Föredrag vid symposiet "Ytringsfrihet og sensur i et globalt perspektiv", Voksenåsen i Oslo den 13 oktober 1997

När alla blir publicister ...

Framtidsvisioner tar ju oftast avstamp från den egna tiden när de skrivs och projicerar mer eller mindre klumpigt, mer eller mindre visionärt, samtidens företeelser på framtiden.

I mekaniseringens och industrialismen berusade era i slutet av 1800-talet var det alltså lätt att tänka sig att framtidens tidningsväsen skulle innebära mera av allt det man då kände till, mera, flera, oftare, större.

”Journalisterna har makt, de gräver inte bara. ’Man skriver numera inte med en penna utan med en skalpell’, säger Jules Verne.”

Både Verne och Lundin tänker sig väldiga tidningsfabriker där skribenter sitter i stora hallar, likt de mekaniserade spinneriernas fabrikssalar och producerar artiklar. Hos Verne sitter 1500 journalister i en stor hall och "vidarebefordrar per telefon till prenumeranterna de nyheter som under natten hade löpt in från alla delar av världen."

Hos Lundin övervakas allt av 25 chefredaktörer. Stockholm har hundratals tidningar, och Mellanskandinaviens största heter "Senaste Timmens Nyheter". Lundin anmärker att inga speciella sensationstidningar finns, för nu bygger all verksamhet på sensationsskriverier. För att konkurrera med "Senaste Timmens Nyheter" tänker någon starta "Morgondagens nyheter". "Varför vänta till något hänt? En snabb tidning kan tala om det i förväg", säger en skribent i Claes Lundins bok.

Jules Verne trodde att telefonjournalistisk skulle bli framtidens melodi. "Varje morgon 'talas' Earth Herald i stället för att som i forntiden tryckas", skriver Verne, "Prenumeranterna får genom ett effektivt samtal med en journalist, en politiker eller en vetenskapsman veta vad som kan intressera dem. Och vad lösnummerköparna beträffar så vet de att de kan bli informerade om dagens händelser via de oräkneliga fonografkioskerna." Det där uttrycket "effektivt samtal" ekar bekant även för dagens mediemakare. Och tanken på direktkontakt med en politiker föresvävar ju många i dag med Internets hjälp.

I Jules Vernes värld hade förstås tidningskungarna redan börjat dominera och Verne förutser att det blir värre:

"Francis Bennett, journalisternas konung, kunde ha varit konung över hela Amerika om han hade önskat det. Ambassadörer och ministrar från hela världen trängs vid hans dörr för att sälja sina råd, för att utveckla hans bistånd och det stöd som hans allsmäktiga tidning kan ge."

Någon skarp skiljelinje mellan ägarna och de som utför det journalistiska uppdraget tycks inte finnas hos Verne. Och journalisterna har makt, de gräver inte bara. "Man skriver numera inte med en penna utan med en skalpell" säger Verne.

***

Jag tror nog att vi i dag står inför den första verkligt genomgripande förändringen av informationsspridningen sedan Jules Verne och Claes Lundin skrev sina profetior - även om vi räknar in radio och TV.

Visst ändrade TV en hel del vanor och politikerna tvingades bli TV-personligheter, vi blev zappande soffpotatisar osv. Men mera genomgripande förändringar i produktionen uppstod inte och TV:ns stora genombrott i skolorna som utbildningsinstrument tog inte riktigt fart på det sätt man trodde på 50-60-talen när man ju f.ö. också drömde om enmanshelikoptrar, rullande trottoarer och bifftabletter.

Om man nu jämför Vernes och Lundins visioner med vad som hänt och håller på att hända i medievärlden så slås man väl av att det är ett typiskt uppifrån och nedperspektiv som präglar deras förutsägelser. Ingen har förutsett någon ny form av demokrati - en voteringsmaskin är det mest fantastiska Verne kan tänka sig, även om han är inne på att folk via medierna också får en sorts direktkontakt med sina folkvalda så är det bara den ena parten som skall informera sig.

