Ikoner, nr 4, 2000
Att bevara samtiden å framtidens vägnar
För några år sedan visades en TV-dokumentär om en engelsk musiker som p.g.a. något neurologiskt fel bara mindes ungefär en kvart tillbaka i tiden. Nästan varje gång han mötte sin fru, mottog han henne med en upprymdhet som om han inte sett henne på tio år, fast det bara var tjugo minuter sedan. Och överallt låg det kom-ihåg-lappar han skrivit till sig själv om vardagliga saker, men han undrade förstås vem som varit vänlig nog att skriva dessa påminnelser. Man kan fråga sig vem som lider värst av en så fasansfull situation, den direkt drabbade eller hans närmaste. Ändå delar båda parter förlusten av den kontinuitet som är nödvändig för självständigt mänskligt liv. Utan minne, utan kontinuitet är vi prisgivna åt andras kontinuitet och minne. För att människan från uråldrig tid skulle utveckla sin sociala förmåga har hon behövt språk, traditioner, verktyg m.m. För att någon civilisation över huvud taget ska kunna uppstå och vidmakthållas, måste människan kunna föra över information från den privata sfären till den allmänna och mellan generationerna. I båda fallen krävs mellanlagring av informationen i någon sorts minne. Under den muntliga perioden, fördes berättelser vidare från gammal till ung. När skrivkonsten uppfunnits, användes den först till exempelvis bokföring, för magiska ändamål, samt för kortare meddelanden till framtiden i form av t.ex. inskriptioner. Men enkla bibliotek och arkiv fanns redan för kanske fem tusen år sedan. Mera systematiskt förtecknade samlingar förekom dock knappast innan Assurbanipal skapade sitt bibliotek på 600-talet f.v.t. med troligen långt mer än 20 000 lertavlor. Museer i vår mening skapades inte förrän på 1600- och 1700-talen, då privata samlingar började göras publika. Elias Ashmoles samling av vetenskapskuriosa skänktes till Oxford University under förutsättning att ett museum öppnades, vilket skedde 1683. British Museum öppnades 1759. Idag har vi vant oss vid ett ständigt dokumenterande av samtiden å framtidens vägnar.1 Nu kan förstås ett samhälle tappa minnet också. Bibliotek brinner. Böcker bränns. Gamla skrifter kan inte tydas, därför att ingen längre kan språket eller för att skriftrullar eller papper fragmentiserats. Ändå är kanske bläck och trycksvärta hållbarare än bits och bytes i dagens digitala informationsbärare. Eftersom den digitala informationen inte är direkt läsbar med blotta ögat utan kräver speciell avkodningsapparatur riskerar vi med den oerhört snabba utvecklingen av nya generationer av datorer att filer blir omöjliga för oss att tolka på kanske bara ett par decennier. Det är paradoxalt att vi tämligen obehindrat kan tillgodogöra oss t.ex. Olof von Dalins 1700-talssvenska på papper, medan vi har svårt att försätta tio år gamla lexika på CD-ROM i läsbart skick. Jag skrev artiklar om den digitala bevarandeproblematiken i internationell press 1993-94, och då var företrädare för databranschen tämligen aningslösa.2 Biblioteks- och arkivpersonal tycktes vara den enda kategorin som var oroad. Artiklarna skrevs alltså innan Internets World Wide Web hade fått någon större spridning. Vad har då hänt sedan dess? Jämfört med de mera ad hoc-betonade lösningar som ofta används för t.ex. CD-ROM-utgåvor, måste man nog säga att WWW har medfört en bättre standardisering i och med formaten HTML för text, JPEG och GIF för bilder osv. Standardisering ökar livslängden på informationen. På WWW finns dessutom mängder av exemplar av samma filer, och hela servrar "speglas" ofta av säkerhets- eller tillgänglighetsskäl. Med äggen sålunda spridda i flera korgar är chanserna goda att åtminstone inte alla dokumentexemplar ska förfaras. I flera länder har man startat projekt för att samla in och bevara innehållet på WWW. Brewster Kahle började 1996 släppa ut robotar på Internet, som i princip urvalslöst letade