Anförande vid "ABM-dagen" om elektronisk publicering
vid Kungl. Biblioteket 15 december 1997.

Det elektroniska ordet: ett kunskapsteoretiskt dilemma

När upplagan, exemplaret och kanske författaren försvinner
- vem kan man då lita på?

Det är en paradox ungefär som om en fysiker skulle upptäcka att ökad partikelaktivitet på molekylnivå inte resulterar i ökad värme. Eller snarare: värme uppstår, men ingen blir varm.

När allt blir information - reklam, politisk propaganda, skolämnen, penningtransaktioner, måttangivelser och bits och bytes i datorn - då tappar man bort ett par viktiga distinktioner. Det är ju skillnad på data, information och kunskap.

Data är uppgifter av något slag - 32 km, tre sekunder, förra året, åt höger - som kan vara beståndsdelar i såväl information som kunskap.

Information blir det först när dessa data kan tolkas på något sätt, genom att sättas in i ett sammanhang. Uppnår man en djupare förståelse av informationen, så att man kan använda den igen, har man kommit fram till kunskap. Information kan vara att få den rätta vägen utpekad åt sig; med kunskap hittar man själv.

”Att vara välinformerad, som det så ofta heter, behöver inte egentligen betyda att man kan något.”

Att vara välinformerad, som det så ofta heter, behöver alltså inte egentligen betyda att man kan något. Agenten som under tortyr avtvingas olika hemligheter kan vara välinformerad, sprängfylld med besynnerliga data han själv inte begriper ett dugg av.

Frågan om informationens sanningsvärde är förstås enormt viktig. Data är uppgifter, men behöver till skillnad från fakta inte vara sanna. Därför måste information också värderas. Kunskap brukar vi instinktivt förknippa med någon form av sanning eller överensstämmelse med verkligheten och dess krav. Information kan alltså vara falsk, men kunskap bör vara i någon mening sann.

Här börjar vi närma oss det led i förädlingen där det i dag i så hög grad brister inom den nya informationstekniken. För att informationen skall vara verkligt informativ, dvs möjlig att omsätta i kunskap, måste den vara korrekt, relevant, begriplig - och först och främst förstås tillgänglig.

Informationens tillgänglighet är sannerligen på gott och ont. Otroliga mängder tidigare onåbar information har med ens blivit globalt tillgänglig, genom exv. Internet - och det verkar då som om mängden information i världen plötsligt ökat ofantligt mycket. Delvis är detta en illusion. Det är främst själva flödet som ökat. Men får man tillgång till alltför mycket, får man egentligen inte tillgång till något alls, om man inte har verktyg för urval och bedömning av materialet.

I informationssamhället behöver vi bara veta hur man hittar information, hör man folk säga ibland. Det underförstås då att traditionell lärdom inte längre skulle vara så nödvändig. Men för att kunna bedöma informationens relevans och huruvida den är korrekt, krävs förstås baskunskaper. Sådana blir kanske rent av ännu viktigare i vår tid, eftersom digitala data så oerhört enkelt låter sig förfalskas - utan skarvar, utan märken av raderknivar, utan spår.

På medeltiden, innan boktryckarkonsten uppfunnits och det mesta skrevs för hand, var exemplaret konstanten, därmed inte sagt att exemplaret var sant. Men det var åtminstone relativt konstant.

Med boktryckarkonsten kom textens fixering att utsträckas från exemplaret till upplagan - ett oerhört framsteg. I tryckögonblicket frystes texten och varje exemplar blev det andra likt.

På den punkten har vi dock idag tagit ett par steg tillbaka, när de elektroniska texterna faktiskt inte har någon fast form alls.

Med det elektroniska ordet uppstår faktiskt en autenticitets- och en bevarandeproblematik så snart vi skrivit ned några tecken på tangentbordet. Vi har inga garantier för att det bevaras och bevaras rätt på hårddisken. Och när texter sedan distribueras via nätverk eller disketter - eller för all del CD-ROM-skivor som ju numera finns i skrivbar form - så kan vi inte vara säkra på att texter ser ut på det sättet de gjorde när vi lämnade dem ifrån oss.

Man har ju länge talat om problemet med att säkert överföra kontonummer på nätet för att underlätta elektronisk handel. Och självklart är detta en oerhört viktig fråga. Men först nu börjar folk inse att det också är ett oerhört stort problem att kunna överföra texter och lagra texter på olika servrar, så att de inte kan förfalskas. Varför är det då viktigt och vem skulle komma på idén att förfalska något?

Det är viktigt därför att vi snart kommer att leva i ett samhälle där en stor del av utbildning och beslutsfattande kommer att grunda sig på elektroniska dokument.

Varför skulle då någon vilja förfalska information? Det mest uppenbara är väl politiska skäl, historierevisionister som vill skriva om historieböckerna och stryka nazismens illdåd t.ex. Det behöver naturligtvis inte vara så spektakulära frågor utan kan också handla om att utelämna information som man inte för tillfället anser bör spridas, därför att den politiska opinionen ser ut på ett visst sätt.

