Ur anförande vid mässan "Arkiv & dokument", Stockholm 21 mars 1995

Det elektroniska dokumentet - fördelar och problem

En annan fråga, som måste lösas innan det elektroniska dokumentet på allvar kan konkurrera med papperet, har med själva innehållets pålitlighet och sårbarhet att göra. Vi är ju vana vid att ett dokument är ett fast och relativt oföränderligt objekt.

Går vi tillbaka ända till medeltiden, så kopierades böckerna för hand, ofta av munkar. Olika exemplar av samma bok fick då olika småfel och fältet var fritt för ändringar efter kopierarens godtycke. När boktryckarkonsten kom kunde texten frysas i tryckögonblicket, så att upplagan blev en konstant i stället för det enskilda exemplaret.

Men den elektroniska boken eller dokumentet innebär i viss mån en försämring, eftersom inte ens exemplaret är en konstant här. De flesta vet hur lätt det är att ändra några ord i en textfil i ett ordbehandlingsprogram. Ändringen (eller förfalskningen) lämnar heller inget spår.

”Tro inte allt som är tryckt, har vi fått lära oss, men vi kan ändå utgå från att något vi läser i en vanlig bok faktiskt står i boken, att författaren skrivit så, förutom enstaka korrekturfel.”

[...]

Jag tror att det kan bli förödande om framtida distansutbildade generationer får sina kunskaper från elektroniska dokument, vars autenticitet inte varit säkrad. Det finns redan exempel på doktorsavhandlingar som byggts på elektroniskt förfalskade källtexter, Apple försökte i december ändra i en CD-ROM skiva om USA:s historia, där det stod om homosexualitet och abortfrågan vid sekelskiftet t ex. Politiskt korrekta krafter vill stryka Joseph Conrads "The nigger of the Narcissus" från uppslagsverken. När kommer historieböcker som förnekar koncentrationslägren? Eller inte ens högljutt förnekar dem, bara tyst förtiger dem genom några enkla tryckningar med stryktangenten på en dator någonstans?

[...]

Tro inte allt som är tryckt, har vi fått lära oss, men vi kan ändå utgå från att något vi läser i en vanlig bok faktiskt står i boken, att författaren skrivit så, förutom enstaka korrekturfel. Med de elektroniska dokumenten kan vi inte ens lita på det. En författare må ljuga i en bok, men i den elektroniska världen kan vi inte vara säkra på att vi läser den lögn författaren en gång skrivit. Den elektroniska eran kräver alltså ett dubbelt källkritiskt tänkande.

Journalistens arbetsmetod att söka bekräftelse från två oberoende källor ställs också på svåra prov i nätverksåldern. Om man hittar två dokument som bekräftar en uppgift, hur kan man veta att de är oberoende av varandra? Ett dokument kan ju vara en direkt kopia av ett annat, även om det ena ligger i en databas i Australien och det andra finns i Tyskland.

De nya möjligheterna kommer säkert också att medföra en helt ny typ av dokument som vi aldrig sett förr, flexibla urkunder, som kan modifieras efter hand, kanske från helt olika delar av världen, men bara av människor som bemyndigats att inneha den elektroniska nyckel som gör att ändringen kan genomföras.

[...]