webbsidor för nedladdning i hans Internet Archive.3 I Sverige startades samma år på KB projektet Kulturarw3.4 Sommaren 1997 gjordes den första nedladdningen av svenska WWW, och hösten 1999 avslutades den femte, och då blev resultatet 15 miljoner filer. Brewster Kahle hade i mars 2000 cirka 1 miljard sidor i sitt arkiv. Ändå är detta troligen bara en liten del av nätet. Sökrobotar som reagerar på länkar och sedan letar upp motsvarande filer missar många dokument som det inte finns länkar till. Mike Bergman på Brightplanet, menar att webben kan vara 500 gånger så stor som vi hittills trott, med cirka 550 miljarder dokument, där det bara är ytskiktet vi kommer åt.5 När det gäller digitalt bevarande förespråkar vissa migrering och andra emulering. Emulering innebär att framtida datorer ska kunna "härma" äldre maskiner, så att gamla filer kan köras utan att först ha konverterats. I artiklarna från 1993 förde jag fram idén att vi redan nu borde skapa riktlinjer för utvecklare så att särskilda "embedded reconstruction code sets" automatiskt byggs in i filer, med information till framtidens datorer om hur filerna ska dechiffreras. Ingen jag talade med då tyckte dock att detta var någon bra idé. Sedermera har ändå flera projekt satts igång för att utarbeta liknande metoder, sedan Jeff Rothenberg från RAND Corporation 1995 presenterade sin idé om att filer skulle kunna förpackas i "virtual envelopes" med specifikationer för emulatorer.6 CAMiLEON-projektet är ett amerikansk-engelskt samarbete om emulering, där en av de tongivande deltagarna är Margaret Hedstrom.7 Trots att jag själv varit inne på detta med emuleringskoder, så ser jag i dag en del problem med den tanken. Alla som talar om emulering förutsätter binära datorer, där en lång ström av binära siffror ska grupperas och tolkas på det ursprungligen avsedda sättet. Men framtidens datorer kanske inte är binära. Det talas redan om en molekylärdator som ibland använder en etta, ibland en nolla och ibland något mitt emellan.8 Det finns ett par intressanta projekt som sysslar med integritet och autenticitet. LOCKSS ("Lots of Copies Keeps Stuff Safe") är ett projekt vid Stanford University.9 Tanken är att lagra vetenskapliga tidskrifter på flera olika lokala biblioteksservrar och garantera tillgång till dem genom ett system som kollar av och jämför identiteten hos de parallellt lagrade dokumenten samt återställer såväl ofullständiga dokument som brutna länkar. The Intermemory Project, som drivs av NEC i Princeton, försöker också säkerställa information genom lagring på flera servrar, men här rör det sig om kanske hundratals eller tusentals datorer, där filer lagras i fragmenterad form. Varje fragment innehåller information om helheten så att denna kan återskapas, ungefär som sjöstjärnan kan återskapas av en enda av sina armar.10 Man kan tycka att världens största bibliotek, Library of Congress, borde vara ledande på området digitalt bevarande. Men det amerikanska nationalbiblioteket får svidande kritik i en nyutkommen rapport, "A Digital Strategy for the Library of Congress", utarbetad av en fristående kommitté med medlemmar som James J. O'Donnell, och Margaret Hedstrom.11 Biblioteket har legat långt framme med digitalisering, t.ex. i projektet American Memory, men rapportförfattarna varnar för att digitalisering inte får förväxlas med bevarande. Pilotprojekt för insamlande av amerikanska webbsidor bör startas, skriver man också i rapporten, som om Brewster Kahles Internet Archive inte fanns. Kahle skänkte ändå 2 terabyte nedladdat webbinnehåll på 44 databand till Library of Congress 1998.12 Den tekniska presentationsaspekten av bevarande är sannerligen inget nytt problem. Varje gång exempelvis en Shakespearepjäs sätts upp eller någon Monteverdimadrigal framförs måste regissören resp. dirigenten lösa frågor om uppförandepraxis. Varken pjäs- eller nothäften