Nubbhålet: Föredrag i riksdagshuset 1969

Föredrag i Riksdagshuset 1969 (Utdrag ur ett föredrag om skolhälsovård hållet vid informationsmöte i Stora partilokalen i Riksdagshuset den 5 november 1969) I inbjudningsbrevet till det här informationsmötet har jag bl.a. nämnt om narkotikamissbruk bland skolelever, men jag kommer inte att närmare gå in på det problemet, utan i stället på bakomliggande problem som är mycket viktiga i det här sammanhanget men som ofta glöms bort i den allmänna debatten om narkotikamissbruk. Eftersom jag har tjänstgjort mesta tiden, 24 år, som heltidsanställd skolsköterska inom det obligatoriska skolväsendet, är det detta arbete som jag har största erfarenheten av. Jag kanske också bör tillägga att det inte är några speciellt lokala problem som jag kommer att ta upp, utan problem som vi i allmänhet har inom skolhälsovården i hela landet. Jag kan inte heller gå närmare in på skolhälsovårdsarbetet som sådant, utan nöjer mig med att ta upp de, som jag ser det, mest brännande problemen och komma med några förslag till förbättringar. När man talar om skolhälsovård måste man ta upp vitt skilda problem, därför att vi har så varierande uppgifter att ta hand om inom skolhälsovården. Av denna anledning har jag inbjudit representanter från en del olika kompetensområden till det här informationsmötet. Skolhälsovårdens organisation är som ett pussel där den ena biten måste passa in i den andra och det räcker då inte med att bara se på en bit i taget, utan man måste också någon gång få en helhetsbild av problematiken. Eftersom vi redan har så svåra problem inom socialvård och mentalsjukvård vill jag särskilt betona vikten av förebyggande åtgärder som gör att vi kan komma till rätta med sådana förhållanden i hem- och skolmiljön som annars skulle leda till sociala problem och psykisk ohälsa för eleverna. Skolhälsovården har en nyckelställning inom såväl skolans elevvård som den förebyggande hälsovården i allmänhet och det är därför allvarligt att den inte fungerar tillfredsställande, bland annat på grund av brister i organisationen och brist på personal som är utbildad för sina uppgifter, för stort barnantal per skolsköterska, osv. ”Man får ofta det svaret av överordnade att det är politikernas sak att ta hand om, men politikerna måste ju då få del av erfarenheterna från den personal som har direkt kontakt med problemen.” När man för sådana här problem på tal, får man ofta det svaret av överordnade och ansvariga myndigheter att "det här har inte vi någonting med att göra", eller "det här kan vi inte göra någonting åt, det är politikernas sak att ta hand om", men politikerna måste ju då också få del av erfarenheterna från den personal som har direkt kontakt med problemen. På TCO:s utbildningsdagar den 28-29 oktober 1967 sade stasavetaren, professor Jörgen Westerståhl bland annat i sitt föredrag att i en tid av snabba förändringar är det viktigare än någonsin att kommunikationerna inom samhället fungerar utan störningar, utan blockeringar, för att politikerna skall kunna genomföra sina målsättningar med största möjliga effektivitet. Tyvärr har vi blockeringar. Det är svårt att få politiker och myndigheter på olika nivåer att få upp ögonen för de problem som t.ex. elever, lärare och föräldrar behöver få hjälp med, vilket gör att vi får brottas med problemen i åratal, och under tiden blir de allt svårare att komma till rätta med. Man kan fråga: Varför måste en elev ofta först bli gravt missanpassad i samhället innan hans problem på allvar uppmärksammas när det borde finnas så mycket att göra i förebyggande syfte? "Det handlar ju inte om narkotika", sade en redaktör från Sveriges Radio när han skulle förklara för mig varför han i ett program inte kunde ta upp någonting om skolhälsovårdens problem som han tidigare hade visat stort intresse för. Det är svårt att få ut någonting i massmedia om de problem som vi har inom skolhälsovården. Allmänheten tycks fordra ett mer sensationsmättat material än vi kan komma med. För något år sedan stod det med stora rubriker i pressen om en patient som dog på väg från det ena sjukhuset till det andra. Det berodde på att man inte kunde upprätthålla jourtjänsten på det första sjukhuset på grund av personalbrist. Händelsen väckte stor uppmärksamhet. Sådana rubriker kan vi inom den förebyggande hälsovården inte ge anledning till, men jag skulle vilja säga att vi finns där ändå - bakom rubrikerna - när vi har misslyckats att arbeta i förebyggande syfte. När det t.ex. står i pressen om narkotikamissbruk, alkoholmissbruk, kriminalitet osv. bland skolungdom, då har vi inom skolhälsovården