Ur gästföreläsning på Konsthögskolan Valand, Göteborg, 3 juni 1998.

Konsten expanderar på Internet - och imploderar

Om inte de nu begynnande lagringsprojekten av WWW - Archive.org, Kulturarw3 exv. - försämras eller läggs ned, för att de blir för ohanterliga eller för att man inte kan enas om de lagliga rättigheterna, så innebär detta något alldeles nytt.

Att var och en kan publicera sig för en billig penning på nätet är ju bekant, men på det här sättet får också människor en kanal inte bara till sin samtid utan till de efterlevande, och i Sveriges fall rent av en kanal direkt in i vårt nationalbibliotek.

”På det här sättet får människor rent av en kanal direkt in i vårt nationalbibliotek.”

Om man vill att något ska sparas för eftervärlden - biografiska data, ens litterära experiment, något genmäle när man blivit orättvist behandlad, uppgörelser med ovänner, vad som helst, så kan man ju bara ladda upp texten eller bilderna eller ljuden på sin hemsida och låta den vara tillräckligt länge för att någon filinsamlande sökrobot ska hitta den, så finns materialet där för kanske obegränsad tid.

Var och en kan göra ungefär det jorden (eller i varje fall USA) gjorde kollektivt när Pioneer X år 1972 skickades ut i yttre rymden med data om oss människor. Nu kan vi enskilt göra detsamma, en flaskpost ut i cyberrymden, enkelriktad, utan egentlig adressat, men troligen med större hopp om mottagare än när det gäller både Pioneer X och vanlig flaskpost. För flaskpost på havet existerar inga sökmotorer med fritextsökning. Här kan vi dock sända ut vårt personliga bokslut i både tid och rum, vi kan själva formulera vårt eftermäle, och med vartenda ord däri finns en potentiell kontaktyta, en ännnu icke upprättad länk som väntar på att väckas till liv. Kort sagt, vi expanderar.

Budskapet som sändes ut med Pioneer X år 1972.

Trots den oerhört viktiga distinktionen mellan död information och levande, applicerbar kunskap, finns det en annan dimension som bör framhållas minst lika mycket: munkperspektivet.

Vi borde odla den förmåga som munken i sin cell ofta var hänvisad till; kontemplationen, tänkandet, att inombords belysa redan inhämtad information ur olika vinklar. Munken som sitter nästan helt avskuren från yttre stimuli, är hans hjärnas processorkapacitet förslösad när han inte har tillgång till världens samlade vetande - a mouseclick away? Naturligtvis inte. Hjärnan har ju fortfarande tillgång till sig själv, sin förmåga till självreflexion, sitt sätt att på nytt raffinera gamla kunskaper, utvinna nya relationer mellan gamla minnen och fakta.

”Jag tror datornätverken i högre grad måste ses såsom verktyg för tänkande, istället för bara som virtuella pipelines som transporterar informationens råvaror.”

Jag tror datornätverken i högre grad måste ses såsom verktyg för tänkande, istället för bara som virtuella pipelines som transporterar informationens råvaror. För det mest raffinerade kunnande blir åter råvara när det hamnar i en hjärna som inte förstår, som inte kan kontemplera och bedöma det den inhämtat. Och nätverken borde kunna vara bra på detta, för tänk på att det naturligtivis inte handlar om nätverk av datorer utan om nätverk av människor och människors hjärnor och känslor och intuition. Men som har datorer till sin hjälp.  Vi bör således poängtera think-flow mer än information-flow.

Just när det gäller den del av den mänskliga erfarenheten som kallas konst, så har vi ju i vår tid kommit fram till en allt mer cerebral epok, eller snarare en epok som fnyser åt epoker, stilar, genrer, hemvist. Förr hade konsten sin plats i riten, eller en direkt funktionell sida eller sjöng furstars lov osv. Idag, när konsten t.o.m. passerat sina modernistiska aspirationer att vara avantgarde och uppror, och psykoanalysen sedan länge låtit filmens regissörer bokstavligen projicera sina fantasier på oss, har den blivit alltmer av ett hjärnspöke, en kommentar till allt annat men kanske mest till sig själv, detta metaplan som all samtida mänsklig verksamhet tycks kretsa alltmer kring.

Allkonstverksdrömmen har dykt upp ständigt i konsthistorien, drömmen om ett verk som direkt svarar mot den mänskliga erfarenheten och människans sätt att skaffa sig erfarenheter, en konstform som talar till flera sinnen, kalla den intermedium, kalla den opera, kalla den mixed media, kalla den multimedia.

Vi borde ha lärt oss. Multimedia är en rätt naiv dröm om en högre realism. Kanske blir det bättre när detta delvis nya, delvis gamla medium har mognat i sin datorform.

I det här sammanhanget framhålls naturligtvis också den interaktiva aspekten som något nytt. Ofta kan den ju onekligen frammana ytterligare en dimension, och på dator iscensätter man ju detta på ett mera effektivt sätt än i andra sammanhang. Men direkt nytt är det ju inte. Varenda bok man kan bläddra i är ju i viss mening interaktiv. Telefonen är ju ett oerhört interaktivt medium. (Underligt egentligen att den inte på över hundra år skapat någon egen konstform - om man nu inte räknar busringning och telefonsex som konst.)

