Upphovsmän har det förstås funnits så länge människan har funnits, för skapande i vid bemärkelse har vi varit i många tusen år. Men självklart är det stor skillnad mellan intellektuella produkter som grottmålningar, någon fiffig anordning som förvandlar en plog till ett bättre redskap än förut, medeltida vagantpoesi, skillingtryck eller Hollywoodfilmer.

Man vågar nog generalisera en aning och säga att under handskriftesepoken, både när det gällde text och musik, så hade kompilaten en helt annan roll än i dag.

Handskrivna böcker hade liksom flera skikt som olika upphovsmän lagt till, och vem som gjort vad var inte alltid lika tydligt som det är för oss i dagens publikationer. Ibland framgick det att det var en sorts antologi, ibland dolde sig flera författares texter bakom ett enda författarnamn. Det var vanligt att man skrev och blandade egna tankar med rent lånegods. När böcker kopierades lade skrivaren ofta till egna kommentarer eller struntade i att skriva av saker som han inte tyckte om eller fann mindre viktigt. Ingen som helst auktorisation fanns således, varken från den som skrivit eller skrivit av boken eller från någon förläggare. Man får ändå vara glad över att det stals så pass friskt som det gjorde, för det finns åtskilliga författare vars verk är förstörda och bara finns kvar som avskrifter.

När boktryckarkonsten kom blev detta förhållande på många sätt bättre. Fler kopior gjorde innehållet mindre sårbart. Brann ett bibliotek någonstans kanske det fanns exakta kopior bevarade någon annanstans. Upplagan blev nu konstanten, vilket ur auktoritetssynpunkt var ett stort steg framåt jämfört med tidigare, då endast exemplaret var konstant. Nu skedde ju detta paradigmbyte inte över en natt precis. Lika lite som vi idag kan digitalisera alla böcker för elektronisk utgivning, så gavs ju inte alla gamla handskrifter ut i tryckt form. Under lång tid in i Gutenbergeran hade handskrifterna alltså stor betydelse.

Den tryckta boken blev heller inte genast den artefakt och framför allt inte den vara vi i dag ser den som. Typografiskt hade både handskrivna och det första århundradets tryckta böcker kvar många kännetecken från den oralt traderade kulturen. Texterna såg inte ut som idag, styckeindelning gjordes inte på samma sätt och rubriker och titlar hade inte den löpsedelsartikulation vi idag är så vana vid, att viktiga saker trycks med större grad t.ex. Det är ju rätt vanligt att man ser gamla böcker där det största ordet är någon bestämd artikel.

"The boke named the Governour, devysed by syr Thomas Elyot knight", publ. 1531, här i en upplaga från Thomas Berthelet, London, 1534. Lägg märke till att vår tids titelkonvention inte finns, titeln talar om att den benämner boken på detta sätt.

Och John Locke var allvarligt bekymrad att flödet av Guds ord skulle förvanskas när man bröt upp texten i Bibeln i verser och stycken. (Det där var för övrigt början på ett logiskt strukturellt uppdelande av texten som man kanske kan säga kulminerar i dag med våra dagars SGML-märkning och annan metainformation.)

[...]

När det gäller musiken, så var den ju också ofta tillägnad någon furste - om det inte var Gud själv förstås. Redan under antiken använde man ofta lånade melodier till nya texter, kontrafakter, för hymner och annat. Det var nog praktiskt innan notskriften uppfanns att ha ett lite mer begränsat melodiskt material att hålla i minnet. När notskriften och framför allt nottrycket kom, kunde man förstås tala om ett fixerat verk med en större rätt än tidigare. Många oroade sig för att musiken skulle stelna. Ändå var det under många hundra år så att notbilden bara var utgångspunkten för interpretens variationer. Denna attityd kan ju ha sitt intresse i diskussionen om ett verks integritet. På den här tiden var det otänkbart att det skulle vara att göra våld på en tonsättares verk om man lade till egna utsmyckningar - det var helt enkelt meningen, en integrerad del i verkets uppförande. En sådan uppdelning mellan en mera fast struktur och en mera temporär och vid varje uppförandetillfälle speciell gestaltning är intressant att begrunda när vi jämför med en del moderna påfund som t.ex. publicering av individuellt skräddarsydda utdrag ur databaser. Samtidigt hade musiken fått ett helt nytt spridningsmedel, den kunde liksom åka iväg virtuellt till nya platser, den behövde inte föras vidare genom att en musiker spelade den för en annan musiker.

”På den här tiden var det otänkbart att det skulle vara att göra våld på en tonsättares verk om man lade till egna utsmyckningar - det var helt enkelt meningen, en integrerad del i verkets uppförande.”

Materialet i den tidiga flerstämmiga musiken var nu ofta också en fast melodi, en cantus firmus,  som togs från andra upphovsmän eller som befann sig i någon sorts allmänning. Gränsen här emellan är tämligen flytande. Vi har ett antal melodier av den där typen som går igen, vissatser som L'Homme armé, Je en demande, Fortuna desperata som sedan ofta fick ge namn åt hela mässan. Corelli skrev La Folia-temat omkring år 1700, vilket sedan blev en av de mest spridda melodierna i världen, den finns t.es. i Sinclairvisan och Brahms fjärde symfoni.

Och om vi tycker att vi idag lever i eklekticismens tidevarv, så var det sannerligen inget nytt för vissa notskrivare som alltså gjorde ungefär som sina kolleger som skrev texter, man skapade pseudomässor där, man tagit polyfona satser från olika håll, en för Gloria, en annan för Sanctus och en tredje för Agnus dei t.ex.

