av panelen menade att det ju var riktigt att föräldrarna först och främst måste vara solidariska med skolan. Jag anmärkte då att om en elev sitter i kläm i skolsystemet, måste vi först och främst vara solidariska med eleven. Om det var någon som trodde att det här problemet med skolledan var så lättlöst, som Hem och Skola-ordföranden (i Stockholm) trodde, så ville jag föreslå den personen att ta på sig ett par skor som var ett par nummer för små och sedan gå med dem, tills han fick skoskav och riktigt ont i tårna. Sedan skulle han tänka efter hur det skulle kännas, om någon kom och sa att det var en stor förmån för honom att få ha de där skorna ett par år till. - Men det är värre att få "skoskav i själen" för det kanske aldrig går över. Jag blev inte lite förvånad när samme skolstyrelseordförande, som tidigare varit så oförstående inför sådana här problem, ställde upp på min sida. Han lät så fullständigt övertygad, så antagligen hade han haft skoskav någon gång. *** I TV-programmet "Insändaren" den 13/10 1971 tog jag bl.a. också upp problemet med skolleda. Där berättade jag också en del som inte stod i min artikel, bl.a. om ett diskussionsmöte här i Karlskoga den 26/9 1969, anordnat av Hem och Skola, med rubriken "Demokrati-samverkan i skolan". I inledningsanförandet betonade skolrådet Maj Bosson-Nordbö att det är viktigt att eleverna får yttra sig i olika sammanhang, ty då känner de också ansvar. Vid den efterföljande diskussionen ansåg en elev att SÖ inte bryr sig om vad eleverna tycker utan går deras ärenden som har makten i samhället. Ordföranden försökte först tysta ned honom, men när det inte gick, reste sig länsskolinspektör Friskopp och befallde eleven att tiga. – Demokrati fordrar kunskap, förklarade han, och den som inte har den kunskapen har inte rätt att yttra sig. Innan eleven i demokratins namn lät sig klubbas ned, sa han: – Du måste vara en höjdare, som har rättighet att yttra dig utan att begära ordet. Klipp ur Trollhättan - Trollhättans Tidning 16/10-71 "Innerkant" om maktmaffian Häromdagen sändes i programmet "Insändaren" i TV ett inslag om en skolsköterska i Karlskoga som hade åtskilligt att säga om förhållandena i våra skolor, vilka i många avseenden inte är så särskilt goda. Hon levererade en dräpande kritik, som föreföll vara väl underbyggd.Det är farligt att kritisera något i skolan, det vet vi från vissa fall i Trollhättan, där man tvingar kritikern att ta tillbaka vad han sagt och ta avstånd från sina egna åsikter. [...] När så programmet sänts tyckte Gunnar Wästberg, som i vardagslag skriver i Aftonbladet (s) att han skulle höra vad statsminister Palme hade att säga om den kritik som förekom. Hr Palme tyckte emellertid att det vore bäst om utbildningsminister Ingvar Carlsson yttrade sig. Wästberg i snabba ilmarscher till Ingvar Carlsson. – Mja, vi har en speciell enhetschef inom utbildningsdepartementet, han känner bättre till den här saken, sa Ingvar. Snabbt till enhetschefen, alltså. – Det var intressant det här, jasså gäller det en skolfråga, då är det bäst att skolöverstyrelsen svarar på det. Vidare till skolöverstyrelsen, Generaldirren Jonas Orring: – Intressant fråga, vi ska låta överdirektören ta hand om saken. Vidare till överdirektören i skolöverstyrelsen: – Jominsann, det ska vi väl försöka förklara. Vänd er till skolrådet. Det finns ett skolråd som heter Maj Bosson-Nordbö. Hon kan hon. – Mycket intressant det här som sagts i Karlskoga. Vi har ett undervisningsråd som är expert på sådana här saker. Och så skyndade Gunnar Wästberg i snabba ilmarscher till undervisningsrådet som var "expert". – Det här var en viktig sak, sade undervisningsrådet, det är nog bäst att utbildningsministern själv avger ett yttrande. Och så var det att börja om från början. Är inte detta – ärade läsare, en alldeles utomordentlig illustration till situationen i maktpyramiden i dag? Där står den enkle mannen eller kvinnan och hoppas få rättvisa i en