Earth Herald heter publikationen som håller pli på ambassadörer och regeringschefer jorden runt, och den fungerar nästan som en sorts världsfederation, vilket var en vanlig dröm på den tiden som kulminerade efter första världskriget i bildandet av NF. Men det är fortfarande ett politikerliv högt uppe över undersåtarnas huvuden som utmålas, och det är professionella journalister som står för mediernas innehåll, även om de är 1500 och chefredaktörerna blivit 25 per tidning.

Varken Verne eller Lundin kom på tanken att flera skulle dras in i produktionen av information och ingen tänkte sig de blandningar av bilateral ocn multilateral kommunikation som vi idag upplever via datornätverk av Internets typ. Samtidigt är det lite typiskt även för vår tid. Många av de publicister, företagare och kommuner som tar plats på Internet tycks förlästa på Verne och detta större/mera-perspektiv som snarare är en kvantitativ än en kvalitativ utveckling. "Var det 50 miljoner eller 100 miljoner du sa fanns på Internet, då måste vi förstås dit", tänker många, men få utnyttjar mediet till något nytt. Häromdagen såg jag t.ex, ett av våra vanligaste kaffemärken som startat en webbplats. Och det var nästan rörande att se hur de försökte motivera sin närvaro på nätet. De kunde ju inte gärna skicka en kopp kaffe till folk via telefonledningarna, i stället erbjuder man ett rätt mossigt spel om kaffe, lite information om kaffets historia etc. De företag som kan lägga ut sin direkta kärnverksamhet på Internt bör bli de som blir mest lyckosamma, tror jag. Där är naturligtvis tidningar och andra massmedier - och även den offentliga förvaltningen - kongeniala, eftersom de redan sysslar med information som ju som bekant är fullt möjlig att överföra via telefonledning.

Större och större var den industrialismens tankeboja som varken Verne eller Lundin befriade sig från. För att ens komma i närheten av vad som händer i våra dagar, så måste man ju anlägga ett mikroperspektiv på allt, en allt större sönderdelning, en analys som föregår syntesen av vad det vara månde. De lösa typerna som Gutenberg arbetade med var en typ av sönderdelning som bara kunde förebåda industrialismen och dess modulariserade tillverkning, elementhus med m.m. Serieproduktion, assembly lines, linjärt tänkande, var det som tilläts med den tekniken.

Gör man analysen mera atomär uppstår möjligheten att syntetisera något nytt och att i sönderdelad form transportera. Här har vi den digitala världen med dess nya möjligheter, allt från ordbehandling över musikaliska syntar och e-post till hypertext och AI.

En av de stora bristerna med många sf-berättelser - särskilt från Vernes och Lundins tid - är att de är prylfixerade utan att spekulera särskilt mycket i vad som händer med människors mentalitet, moral och dylikt. Där är nog närsyntheten och benägenheten att projicera ännu större än när det gäller yttre företeelser. Man tänkte sig att människors mentalitet var given och denna skapade sedan maskiner åt sig där mentaliteten kunde praktiseras och förstärkas. Men tanken att maskinerna, arbets- och kommunikationsprocesserna också skulle påverka mentaliteten var inte lika vanlig. Nationelekonomin var kanske det främsta fältet för sådana spekulationer, men då gällde det hela produktionssättet. Marx såg ju produktionssättet som avgörande för människor sätt att tänka. Han såg dock främst till ägandeförhållanden och i hans värld blev allt till varor. I den McLuhanskt färgade värld vi lever i nu är det snarare distributionen än ägandet som kommit i centrum. Enligt Marx gjordes allt i samhället till varor, till föremål för köp och försäljning, enligt McLuhan görs allt till information. Informationen själv görs ju till en vara, så de här båda analyserna kanske trots allt låter sig kombineras - på just den punkten åtminstone.