Forskare som vill göra karriär kan ändra elektroniska texter som han eller hon hänvisar till i sitt arbete för att styrka sina teser. Detta lär redan ha hänt för ett par år sedan i USA. När beslut automatiseras gäller det att de program och exv. lagtexter som besluten ska grunda sig på inte har manipulerats av någon som kan tänkas tjäna på ett visst utfall.

Frågan är om det finns något sätt i den elektroniska världen att återupprätta källan och dess prestige. Med hjälp av elektroniska signaturer och andra knep kan man i varje fall försöka. Och varje utgivare kan kanske reservera en speciell server som han eller hon har uppsikt över och ständigt kan kontrollera. För annars är ju problemet att det på nätet kan finnas oändliga mängder av backups och speglingar av samma information. Men en särskild server skulle kunna få bli den officiella dit forskare och akademiker kan vända sig när de behöver tillförlitlig information.

Det där med mängder av kopior av samma fil ute på nätet är ju ett problem - och en fördel. Man ska inte ha alla ägg i samma korg, heter det och ju flera kopior som finns av ett dokument, desto säkrare är det förstås.

Samtidigt är detta ett problem ur autenticitetssynpunkt. Någon av kopiorna kan vara falsk. Eller alla kan vara falska, vilket t.ex. kan vara ett stort problem om man som journalist vill använda sig av den klassiska metoden att innan man skriver artikeln så ska man kolla med två oberoende källor. Men hur vet man om man hittar en uppgift på två ställen på Internet att de är oberoende av varandra? De kan ju vara direkta kopior.

Så det allra viktigaste är nog att uppmuntra till en sund skepsis. Man måste helt enkelt lära sig att detta att hämta något på nätet liknar att höra det av en bekant, man måste ständigt ta hänsyn till bekantingens tillförlitlighet. Är det här en person som gärna drar skrönor och som brukar bättra på sina historier eller är det en säker och sanningsenlig person som inte brukar yttra sig om saker han eller hon inte vet något om? Uttalar personen sig som yrkesman eller som privatperson och allmänt intresserad?

Det typiska för Internet är ju också att så många icke-professionella publicister kommer till tals där. Det är ju både nätets styrka och dess svaghet. Alla typer av information kan samsas här, kommersiell och icke-kommersiell, auktoriserad och icke-auktoriserad. Min uppfattning är dock att de här formerna kompletterar varann. Jag använder nästan dagligen Encyclopedia Britannica men har ofta också fått information i obskyra ämnen från entusiastiska amatörer, sådant som helt enkelt inte finns att hämta från traditionella källor.

Samtidigt är jag glad att jag är någorlunda allmänbildad. För precis lika lite som jag skulle våga lita på en miniräknare utan att ha ett hum om multiplikationstabellen, så skulle jag våga lita på Britannican utan att ha någon - åtminstone översiktlig - uppfattning om historien, geografin och andra basfakta. Därför tror jag det är oerhört viktigt att skolan inte i första hand försöker göra våra barn till fullfjädrade multimediaproducenter utan att skolan lär ut basfakta. Multimedia kan man lära sig ute på företagen. Men få företag lär ut Hallands floder.

Ju mera vi går in i informationssamhället - där informationen är centrum för köp och försäljning, där innehållet i de anställdas hjärnor är det främsta kapitalet hos företagen - desto mera tydligt tror jag det kommer att bli att all kunskap (i varje fall all baskunskap) i själva verket också blir nödvändig metakunskap, kunskap om annan kunskap, som hjälper oss att bedöma relevansen och sanningshalten och sammanhanget i det sökrobotar och andra mekanismer hittar åt oss.

Jag skrev en artikel i SvD om den här problematiken för ungefär tre år sedan och då avslutade jag med att jag trodde att vi nog skulle kunna överlåta informationsteknikens teknik åt teknikerna att sköta. Men informationsteknikens information skulle vi svartsjukt behöva bevaka själva, skrev jag då.

Idag skulle jag nog vilja revidera det där en aning, jag är rädd att vi behöver bevaka även tekniken med aningen misstänksam blick. För det håller på att uppstå många system som behandlar information och kunskap på ett sätt som kanske kan förändra hela den mänskliga kunskapsprocessen:

För det första skapas nu system och program som ska hjälpa beslutsfattare, som automatiserar vissa beslut. Som jag redan antydde förut, så måste t.ex. här inte bara lagtexter som besluten baserar sig på vara oförfalskade, utan även programmen som innehåller urvalsmekanismer och andra kriterier vara fredade från obehöriga.

Inom parentes sagt kommer säkert statens egen informationsförsörjning att förändras också, exv. saker som utredningsväsendet. Redan nu diskuteras ju formerna - enmansutredningar kontra parlamentariska utredningar t.ex. - och helt nya former av kontakter mellan experter, parlamentariker och gräsrötter kommer med största sannolikhet att utvecklas.