innehåller ju mer än mycket summariska anvisningar om hur styckena ska uppföras. När de skrevs var konventionerna så välkända och självklara att dessa inte beskrevs. När vi nu försöker lösa problemet med hur framtidens människor ska kunna ta del av vår kultur, löper vi förstås samma risk som gångna tiders författare och kompositörer. Kanske får framtiden se våra verk i någon emulator, vilket kanske kan liknas vid att vi idag får höra en kvinnlig alt sjunga en stämma ursprungligen skriven för 400 år sedan för en countertenor. De flesta projekt som jag nämnt tänker sig långsiktigt bevarande som något som avser kanske 700-800 år. Åren 1990-93 fanns dock en projektgrupp inom Nordisk kärnsäkerhetsforskning, KAN-1.3, som utredde möjligheterna att kommunicera med människor som lever på jorden kanske 10 000 år framåt i tiden om var kärnbränsleavfall ligger i slutligt förvar.13 Problemet är svindlande. Idag existerar inga medier eller informationsbärare som man vet har så lång hållbarhet. Dessutom vet vi inte ens vad den tidens människor kommer att tala för språk. Arbetsgruppen KAN-1.3 löste inte sitt problem. Frågan är om någon kan göra det. Tanken på kommunikation med avlägsna tider eller platser långt ute i rymden är gripande på ett besynnerligt sätt. Plötsligt talar man å hela mänsklighetens vägnar. Budskapet blir lätt en projektion, en bön till en kanske bättre upplaga av oss själva. Någon kanske har gjort som jag gjorde, när jag var sex-sju år - skrev ett högtidligt brev till framtidens människor, som jag gömde i väggen när familjen satte in nya köksskåp. Vuxna gör sådant också. I Stockholm murade man in en kista med vardagsföremål i grunden till varuhuset Åhléns, när det byggdes 1963. Ordet tidskapsel myntades till världsutställningen i New York 1939. Året före tillverkade Westinghouse Corporation en kapsel av en särskild legering och fyllde den med representativa föremål, men där fanns också budskap till framtidens människor från bl.a. Albert Einstein. "People living in different countries kill each other at irregular time intervals", skrev Einstein och avslutade med orden: "I trust that posterity will read these statements with a feeling of proud and justified superiority."14 Kapseln grävdes ned på 50 fots djup och ska inte tas upp förrän år 6939. Förhoppningsvis finns det någon på jorden då som kan gräva - och som vet var.
Noter: 1. Sveriges första pliktexemplarslag var en kansliförordning från 1661, då dock i censurens tjänst. Fredrik I stiftade 1735 en lag "angående gambla skrifters och handlingars framskaffande til uplysning uti historien och antiquiteterne", där de som inlämnade intressanta handlingar skulle få åtnjuta en "skiälig wedergällning". Att på detta sätt få in gamla skrifter ansågs i och med denna lag såsom inte mindre viktigt än att samla in "gammalt mynt, guld, silver, med mera". 2. Artiklarna "Om datorerna skulle tappa minnet ...", "Blir framtidens arkeolog en hacker?" och "Kan vi lita på datorns texter?" publicerades bl.a. i SvD och finns på WWW på adressen [http://www.nisus.se/archive/940116.html]. 3. Se [http://www.archive.org/sciam_article.html]. 4. Se [http://kulturarw3.kb.se/index.html]. 5. Se [http://www.brightplanet.com/newsroom/deepweb.asp]. 6. Jeff Rothenberg: "Ensuring the Longevity of Digital Documents", Scientific American, januari 1995, s 24-29. 7. Se [http://www.si.umich.edu/CAMILEON/Camileon_Plan.htm]. 8. Se [http://www.usatoday.com/life/cyber/ccarch/ccmak000.htm]. 9. Se [http://lockss.stanford.edu/]. 10. Se [http://www.intermemory.org/]. 11. Se [http://www.nap.edu/books/0309071445/html/]. 12. Se [http://www.alexa.com/company/inthenews/loc.html]. 13. KAN-1.3 avlade rapport i "Conservation and Retrieval of Information" , Nordiske Seminar- og Arbejdsrapporter 1993:596. 14. "The Book of Record of the Time Capsule of Cupaloy", Westinghouse, New York, 1938. |