Annars tycks det ju som om Marx hade fel i mycket om arbetarklassens allt större utarmning, och nödvändigheten av massornas organisering och revolution för att makten skulle kunna fördelas annorlunda. Mycket har ju trots allt hänt fredligt och nu med den moderna informationsteknologin så står vi väl kanske inte inför något 180-gradigt omvälvande maktskifte precis, men ändå ser vi nog början till en allvarlig inbrytning av gräsrötter och relativt obemedlade personer på den arena som varit förbehållen kapitalstarka publicister, förlag och institutioner.

Redan detta att alla som har verktygen för att läsa en elektronisk publikation också har verktygen för att själva bli publicister är ju i sanning en revolution. Och att distributionen är löst från början. För visst har vi kunnat publicera oss på Författares bokmaskin och liknande fora för self-publishing, men distributionen har ju varit det allt överskuggande problemet.

Produktionen i sig tycks ju också ta sig nya former, inte bara detta med distansarbete gentemot ett centralkontor utan framför allt alla dessa tillfälliga konstellationer av arbetslag som bildas, som kan vara utspridda över världen. När vi får en ekonomi där det till så stora delar är immateriella värden som bearbetas i produktionsprocesserna så är det inte så konstigt att även socioekonomiska förhållanden kan ändras av nya sätt att distribuera information. Det är just det som ligger bakom McLuhans bekanta tes att mediet är budskapet. Han menar alltså inte något i stil med att MTV är häftigt att vara med i medan radio eller teater är för nördar. Det handlar om att den mänskliga produktionens former, t.ex. automationen inom industrin ger upphovet till helt nya former av arbete som också får oerhörda sociala konsekvenser, oavsett om det som tillverkas är Cadillacar eller Cornflakes, för att ta just McLuhans eget exempel.

”Vem ska läsa all denna information? Andra som hellre skriver än läser?”

Men när det nu är information som produceras och det produceras av alltfler så uppstår flera problem. Jag läste för ett par år sedan en intervju med en ung svensk författare som sade något i stil med att han hinner aldrig läsa några böcker, han bara skriver dem. Jag kan nästan känna mig lite träffad av det där själv för man hinner alltmera sällan sjunka ned in läsfåtöljen med Proust eller Joyce eller någon annan av de gamla husgudarna. De nya husgudarna - eller snarare husbiblarna - har tyvärr i alldeles för stor utsträckning blivit datormanualer, handböcker i Javascript och hur man bygger de häftigaste sidorna på World Wide Web. Och inte ens detta hinner man mer än skumma. Samtidigt skriver jag mängder av text. Vem skall läsa dem? Andra som hellre skriver än läser?

Lägg märke till att allt detta jag nu nämde faktiskt var sådant som var tryckt på papper. För än så länge är informationsfloden främst tryckt. Än så länge rasar det ned mer text i min fysiska brevlåda än i min elektroniska. Och då får jag ändå ett femtiotal e-postmeddelanden om dagen.

Men visst brusar den digitala floden allt högre, alltmera öronbedövande. Informationsfloden har dock inte blivit så mycket större som man ibland kan tro, det är ju främst tillgängligheten till information som blivit större. Det har ju redan tidigare funnits rätt mycket i bibliotek världen runt men vi har inte haft allt detta omedelbart tillgängligt på våra skrivbord. Därför måste vi nu domptera den här informationsbesten på ett alltmer diskriminerande sätt.

Nätverkets specifika verkningsmedel med gränslös hypertextlänkning är ju något som ska kunna ge oss sammanhangen, relationerna, referenserna och över huvud taget en upplevelse som ansluter sig mera till det mänskliga tänkandets språng mellan tankebanorna. Samtidigt har det planlösa bytet av spår - detta zappande som man hittat på eufemismen surfning för - ofta lett till en ökad fragmentering i stället. Detta skulle man kunna säga mycket om. Hur vi lever i fragmentiseringens tidsålder, samplandets och eklekticismens estetik osv, men man kan väl, bara kort sammanfatta med att många av de ingredienser som upphöjs till kongeniala med tänkandet, hyperlänkarna, interaktiviteten, multimediernas slagsmål om våra olika sinnen osv ännu är en otämjd kraft som vi står ganska villrådiga inför, som i vissa fall tillför något men i alltför många fall ännu bidrar till större brus och större förvirring.