För det andra har det talats länge om data mining, utvinning av samband och relationer ur exv. databaser, oftast en mera matematiskt definierad intellektuell gruvdrift. Nu talas det även om text mining som även tar upp grammatiska samband och som med hjälp av procedurer som liknar artificiell intelligens kan utvinna nya och oväntade kunskaper och samband inom och mellan texter.

Jag misstänker att detta att se information och texter som en sorts mineral eller råvara i många avseenden kommer att genomsyra alltfler områden - även på det privata planet kommer man nog att syssla med en form av text mining.

För att ta ett litet exempel, så kan jag nämna att jag själv ofta har slaktat elektroniska böcker som jag tyckt varit för tröga eller idiotiskt gjorda. Jag har då lyft ut den rena texten från det gränssnitt eller den sökmotor eller den presentationsform som upphovsmännen har valt. Sedan kan jag använda något eget sökverktyg, t.ex. ett helt vanligt ordbehandlingsprogram för att snabbare och effektivare söka igenom den här texten. Detta ställer förstås, en mängd frågor om omdefinering av begrepp som kopiering för eget bruk, verkshöjd och annat som jag inte ska gå in på nu, men framför allt är det intressanta att detta bereder vägen för en ny mera handriplig form av begreppet läsart.

Läsarten har hittills varit mera abstrakt, dvs den rent mentala tolkning vi som läsare alltid gör av ett visst verk. Nu kommer kanske en mera konkret personlig läsart att uppstå som helt kastar om vad ett verk är. Det blir ett nytt verk för varje läsare eller användare, beroende på vilket favoritverktyg han eller hon har valt för läsningen.

Snart kommer man kanske helt enkelt att köpa en textmassa eller en informationsmängd och sedan väljer man vilket verktyg man tycker om för att läsa och på andra sätt utvinna information, finna samband, strukturer eller relationer i den här texten.

”Läsarten har hittills varit mera abstrakt, men nu kommer en mera konkret personlig läsart att uppstå, beroende på vilket favoritverktyg man har valt för läsningen.”

Människan är ju alltings mått och ytterligare en effekt av nya tekniker, särskilt inom AI, kanske gör att vi äntligen efter århundraden av drömmar kanske skulle kunna få en flyktig smak av vad det innebär att betrakta det mänskliga utifrån. Kanske kan vi låta ett icke mänskligt subjekt för ett ögonblick ge oss en glimt av ett annat perspektiv.

För att sammanfatta tror jag många tendenser står i konflikt med varandra, bryts mot varandra och utgången är oviss.

Vi har dels demokratifrågan som jag antytt en aning. Så sent som igår diskuterade Bo Södersten (DN 14/12 1997) penningpolitikens speciella refugium i samhället, och det är slående hur många av hans kriterier för detta som också kan appliceras på information. Frågan är alltså: ytterligare ett skyddat oåtkomligt område eller större inflytande via direktdemokratiska metoder och ökad offentlighet med IT?

Likaså finns en brytning mellan informationsfrihet och ett mera girigt bevakande av varje tankespån som en potentiell guldklimp. Det talas mycket inom företagsvärlden om knowledge sharing. Detta går dock enligt en aktuell undersökning från Delphi Group i Boston mycket trögt. Mer än hälften av 650 intervjuade IT-chefer såg företagskulturen som ett hinder för knowledge management. Jeff Held på Ernst & Youngs teknologicenter i USA citerades i Computer Sweden i fredags (nr 82, 12/12 1997):

-Man kan tala om knowledge management tills man blir blå i ansiktet, men ingen delar med sig av sina kunskaper innan man vet att det är till fördel för en själv.

Thomas Jefferson citeras ofta när det gäller informationsfrihet. Han sade att informationen kan man dela med sig av utan att förlora något, på samma sätt som man kan tända ett ljus på någon annans ljus utan att förmörka tillvaron för den personen. En mycket tilltalande tanke, naturligtvis. Ändå undrar man om detta var en attityd man hade råd med i en tid när det ännu var materiella värden som stod i centrum för köp och försäljning.

Informationsfrihet kontra informationsprotektionism. Här har vi alltså ännu en konflikt. Här spelar den aktuella striden om upphovsrätt förstås en stor roll. Man brukar ju se upphovsrätten i två dimensioner, den ekonomiska och den ideella, som handlar om hur arbetet presenteras och sprids så att det inte uppträder i en form eller i ett sammanhang som upphovsmannen inte tänkt sig.

Ju mer vi går in i informationssamhället, desto viktigare kommer troligen den ideella rätten att bli, nu när vi befriat oss från upplagan och allt tycks flyta. Autenticitet och ideell upphovsrätt tycks så att säga i den nu rådande situationen vara "a marriage made in heaven". På sikt tror jag andra instrument kommer att krävas, för vem vet, kanske återvänder vi till ett "medeltida" system där inte ens författaren alltid är en konstant.

Men tills vidare kommer vi nog att behöva de här instrumenten för att ha några fasta navigationspunkter i den kunskapsteoretiskt tämligen förvirrande informationsfloden.