sak. Han eller hon ska för det första vara skrivkunnig för att kunna klara av de skrivelser och de papper som skall lämnas in. Han eller hon ska kunna tala och argumentera för sin sak. Kan han eller hon inte det, står man sig slätt. Sedan skjutsas den lilla människan från det ena stället till det andra, från instans till instans, alla skjuter problemen ifrån sig, svarar inte, struntar i problemen och – så ger man upp. Undra på att den enkla mannen och kvinnan resignerar, knyter näven i stum ilska och känner sig utlämnad, övergiven och kvaddad. Detta är den byråkratiska apparat våra makthavare i dag upprätthåller. Oåtkomlig, mastodontisk, förkrossande. Var det nån som talade om gräsrotsdemokrati? Puck *** Programmet "Insändaren" tillhörde en serie som sändes i TV hösten 1971 med repris våren 1972. Då var min insändare inte med därför att en ny regel hade tillkommit, som förbjöd program att sändas om ingen ansvarig ställde upp och svarade. På det sättet kunde alltså yttrandefriheten tigas ihjäl. Britt Mogårds avvärjande gest när jag försökta lämna min bok blev aldrig fotograferad. Så då gjorde jag en lerskulptur i stället. (Foto: Rolf Carlson.) Vid ett valmöte 1979 försökte jag överlämna min bok "Nubbhålet", som bl.a. handlar om skolleda, till utbildningsminister Britt Mogård, men hon satte avvärjande upp handen. Först när mötet var avslutat tog hon emot boken med orden: "Jag känner till dina åsikter, men du får inte vänta dig något svar, för jag har så mycket annat att stå i." Britt Mogård stod här på ett utmärkt sätt modell för hur skolpolitikerna under flera decennier har skjutit problemet med skolledan ifrån sig. *** Ett inslag i ABC den 6 maj 1993 om en lärare som uppmanats att säga upp sin tjänst därför att han tillämpat en verklighetsanknuten undervisning fick mig att skriva följande insändare i Läsarnas DN den 29 augusti 1993: Verklighetsfrämmande skola Nu har åter ett förslag utarbetats till en ny läroplan, som påstås ska ge oss Europas bästa skola. Men vad hjälper det med aldrig så fina målsättningar i en läroplan, om inte den rätta viljan finns hos skolpolitiker och skolledare att i praktiken försöka nå de uppsatta målen? [Här följde en redogörelse över skoltrötta elever och deras behov av en meningsfull undervisning, som redan beskrivits i artikelförslaget till DN från 1988, som aldrig publicerades.] Ett inslag i ABC den 6 maj i år handlade om en lärare vid Annerstaskolan i Flemingsberg, som med mycket gott resultat tillämpat en praktiskt inriktad undervisning. Han hade blivit avstängd från sin tjänst, emedan skolledningen uppfattat hans undervisning som en indirekt kritik mot övriga lärare. Senare tvingades han att säga upp sin tjänst. Många elever, som inte orkar med en ensidigt teoretisk undervisning, skolkar så ofta att de måste gå ut grundskolan utan fullständiga betyg. En lärare har berättat att när hon en gång mötte en f.d. elev, synbarligen berusad, och frågade honom hur han hade det nu för tiden, svarade han:"Jag är ju värdelös, det har jag papper på." Han hade gått ut grundskolan med ettor i alla ämnen. Ett TV-program, "Läraröppet" den 15 juni i år, visade exempel på enstaka skolor som med gott resultat börjat tillämpa i stort sett samma pedagogiska metoder som den avsatte läraren på Annerstaskolan. En lärare ansåg emellertid att de nya metoderna kräver en längre, kvalificerad fortbildning, det räcker inte med studiedagar. När liknande krav framfördes för 13 år sedan, hävdade Britt Mogård att det räckte att den nya pedagogiken stod upptagen under "Mål och riktlinjer" i läropanen. I dag kan vi se att denna viktiga målsättning inte kommit längre än till försöksstadiet i några få skolor. Olof Palme yttrade en gång som utbildningsminister att skolan ska vara en spjutspets mot framtiden och att problemen inte får sopas under mattan. Nu är det dags att sopa fram allt det som sopats under mattan. Sigrid Tallmo, f.d. skolsköterska

Till startsidan