Vi kommer vi att behöva alltmera vägledning och sortering på Nätet. Alta vista och digitala robotar och pushteknik räcker inte. Vi kommer att behöva digitala bibliotekarier som guider i cyberrymden. Journalisterna kommer att behövas för att dra ut konsekvenser och förklara orsakssammanhang även om vi kan läsa hela propositioner och utredningar på Nätet. Varumärkena får en renässans, för även om det finns enskilda entusiaster som lägger upp egen information om exv. Mahlers symfonier, så kanske vi ändå litar mer på det som står om Mahler i välkända Encyclopedia Britannica. Vi kanske litar mer på de nyheter från Balkan som filtrerats genom CNN:s webbsidor än det som kommer direkt från någon okänd inblandad som startat en webbsida. Ändå behövs förstås båda.

I själva verket tycker jag att det är en av de stora fördelarna med Internet att alla typer av information kan samsas här, kommersiell och icke-kommersiell, information som presenteras enligt gängse redaktionella eller bibliografiska konventioner samsas med mera ostrukturererad, ovidimerad information. Formerna kompletterar varann. Jag har ofta fått information i obskyra ämnen från entusiastiska amatörer, sådant som helt enkelt inte finns att hämta från traditionella källor. Det är både en fördel, och en brist naturligtivis. För kravet på källkritik växer ju hela tiden.

Samtidigt får jag en känsla av att budskapet att vara kritisk ändå börjar tränga igenom rätt väl, snabbare än man vågade hoppas. Folk lärde sig att vara skeptiska mot de analoga medierna, man skulle inte tro allt som var tryckt osv. Och många är skeptiska idag mot digitalt buren information, de har ju själva sett hur det går att trolla med datorn både vad gäller texter, bilder och musik. Så tursamt nog tror jag att det håller på att växa fram en skepticism som nästan ligger inbyggd i mediet. Att hämta något på nätet liknar att höra det av en bekant, man måste ständigt ta hänsyn till bekantingens tillförlitlighet. Är det här en person som gärna drar skrönor och som brukar bättra på sina historier eller är det en säker och sanningsenlig person som inte brukar yttra sig om saker han eller hon inte vet något om? Är det en förstahandsinformation eller är det vad vännens kusin har sagt att han hört någon berätta att han har läst någonstans? Uttalar personen sig som yrkesman eller som privatperson och allmänt intresserad?

Vad har nu detta med yttrandefrihet och demokrati att göra? undrar kanske någon. Allt!

Information är en råvara till kunskap. Kunskap är som bekant makt. Och jag skulle nog vilja hävda att eftersom IT-revolutionen handlar om ny och oerhört effektiv fördelning och omfördelning av information - eller kunskap om vi har tur - så kommer IT-eran troligen mycket snart att ställa frågan också om fördelningen av makt i samhället, både gräsrötter kontra etablissemang, men även etablissemangets inbördes förhållanden så som det regleras i våra grudlagar t.ex. Även utredningsväsendet som nyligen kritiserats av exv. Olof Ruin kan nog komma att förändras genom de nya möjligheterna att fördela kunskap och fakta.

Och naturligtvis spelar informationens sanningshalt en enorm roll i detta sammanhang. Desinformation har alltid varit den "kunskap" förtryckare bestått oss med.

