Nubbhålet: Byråkrati

Byråkrati Jag var inkallad som flyktingsköterska i Norrland hösten 1944 och var med och tog emot finska flyktingar, som kom över gränsen efter Finlands brytning med Tyskland. Det var förskräckliga förhållanden man fick se där. Jag hade hand om 1500 flyktingar. De var inkvarterade mest i missionshus och skolor. Många låg sjuka och måste skötas om. Det var ofta rätt lång väg att gå mellan förläggningarna och bespisningen, och eftersom det började bli mycket kallt, var det ett stort problem att många inte hunnit få tillräckligt med kläder med sig, när de flytt.En pojke gick omkring med så trasiga skor att tårna stack fram. En äldre man frös ständigt, och jag önskade att jag haft en skinntröja efter min far att sätta på honom. Men det skulle ju inte behövas, för det hade varit insamling av kläder, och det fanns ett förråd, som var fullt med kläder av alla slag, skor, strumpor, underkläder, ja allt som kunde behövas. Jag försökte flera gånger att få ut kläder till dem som behövde, men det gick inte. Det skulle först komma en cheflotta och bokföra allt som fanns och som delades ut. Den ena veckan efter den andra gick, och jag blev alltmer irriterad över förhållandena. Skulle man inte få ge kläder åt människor som frös, när det fanns så mycket att ta av? Det var tydligt att det var viktigare med pappersexercisen än med människorna. Men så en dag kom en kvinna med ett barn, som hon fött under flykten, och barnet var inlindat i bara tidningspapper. Detta var vad jag behövde få se, för att jag skulle ilskna till ordentligt. Nu gällde det att handla efter eget förnuft. Jag hade nyckel till förrådet och gick dit för att först och främst få fram en del linne till blöjor och provisoriska kläder åt barnet. Sedan det var gjort, skickade jag bud till förläggningarna om att nu fick alla som behövde kläder komma, för nu skulle det bli utdelning. Det kom en lång rad människor, och jag delade ut kläder, och någon hjälpte mig att skriva upp namnen på alla, och vad de fick. Några dagar senare träffade jag en polis, som jag blivit bekant med, och berättade då om den här händelsen. – Nu är det nog bäst att ni burar in mig, eftersom jag stjäl så förskräckligt, sa jag. – Det var det bästa jag hört på länge, svarade polisen och skrattade, fortsätt med det. Det är ju inte så ofta, som man blir uppmanad av polisen att stjäla, så jag fortsatte som jag börjat. När cheflottan sedan kom och skulle räkna över förrådet, var det tomt på hyllorna, men i stället fanns det listor på vart alla kläder tagit vägen. Lottan blev sur, men det kunde inte hjälpas för alla andra var nöjda.

Till startsidan