kanske inte haft tillräckligt med tid för att hjälpa eleverna med deras bakomliggande problem. I narkotikasammanhang talar man ofta om uppsökande verksamhet. Inom skolhälsovården fångar vi s.a.s. automatiskt in de mest skilda problem, tack vare den allsidiga kontakt vi har med elever, föräldrar och lärare och den neutrala ställning som vi har inom skolan. Det faller sig ofta naturligt för eleverna att komma till oss med problem som de inte vill gå till någon annan med, ty vi har ju också tystnadsplikt. ”De s.k. hackkycklingarna har det ofta mycket svårare än vi vuxna kan tänka oss.” Som exempel på elever, som gärna kommer till oss med sina bekymmer, kan jag nämna de s.k. hackkycklingarna. De har det ofta mycket svårare än vi vuxna kan tänka oss. Ofta vågar de inte ens tala om hemma hur svårt de har det. En elev kan t.ex. tvingas av sina rökande kamrater att röka och satsa pengar till cigarretter för att få vara med i gänget. På liknande sätt kan de också komma i farozonen för narkotikamissbruk. Det är därför mycket viktigt att vi kan hjälpa de här eleverna. Hur man kan komma till rätta med sådana här problem vill jag ge ett exempel på: Det var en pojke som en längre tid hade trakasserats av fem, sex kamrater i skolan, bland dem några klasskamrater. Han blev så deprimerad att han till slut vägrade att gå i skolan. Hans föräldrar tog då direkt kontakt med en barnpsykiater och han fick så småningom komma in på en barnpsykiatrisk klinik där han låg inne för vård några veckor, varpå han skickades tillbaka till samma förhållanden som förut och historien upprepades. Då tog läraren kontakt med skolsköterskan och bad henne besöka pojkens hem, vilket hon gjorde. Hon fick då löfte av föräldrarna och pojken att tala med de kamrater som hade förföljt honom, varvid det kom fram att de alla hade svåra personliga problem, vilka tog lång tid att reda upp, med föräldra- och lärarkontakter m.m. När alla hade fått hjälp på något sätt, hade situationen i klassen förandrats till det bättre. Tidigare förekommande skolk och disciplinsvårigheter hade upphört och den f.d. hackkycklingen accepterades i klassen och gick nu åter i skolan. Det här exemplet visar bl.a. hur elever många gånger alldeles i onödan upptar platser på en barnpsykiatrisk klinik när man i stället bör försöka med praktiska lösningar av problemen i skol- eller hemmiljön. Exemplet visar också att skolsköterskorna behöver mycken tid för sådana här uppgifter, ty, skall vi verkligen kunna gå till botten med problemen så att eleven får den hjälp han behöver, kan vi plötsligt, som i det här fallet, stå inför ytterligare fem, sex nya problem som också måste lösas. Vi kan komma i kontakt med narkotikamissbruk t.ex. genom att en lärare anmäler att en elev har visat mycket sämre studieresultat på sista tiden. Han har kanake varit borta mycket från skolan och misstänks för skolk. Han har också blivit annorlunda på något sätt i sitt uppträdande. Sådana problem ställs vi rätt ofta inför, men det behöver givetvis inte alltid betyda att det ligger narkotika i bakgrunden - men det kan hända. När man får närmare kontakt med en sådan här elev kanske man finner några märken på armarna som kan tyda på att han injicerat narkotika. Vanligen erkänner han inte det i första taget utan kan t.ex. skylla på att det är ett eksem. I stället för att till varie pris försöka få honom att erkänna det verkliga förhållandet, behåller man misstankarna för sig själv, tills vidare. Genom att exv. lägga på lite salva på det s.k. eksemet och be honom komma tillbaka om några dagar kan man inleda en mycket god kontakt med eleven. Så småningom anförtror han kanske skolsköterskan en hel del problem som man då kan hjälpa honom med på olika sätt, även hans ev. narkotikaproblem. Ett annat exempel: En lärare anmäler att en elev har svårt med ordningen i skolan. Han glömmer böcker, kommer för sent till lektionerna osv. och man har vissa misstankar om att han har kontakt med narkotika. När då skolsköterskan talar med honom om de här problemen och säger att hon skulle vilja ta kontakt med föräldrarna, kan det hända att han börjar gråta och ber att man inte skall göra det ty han är rädd för att få stryk. Det har nämligen tidigare skickats hem flera skriftliga meddelanden om att han inte har skött sig i skolan och han har också fått nedsatt ordningsbetyg. Vid sådana tillfällen har han fått stryk. Slutligen förstår han att man vill hjälpa honom och man kan göra hembesök. Föräldrarna medger då ibland att han har fått stryk därför att de har fått upprepade anmärkningar från skolan och känt sig oförmögna att klara situationen. I