****

Världen är ju egentligen kaos. Finns där en ordning så är den av en annan dignitet än människans. Ordning är något som uppstår i den mänskliga hjärnan i vår föreställning om världen, våra modeller av verkligheten, det må sedan vara samhällsmodeller eller molekylmodeller eller synen på universum som sadelformat och oändligt. På ett likartat sätt tycks det fungera i cyberrymden. Informationsmängden i sig är kaos, ordning uppstår lokalt med hjälp av vars och ens filter, sökrobotar och andra hjälpmedel. Och när det gäller censur tror jag det är enda möjligheten - att ett sådant urval sker lokalt, t.ex. i familjen då man programmerar ett filter på datorn för att sortera bort olämpligt innehåll som man inte vill att barnen ska komma åt. På nationell eller övernationell nivå tror jag ínte att detta är möjligt. Att i efterhand åtala människor som begått brott mot en viss nations lokala lag är ju en annan fråga. Internet är ju ingen zon där någon sorts diplomatisk immuitet råder, den är bara en transportväg mellan olika legislativa klimat.

Detta innebär sannerligen inte att man på nationell nivå är overksam.

Tankar har framförts att närmast avinternationalisera Internet, drömmen för vissa lagstiftare tycks vara att isolera nationella toppdomäner från varandra och därmed göra dem kontrollerbara med nationell lag. Internetleverantörer, serverinnehavare osv skall göras ansvariga för innehållet.

Just den tanken var en tidig villfarelse (som tydligen lever kvar i spåren av BBS-utredningen), som byggde på den analogi många gör att Internet är någon sorts radioutsändning eller liknande som t.ex. Mediekommitten i Sverige hävdade nyligen i sin utredning Grundlagsskydd för nya medier. Andra menar att det är mera likt brev och traditionell postdistribution och lika absurt som det vore att kräva av det lokala postkontoret att det skall se till att det inte skickas ut olagligheter - barnpornografi och bombrecept t.ex - med posten, lika absurt är det att kräva av tjänsteleverantörerna på Internet att de ska hålla reda på de kanske tusentals megabyte av information som passerar deras maskiner dagligen.

(Jag minns min första mobiltelefon från 1989-90. Bara sju år sedan. Ändå stod det i bruksanvisningen att man skulle tänka på att detta medium byggde på radiovågor, att man i princip sysslade med radioutsändning och att radiolagen gällde. Man fick alltså inte säga vilka obsceniteter som helst i mobiltelefon. Tanken svindlar verkligen. Skulle man kunna bli åtalad för att ha sagt något grovt i sin mobiltelfon?)

Allt detta är förstås övergångsproblem, ovanan vid ett nytt medium, särskilt medier som kan ses som korsningar eller hybrider av gamla.

”Både stater som vill införa censur och multinationella konglomerat som strävar efter kontroll av marknaden torde ha ungefär samma tekniska problem. Hur ska de kunna strypa tillflödet när det är så lätt att kringgå?”

Det är inte bara censur och staliga ingripanden som diskuteras, när det gäller olika typer av begränsningar av informationsmängden på Internet. Från andra hållet finns ju en annan begränsning som många uppfattar som ett hot, nämligen om de kommersiella intressena blir så stora att de små producenterna och gemene mans möjligheter att utnyttja Nätet som ett verkligt forum för folkligt deltagande begränsas eller rent av släcks ut. Men både stater som vill införa censur och multinationella konglomerat som strävar efter kontroll av marknaden torde ha ungefär samma tekniska problem. Hur ska de egentligen kunna strypa tillflödet i enlighet med det för tillfället politiskt eller kommersiellt mest gångbara när det är så lätt att kringgå? Redan idag kan man ju flytta material fritt mellan servrar runt jorden och i framtiden om någon skulle komma på idén att strypa tjänsteleverantörerna eller själva kablarnas mest strategiska knytpunkter, så finns ju satellittekniken.

OK, satelliter skickas upp av stora företag eller staliga forskningsinstitut. Ändå tror jag vi har kommit därhän i den tekniska utvecklingen och framför allt i synen på den tekniska utvecklingen - för vem den finns till, vem som har tillgång till den osv. - att det är närmast omöjligt att nu backa bort från något så många har fått smak på och sett är möjligt.

