Nubbhålet: Inledning

Inledning Jag låg och tittade i taket och tänkte att jag måste skriva. Men jag fick inte skriva. Jag fick bara titta i taket. Jag fick egentligen inte ens tänka att jag måste skriva. Men det här måste komma ut, tänkte jag . . . om jag överlever. Jag hade fått en hjärnblödning, en variant som kallas subaraknoidalblödning. Det enda som fanns att göra var att vänta ut läkningen, orörlig, utan huvudkudde, i en tyst, dunkel sjukhussal. Det här taket skulle jag alltså stirra på i tre veckor, ingen radio, inga besök, mörkt i rummet, ingenting . . . för skulle den här bristningen läka måste blodtrycket hållas så lågt som möjligt, ingen glädje, ingen sorg, bara ett dunkelt, tyst, neutralt, treveckors vakuum. Hela mitt liv hade jag kämpat mot tiden för att hinna med olika saker..Nu gällde det plötsligt att få sekunderna att bli veckor. Lysrörsarmaturen i taket hade 30 rutor bländskyddsgaller, tre rör i rad med 10 rutor för varje. Jag hade god tid att kontrollera att jag räknat rätt. Ständigt spelades det upp inne i huvudet, hur det hade gått till hur jag kommit hem alldeles stel i nacken med en sprängande huvudvärk. Hela hösten hade jag varit överlastad med arbete i mitt jobb som skolsköterska. – Lasta på henne så mycket arbete att hon tiger, hade någon sagt en gång, påminde jag mig. Nu började jag få ihop pusselbitarna. Nu hade jag tid. En dag var det ovanligt många läkare och kandidater med på ronden. Överläkaren stannade vid min säng och höll en föreläsning om mitt fall på engelska. Jag ansträngde mig för att uppfatta så mycket som möjligt och fick klart för mig att den operation som brukade göras vid sådana här hjärnblödningar inte kunde utföras på mig. Skadan låg så till att den inte var åtkomlig på vanligt sätt. Man övervägde därför en annan operation. Jag uppfattade inte allt som sagts och hade gärna velat fråga lite närmare om vad de nu tänkte göra med mig men kom mig inte för med det, för ronden var redan på väg ut. Där låg jag nu och kände mig ensam och osäker. Det var nog min situation just då och hela atmosfären omkring mig, som fick mig att tänka på en novell, som min son Karl-Erik (hädanefter kallad KE) skrivit, när han var I5 år. "Resa med nattåg" hette den, och nu dök den ena meningen efter den andra upp i mitt minne: "... Plötsligt slog det mig hur tom kupen egentligen var. Den ena tomma stolen efter den andra reste sig upp från golvet som en gravsten över dem som en gång suttit i den. Aha, en gravkupe, tänkte jag och skrattade förstrött åt min ide. --- Jag påminde mig att jag inte sett en enda människa på tåget eller utanför i den svarta natten sedan konduktören tittade på biljetten och sedan fortsatte bakåt i tåget. Inte en människa sedan dess. Inte en enda station hade vi stannat vid. Nu kändes det som om jag varit på tåget oändligt länge. ---" Jag avbröts i mina tankar av ett häftigt illamående, och jag började kräkas. En sköterska hjälpte mig att hålla rondskålen och såg till att jag inte rörde mig eller Iyfte på huvudet. Jag var medveten om att den här ansträngningen kunde kosta mig livet genom att jag kunde få en ny blödning. Och här låg jag 25 mil från mina anhöriga och kunde inte göra något åt min situation, bara vänta och se. Nu hade kväljningarna slutat för den här gången, och sköterskan hade tvättat mig och bytt rent en del i sängen. Jag fortsatte att tänka på novellen: "--- Tåget gick mycket lugnare nu. Det krängde inte och ryckte inte, utan gled tyst fram utefter rälsen. --- Jag öppnade fönstret och lutade mig ut. Mörkret verkade "tjockna" som dimma längst bort. Jag tittade framåt och såg hur loket metodiskt arbetade sig in i mörkret. ---" Jag vred på huvudet och tittade mot fönstret. Där var en mörkgrön gardin fördragen, och jag kunde inte se någonting av vad som fanns utanför. Efter att ha tänkt igenom allt det här tyckte jag att min oro och ångest hade försvunnit. Jag hade koncentrerat mig så på att minnas hur KE hade beskrivit den här resan, och jag tyckte att han kommit så nära på något sätt. Det kändes som om jag själv befann mig på det där nattåget och hade gjort det hela mitt liv utan att egentligen veta vart det var på väg. Nu kom jag ihåg ett par meningar i början av novellen: "--- Hur mycket man än funderar inför sin första resa med nattåg visar sig dessa funderingar ha varit meningslösa ,aningslösa och dumma när man väl finner sig själv sitta och vagga på en fönsterplats i färdriktningen på ett nattåg. Verkligheten är nämligen omutlig och den raderar ut ens tidigare funderingar för att ge plats åt nya reflexioner. ---" Jag kom nu att tänka på när jag reste till Uppsala för att börja min sjuksköterskeutbildning. Så litet jag visste då om den verklighet jag gick till mötes. Jag hade valt det yrket, för jag tyckte det kändes meningsfullt att få hjälpa sjuka människor, men jag visste inte då hur svårt det skulle bli att få arbeta på det sätt jag hade hoppats. Nu dök det ena minnet efter det andra upp. Jag slutade att räkna rutorna i lysrörsarmaturen. I stället tyckte jag att den var som en jättestor vals på en skrivmaskin, och hela taket var som ett skrivmaskinspapper, och så började jag skriva i tankarna.

Till startsidan