sådana fall kan det vara värdefullt att i lugn och ro få diskutera problemen med en neutral person inom skolan. Man kan då ofta få föräldrarna att förstå att barnet behöver så mycken ömhet och förståelse som möjligt. På så sätt kan man kanske undvika att en elev drivs in i ett narkotikamissbruk vid en tidpunkt då han befinner sig i farozonen för ett sådant. När man får hand om ett misstänkt fall av narkotikamissbruk, är det inte huvudsaken att man ställer eleven mot väggen och försöker få honom att erkänna att han har haft med narkotika att göra, utan man bör först försöka att hjälpa honom till en tillvaro som han inte känner behov av att fly ifrån. Vad jag vill betona med de här exemplen är vikten av att man tar vara på skolhälsovårdens naturliga förutsättningar att på ett tidigt stadium fånga in och komma till rätta med problemen, innan de blir alltför svåra att klara av. Att man i allmänhet inte har den rätta förståelsen för den förebyggande hälsovårdens stora betydelse är mycket allvarligt, om man tänker på att vi har så svåra vårdkriser på olika områden. Jag bruker likna vårdsituationen vid att vi befinner oss i en båt med en mängd springor i botten, men i stället för att täta dessa ropar man bara på fler och fler som skall ösa ur vattnet. [...] Skolleda Skolleda konstaterades exv. redan 1955 vid en utredning i samband med SÖ:s försöksverksamhet med nioårig enhetsskola. (Se vidare SÖ:s skriftserie nr 42).De lärare som hade haft problem med skolleda ansåg att den berodde på bristande förutsättningar och intresse hos eleverna för teoretiska studier. Vid en utredning som framlades 1965 av skolöverläkaren för den psykiska skolhälsovården i Stockholm, dr Torsten Ramer, framkom att antalet undersökta högstadieelever med skolleda, skolk, disciplinsvårigheter och allmänt neurotiska symtom hade ökat från drygt hundratalet till bortåt tusentalet per år under sjuårsperioden från läsåret 1957/58 till läsåret 1964/65. Dr Ramer ansåg att skolledan säkerligen många gånger berodde på att elever med mera praktisk begåvning kände sig underlägsna kamrater med större intresse och fallenhet för teoretiska studier. I samband med att narkotikamissbruket i skolorna blev känt beordrade SÖ en skärpt närvarokontroll och att lämpliga åtgärder skulle vidtas angående elever med upprepad eller långvarig obestyrkt frånvaro. Av den utredning som gjordes angående narkotikabruk bland högstadieelever vårterminen 1967 drog SÖ den slutsatsen att en sannolik delförklaring till narkotikabruket var skolleda, låg skolmotivation osv. Vilka åtgärder anser då Skolöverstyrelsen att vi skall vidta för de elever som under nuvarande förhållanden inte kan få någon hjälp till bättre anpassning i skolan och som blir psykiskt sjuka av att sitta av de sista skolåren? Hur det kan vara i praktiken vill jag ge ett exempel på:En lärarvikarie ställde en dag en fråga till en elev i en nionde klass och möttes av ett allmänt skratt. Han frågade varför de skrattade och fick till svar:"Han brukar aldrig få någon fråga, han kan ingenting, han bara sitter här". Jag har hört elever som är rädda för att yttra sig i skolan därför att de vet att kamraterna väntar på att få skratta åt dem. En elev som sitter länge utan att kunna följa med i skolarbetet blir till slut så deprimerad att han kanske vägrar att gå till skolan.Då anmäls han till barnpsykiatrisk undersökning och vård som han ofta får vänta på upp till ett år. Han får privat undervisning hemma, vilket i regel går dåligt. Varje dag är fylld av skuldkänslor och ångest för både eleven och hans anhöriga. Han vågar ofta inte gå ut av rädsla för att bli retad av kamraterna för att han inte går i skolan och det kan t.o.m. hända att hans syskon också vägrar att gå till skolan.Det har hänt att elever i sådana här situationer har gått till livsfarligt angrepp mot anhöriga. Föräldrar har på grund av den psykiska pressen ibland börjat missbruka alkohol. När en sådan här elev slutligen får komma in på en barnpsykiatrisk klinik får han vård några veckor och skickas sedan tillbaka till samma förhållanden som tidigare i skolan, och hisorien upprepas. När han till slut är så psykiskt nedbruten att han kvalificerat sig för ett läkarintyg som ger honom rätt att få sluta skolan, då kan man fråga vad samhället i realiteten har att erbjuda honom. [...] Man har sagt i olika sammanhang att utbildningen är ungdomens spjutspets mot framtiden, men med en pressande betygsjakt, skolleda, skolk och disciplinproblem, narkotika- och alkoholmissbruk och kriminalitet m.m., tror jag att den spjutspetsen håller på att bli rätt trubbig för många.

Till startsidan