Det må låta naivt, men jag tror den tid är förbi när stater och storföretag kunde diktera villkoren för vilka som ska kunna ha tillgång till tekniken. Redan nu med Internet har ett klimat uppstått, en märklig blandning av liberalism, frihetlighet, libertarianism och anarkism där det gemensamma draget är:

"Vi kan klara oss själva, vi vill döma själva, vi vill själva ta del av information och bedöma den, gärna ombud men vi vill kunna kontrollera ombuden också, och vad de läser och skriver mera direkt, och om någon försöker begränsa denna rätt så uppfinner vi något nytt."

Detta har redan hänt. När företaget Unisys för ett par år sedan försökte förbjuda bildformatet gif, som säkert hälften av alla bilder på Internet bygger på, så hade programmerare på bara några timmar uppfunnit ett nytt format som skulle kunna fortsätta vara fritt och som alla dessa bilder enkelt kunde konverteras till. Hela Internet har ju denna prägel av att vara ett nätverk av nätverk där förbindelser kan kastas om, finna nya vägar, om de gamla slås ut. Striden om gif-formatet är ett bra exempel på att även ett mera innehållsorienterat hot mot Internetidén kan avvärjas. Denna osårbarhet som fanns med i idén ända från Internets barndom tror jag kommer att leva kvar.

Min förutsägelse är alltså att jag tror att någon typ av nät kommer att finnas kvar i framtiden, och att det kommer att fortsätta vara ganska anarkistiskt och i grunden osorterat och blanda officiellt material med icke officiellt, amatörmässigt med professionellt. Precis som telefonen inte är förbehållen regeringsmedlemmar eller journalister utan alla kan ha ett abonnemang. Möjligen kan de mellan- och övernationella strävandena skapa konventioner om det ena och det andra för att underlätta att man kan beivra lagbrott i ett annat land än där det begås. För den typen av anpassning behövs i en alltmer globaliserad värld. Och möjligen skulle nätet kunna bli betydligt mindre utbrett än man i dag föreställer sig. Och där är saker som tredje världens anammande av tekniken en rätt öppen fråga. Men jag tror att principen kommer att finnas kvar i någon form, ett enormt världsomspännande forum som blandar högt och lågt och där var och en har möjlighet att delta.

Det svåra för många lagstiftare ifråga om inställningen till Internet och andra nya elektroniska media är nog att de ofta innefattar en blandning av offentligt och privat, producenter och konsumenter och lokalt och globalt på ett helt nytt sätt. När jag var barn drömde jag ibland om hur det skulle vara att leva i en värld där alla kunde kommunicera med varandra via tankeöverföring. I viss mening är det något av detta som håller på att hända. Dels tror jag rent psykologiskt att många av oss upplever datorskärmen som vårt privata revir, kommer något upp där talar det till oss på ett mycket personligt vis, mera direkt än på TV-apparaten, som är mera en familjeangelägenhet. Dessutom är kommunikationsformerna på Internet - förutom skriftspråkets alla stilarter - även påfallande orala till sin karaktär, med allt vad det innebär av spontanitet, flyktighet, muntlig tradering och förvrängning osv.

Därför är det så dumt att höra folk klaga över att det finns så mycket skräp på Internet. Internet är som världen. Man kan lika gärna säga att det är trist att din bänkgranne på bussen tänker så idiotiska tankar. Här finns allt som kan finnas i den övriga världen. Bank, bibliotek och bordell kan ligga i samma kvarter. Men med hjälp av dels maskinella hjälpmedel i form av sök och sorteringsfunktioner och dels i form av vår gamla hederliga mänskliga intelligens, så bör vi kunna ta detta nya medium i besittning med såväl urskillning som urskiljning, med såväl omdöme som målinriktning.

Men där kommer resten av samhället in också. Inte minst skolan - som INTE i första hand bör fostra barnen till fullfjädrade multimediaproducenter vid 12 års ålder - utan till kritiskt tänkande individer med tillräckliga baskunskaper för att kunna överblicka sammanhangen och värdera tillförlitligheten i den information alla vi publicister - professionella och icke-professionella - lägger ut på Internet.