Nubbhålet: Bostadsinspektion I
|
Bostadsinspektion INär jag 1945 var distriktssköterska och tämligen ny på platsen, gjorde jag en dag ett sjukbesök hos en arrendatorfamilj, och när jag tittade litet närmare på bostaden såg jag att den var i ett bedrövligt skick. Nu hörde det till en distriktssköterskas uppgifter att inspektera bostäderna inom sitt distrikt, och det skulle vara klart inom vissa år. Det fanns blanketter, som skulle fyllas i, varav en skulle skickas till husägaren och en till hälsovårdsnämnden. Där fanns graderingar av bostadens skick, som skulle kryssas för "i gott, mindre gott, dåligt och uruselt skick". När jag förklarade för familjen att jag samtidigt tänkte passa på att göra bostadsinspektion hos dem, eftersom jag ändå skulle göra fler besök hos den sjuka, blev de alldeles förskräckta. De berättade att huset ägdes av socknens rikaste man, som dessutom var kommunalpamp och medlem av hälsovårdsnämnden. De hade ett par gånger tidigare försökt få reparerat, men då hade ägaren blivit mycket arg och hotat med att de måste flytta, om bostaden inte dög åt dem. Jag förklarade att jag var skyldig att göra bostadsinspektioner och att jag tog hela ansvaret på mig. Jag satte alltså igång, och när det var klart och blanketterna ifyllda, stod det kryss för "uruselt" så gott som överallt. Ja, så stod jag där med mina blanketter, färdiga att skickas. Det var ju egentligen inget märkvärdigt med det att bara lägga dem på en brevlåda och låta dem dimpa ner där de skulle enligt föreskrifterna. Men innerst inne förstod jag att det inte var så enkelt. Vad skulle resultatet bli? Efter en stunds funderande stod det klart för mig att jag först måste överlämna husägarens blankett till honom personligen och samtidigt få resonera igenom saken med honom. Ja, det var ingen ide att fundera länge på det, utan jag beslöt att gå dit fortast möjligt för att få det gjort. Men först hände det en annan sak. Kommunen hade låtit reparera distriktssköterskebostaden. En dag kom kommunens fullmäktige för att inspektera reparationerna. De skulle väl också ta sig en titt på den nya distriktssköterskan, antar jag. Alla verkade stela och högtidliga. Men så var det en av dem som gick fram till den nya spisen och öppnade på stekugnsluckan. Han gav till ett litet utrop och föll på knä framför spisen, för där inne stod en rad lerfigurer, som jag gjort på tork. De övriga gubbarna ställde sig också på knä framför stekugnen och tittade förvånade på innehållet. Jag kunde inte låta bli att anmärka att jag hade inte trott att jag skulle få kommunalmännen på knä så snart.
Lergubbar, inte från just detta år men från 1947.
En av de knästående var mannen vars hus jag nyligen inspekterat. När de sedan gick därifrån hade kommunalmannahögtidligheten fullständigt runnit av dem. De skrattade och var på gott humör. Dagen därpå gick jag iväg för att tala med ägaren till det hus jag inspekterat. När jag ringde på dörrklockan, kom han själv och öppnade, och då han såg vem det var blev han synbart glad. Hans ansikte lystes upp av ett leende, men det förbleknade snart, när han fick höra mitt ärende. Medan han satt och läste igenom papperet, blev han allt rödare i ansiktet, och till slut sa han: – Vad menar syster egentligen med det här? – Jo, svarade jag, jag menar att det ser ut så här och att det inte kan finnas någon vettig människa som anser att folk ska bo så här uselt. Han blev naturligtvis inte på bättre humör för det, så jag föreslog att vi skulle göra sällskap och inspektera bostaden, som låg alldeles intill. Om det var något som inte stämde, så lovade jag att ändra det på blanketterna. Nej, det ville han absolut inte, för han visste ju mycket väl att det stämde. Då fick jag en idé. Först skulle jag ge honom ett beskt piller att svälja, så jag sa att då fick jag väl skicka den där blanketten till hälsovårdsnämnden. Han fick lite tid på sig att smälta det där och tänka efter hur det skulle kännas att sitta på ett sammanträde och få de här papperen framför sig. Efter en stund föreslog jag att om han ville reparera först, så var jag villig att göra en ny bostadsinspektion efteråt. Han accepterade förslaget. På det här sättet fick han ha sin ära i behåll. Jag har senare ofta tänkt på att sådana där personer som bara tänker på sin makt och sina rikedomar struntar i hur andra människor har det, om man inte har något att sätta emot, som hotar deras makt och anseende. De måste få känna att motståndaren har vapen som de har respekt för. |