[...]

Hur var det nu då med upphovsrätten - när började man intressera sig för sådant?

Upphovsrättsligt skydd i vår mening kunde inte uppstå före boktryckarkonsten. Det var helt enkelt inte någon större idé att försöka dra ekonomisk vinning av olaga reproduktion tidigare, handkopiering var för långsamt, det krävdes möjligheter att massproducera.

Patent fanns visserligen och de tidiga idéerna om upphovsrätt för litterära verk liknade också dessa. Under åren skulle man komma att diskutera livligt huruvida idéerna bakom ett verk kunde skyddas eller bara den gestalt idéerna tog sig i form av ett visst verk.

		The Statute of Anne, som trycktes 1710, var världens första lag om upphovsrätt och hade titeln "An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned".

Upphovsrätten kom till som Londonbokhandlarnas vapen i striden mot konkurrerande bokhandlare på den engelska landsorten under 1600-talet. För att få ensamrätt måste en bokhandlare ha en avtalspart, som bara kunde vara författaren. På så sätt centrerades äntligen de immaterialla rättigheterna kring det immateriella innehållets upphovsman. 1710 fick England - och världen - sin första upphovsrättslag.

I Frankrike var upphovsrätten också resultatet av konkurrens mellan huvudstaden och landsorten. 1793 kom den franska lagen. Men redan 1777, före revolutionen alltså, hade en intressant lag stiftats som medgav att vissa, t.ex. klassiska, litterära verk där tiden för någons utgivarprivilegium gått ut, kunde hamna i en sorts allmänning, en domaine public. Vem som helst som uppfyllde vissa trohetskrav gentemot ursprungsverket kunde nu ge ut det med hjälp av en s.k., "permission simple". Parisbokhandlarna som hade varit vana att ständigt förnya sina licenser kunde nu inte göra det utan förlorade mängder av utgivningsrätter till bokhandare och tryckare i landsortern. I sig själv var detta ett slag mot den gamla ordningen, som säkert hade en viss betydelse för revolutionen. Sverige fick författarrätten fastlagd i lag först 1810, hundra år efter England.

Det är intressant att våra ord för upphovsrätt faktiskt tar fasta på lite olika aspekter av begreppet. Engelskans copyright fokuserar på distributionen, exemplarframställningen, medan såväl upphovsrätt, Urheberrecht och droit d'auteur siktar på att definiera upphovsmannen, vi har här underförstått en dragning mot den ideella delen av upphovsrätten.

Lite släkt med tanken bakom "permission simple" var också idén att viktiga samhällsintressen skulle stimuleras av konst och vetenskap, och att onödiga hinder för detta inte skulle upprättas. Exv. sammanföll inte översättningsrätten och författarrätten. Det var fritt fram att sprida översättningar, en kvarleva från den tid då texten sågs som en av många möjliga gestalter en idé kunde ta sig. En idé kunde man inte ha monopol på, bara dess uttryck - och en översättning blev då ett annat uttryck.

England och Italien hade en expropriationsrätt långt in på 1800-talet för utgångna verk som inte givits ut i ny upplaga på länge, om de ansågs nyttiga i samhällslivet. Intressant inte minst med tanke på striden kring Hitlers Mein Kampf förra året och delstaten Bayerns försök att använda upphovsrätten som censurverktyg.

[...]

En fråga är om vi går mot ökad informationsfrihet där upphovsrätten helt eller delvis vittrar bort eller en ökad informationprotektionism där man svartsjukt bevakar varje idé. En annan fråga är om vi kommer att få ett patenttänkande även när det gäller konstnärliga verk.

Ska jag gissa så tror jag nog att upphovsrätten snarast kommer att stärkas på kort sikt, särskilt då den ideella rätten som har oerhört stor betydelse i de nebulösa e-medierna. Den kan vara en stor hjälp när det gäller att vidmakthålla identitet och auktoritet hos olika dokument. På lite längre sikt, sådär 30-40 år däremot så är det mera osäkert.

”Verktygen för att handskas med denna konstnärens överhöghet över sitt verk kommer att göras oändligt flexibla.”

Upphovsrätten finns nog kvar men i former vi idag inte kan föreställa oss. Datorerna har en tendens att uppmuntra människans kontrollbehov och jag tror inte att upphovsmännens behov av att kontrollera sina egna skapelser kommer att minska, däremot tror jag verktygen för att handskas med denna konstnärens överhöghet över sitt verk kommer att göras oändligt flexibla. Idag är ett verk antingen fritt eller skyddat, troligen kommer blandformer att uppstå, olika taxor för olika tillfällen, olika publik. Ett verk kanske kan ställas om i revideringsmodus och då kanske den ideella rätten tonas ned tillfälligt och allehanda omformningar välkomnas.

Man kanske måste dela upphovsrätten av ett verk med dem som gjort vissa program, plug-ins och AI-verktyg som hjälper till att skapa exempelvis en text. Ett sådant AI-verktyg kanske i sin tur är en direkt avbild av en viss människas intellekt eller smak och skulle också enligt det gamla synsättet behöva klareras upphovsrättsmässigt. Ett verks tillkomst kan i framtiden vara lika komplicerad som citronsyracykeln i människans ämnesomsättning, där mängder av mineraler och enzymer medverkar för att i nio olika reaktionssteg göra ättiksyra av fett och kolhydrater. Frågan är då när det gäller det konstnärliga verket: vill vi använda datatekniken för att hålla ordning på hur många öre var och en ska ha - eller struntar vi i alltihop?

[...]