När Stewart Brand och Andy Lippman på MIT någon gång vid mitten av 80-talet definierade begreppet interaktivitet, avsåg man en ömsesidig och samtidig aktivitet för båda deltagarna, människan och mediet eller maskinen. Saker skulle inte vara förutbestämda alltför långt i förväg, ungefär som man inte i ett vanligt samtal har klart för sig alltför långt i förväg vad man tänker säga. Jämfört med dessa ambitioner får man nog konstatera att den interaktivtet vi har i dag förhåller sig till dessa stolta ambitioner undefär så som skendemokrati förhåller sig till verkligt folkstyre.

”Berättelsen skulle rent av kunna sakna läsaren om han eller hon inte öppnat ’boken’ på länge!”

När får vi exempelvis se en berättelse där läsaren/deltagaren inte bara interagerar med texten, utan där även textens huvudpersoner interagerar med varandra inbördes eller med läsaren i olika tänkbara triangelförhållanden (och andra månghörningar)? Berättelsen skulle rent av kunna sakna läsaren om han eller hon inte öppnat "boken" på länge! I en sådan narrativ struktur skulle man kanske egentligen inte längre tala om berättelser eller historier så mycket som om situationer. Överallt där olika intriger, personligheter, egenskaper eller önskningar korsas uppstår situationer, som genast upplöses och övergår i nya situationer.

Nu menar jag inte att allt behöver vara interaktivt, tvärtom har jag ju själv ibland i polemikens namn talat mig varm för en sorts "interpassivitet", att tillsammans med en boks författare låta sig vaggas in i en virtuell värld som man inte kontrollerar utan bara avnjuter. Draget av skendemokrati, skenbart icke fastlagd händelsutveckling, är ju samtidigt en av fiktionens och narrativets traditionellt starkaste verkningsmedel. Alla använder det, det tillhör så att säga grundkontraktet mellan författare och läsare, och det är ju ironiskt att så mycket av det som görs idag under täckmantel av att vara ett nytt frigjort medium, alltså egentligen exploaterar detta urgamla knep, fast med nya medel.

Dessutom händer det för mycket. Mycken multimedia lider av samma horror vacui  som senmedeltida och orientalisk konst ofta uppvisar. Varenda tom yta måste fyllas med någon dekoration, någon effekt. Naturligtvis är detta ett övergående problem. Nya medier frossar förstås gärna i sina verkningsmedel. Jag minns hur många handböcker i multimedia vid slutet av 80-talet alltid poängterade hur viktigt det var just att utnyttja mediet fullt ut, en sann multimedieprodukt måste förstås samtidigt spruta ut text, bild, animationer och ljud. Det är samma idé som förekom när alla fick möjlighet att göra tredimensionella diagram i regnbågens alla färger på datorn med hjälp av några enkla knapptryckningar. Jag minns reklamen för ett av dessa program. "Imponera med grafik!" stod det. Och just detta handlar det så ofta om när ett medium är nytt. Att imponera, att göra åskådaren andlös - även om budskapet går förlorat på vägen.

”Själv tror jag att synestesin kanske kan vara en intressantare modell för den multimediala designen än den sensoriska fragmentering som nu så ofta blir resultatet.”

Själv tror jag att synestesin  kanske kan vara en intressantare modell för den multimediala designen än den sensoriska fragmentering som nu så ofta blir resultatet. Synestesin tycks vara en djupt mänsklig form av varseblivning, enligt många forskare, detta att man gör korskopplingar mellan sinnena, man kan lukta på färger eller se bilder när man hör ljud, ord ser taggiga ut osv. Sådant har ju många av oss erfarenheter av och vissa forskare tror att detta snarast är normaltillståndet i hjärnan när vi är ganska små barn, men att man så småningom skapar väggar mellan dessa sinnen för att man på ett konstruktivt sätt ska kunna orientera sig i världen. Det blir annars som en tilltrasslad telefonväxel.

Tar man fasta på det, duger det inte att bara pumpa ut en kanal med ljud, en med bild osv. utan man bör intressera sig mera för relationen mellan dem. Hur upplever en blind en skulptur t.ex? Vi tänker ju oftast på en skulptur som något visuellt, samtidigt som den ju skapats med händerna och ofta har en påtagligt (sic) taktil prägel. De nya digitala medierna erbjuder kanske äntligen möjligheten till ett allkonstverk eller snarare något som speglar den mänskliga erfarenheten mera direkt, men kanske inte genom att blåsa på med alla sinnen på en gång utan genom att just exploatera det här oerhört subtila sättet att skapa en stark illusion genom att välja rätt sinne för rätt budskap - eller rent av anropa sinnet bredvid! De javanesiska skuggspelsmästarna vet vad de gör. "Less is more", som bekant. Men kanske skulle man också kunna säga "less is something else".