Sydsvenska Dagbladet 25/11 1999
Konsten att låsa köksdörren på nätet
Men engagera inte byråkrater utan folk med insikter om de nya mediernas verkningsmedel!
Lagstiftarna förstår sig inte på de nya medierna. I dagarna godkänner riksdagen regeringens förslag till ändringar i PUL, personuppgiftslagen, som för drygt ett år sedan återinförde censuren i Sverige. Men de nya formuleringarna ändrar inget i sak - osäkerheten kring vad man får och inte får göra blir nästan större.
Av Karl-Erik Tallmo
Personuppgiftslagen, PUL, kritiserades från första dagen; de flesta politiker och lagstiftare förstår sig helt enkelt inte på den digitala publika världen - vad man skulle kunna kalla "hyperoffentligheten".
På Internets World Wide Web kan såväl myndigheter som privatpersoner komma till tals - billigt och enkelt. Det är en stor revolution, men myntets baksida är att vi alltmer exponerar oss för okända betraktare. Privatpersoners hemsidor med dagböcker eller bilder på hem och familj ingår i en allmän medietrend, där privat och offentligt glider samman (TV:s videodagböcker t.ex.) och där distinktionen mellan fakta och fiktion blir suddigare ("verklighetssåpor" t.ex.).
Det gäller inte bara Internet. Inom EU finns projektet Enfopol 98, som går ut på att i realtid kunna avlyssna mobiltelefoner och tjuvläsa e-post. Det är dock inte bara Storebror vi behöver bekymra oss om. Olika program för utvinning av data på Internet är tillgängliga för var och en - för både dem med goda och onda avsikter. Snart kan man också hyra tid på övervakningssatelliter, om man har råd.
Internet är fantastiskt och förbättrar de mellanmänskliga kontakterna, men innebär också risker. En privat webbsida med bilder från hemmet kanske visar exakt var stöldbegärlig egendom finns. Vissa personer skapar hämndsidor med t.ex. obsceniteter. Extrema abortmotståndare publicerar dödslistor över abortläkare.
Nog finns det skäl för ett integritetsskydd i datavärlden. Man anar också en riktig tanke bakom personuppgiftslagen, men PUL är en alldeles felaktig medicin. Lagen begränsar yttrandefrihet och offentlig insyn utan att samtidigt skydda mot det den säger sig vilja skydda oss mot. [NOT]
Hur kan det bli så fel att vi fått en lag där t.ex. Amnesty måste fråga Pinochet om lov för att få nämna honom på sin hemsida? Dels skrevs EG-direktivet, som lagen bygger på, innan World Wide Web fanns. Dels förstår lagstiftarna sig inte på de nya medierna. Ofta överförs resonemang från pappers- eller stordatorvärlden till det gobala nätverk av smådatorer vi nu har.
När PUL trätt i kraft tvingades datainspektionens chef Ulf Widebäck komma med det ena löftet efter det andra om undantag - för "journalistiska ändamål", för "harmlösa personuppgifter" osv. Det är en intressant situation när den som är satt att övervaka en lag också tvingas hitta på sätt att kringgå den.
I mars i år förordade DI att undantag skulle göras för personuppgifter i "löpande text", dvs. "information som inte har strukturerats så att sökning av personuppgifter underlättas". Men poängen med dagens tekniker för data- och textutvinning är att man ur ett kaos av ostrukturerad information kan utvinna strukturerad information. Ett enda faktafragment om en person kan bli den pusselbit i datorn som får alla de andra att falla på plats. I en sådan värld finns egentligen inga "harmlösa" personuppgifter.
Under sommaren har justitiedepartementet arbetat fram en proposition, där idén om harmlösa uppgifter är en hörnsten. "I ringa fall döms inte till ansvar", står det. Lagfäderna ansåg sig härma en sådan missbruksmodell som kritikerna efterlyst. Men en missbrukslag värd namnet skulle klargöra vad som är förbjudet. Nu tycks allt bli tillåtet som man inte i efterhand bestämmer var förbjudet. Dessutom ska skadestånd fortfarande kunna utdömas, så påföljdsfritt är det inte.
Propositionens andra huvudnummer gäller överföring av personuppgifter till tredje land (utanför EU/EES-sfären), som får ske om landet har en "adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna". När det gäller att avgöra detta "skall alla omständigheter kring överföringen beaktas". Hur nu en stackars personuppgiftsansvarig ska kunna överblicka alla omständigheter i alla länder - sådan ser ju hyperoffentlighetens geografi ut.
Här gör man en besynnerlig piruett. Om uppgifterna redan offentliggjorts inom EU/EES, så är det liksom ingen idé att försöka begränsa spridningen: "Något egentligt skydd för uppgifterna skulle en sådan begränsning i varje fall inte medföra eftersom uppgifterna redan fått så stor spridning." Lagrådet som granskat propositionen anmärkte på detta. Men regeringen lyssnar inte utan nöjer sig med att ett antal aningslösa remissinstanser applåderat skenmanövern (som framgick av "Vår grundade mening i P1 20.11).
Förståelsen för det nya offentliga rum som uppstår är alltså mycket låg bland lagstiftarna. Den nya hyperoffentligheten skiljer sig radikalt från den borgerliga offentlighet Jürgen Habermas beskrev 1962. Den hade sin glansperiod under 1700- och 1800-talen, inom bl.a. den centraleuropeiska kafékulturen och i pressen. Här kunde fria privatpersoner diskutera samhällsfrågor utan att representera vare sig stånd eller skrå.
Habermas såg redan på 1960-talet hur massmedierna kommit att dominera offentligheten, hur ett manipulativt och demonstrativt drag accentuerades på bekostnad av kritiska ambitioner. Det var vad som pågick i press och TV redan då, och som i dag har blivit än mera uppenbart. Vad som förr kunde kallas en allmän opinion, en förankrad folkvilja, blir alltmer en tillfällig, framprovocerad åsikt som svar på opinionsinstitutens telefonfrågor. Men samtidigt skjuter den förtrampade kritiska offentligheten åter nya späda skott - på Internet. Vilken ironi att i en demokrati då lagstifta mot yttranden just i detta medium.
Habermas påpekade ytterligare en omständighet: var och en måste själv aktivt skapa ett privat utrymme. Detta är ännu tydligare idag när vi ständigt uppkopplade både övervakar och övervakas. De elektroniska spår vi ständigt lämnar skriver kontinuerligt vår elektroniska biografi. Hyperoffentligheten når överallt utan att vara någonstans, som en gas fyller ut alla skrymslen, den är "platsen som inte finns". Kan man verkligen stifta lagar för något så nebulöst? Man kan försöka. Men i det arbetet bör man inte engagera byråkrater utan folk med insikter om de nya mediernas verkningsmedel.
I övrigt får vi försöka skydda oss själva. Vi har lärt oss förr. På landet kunde man kanske lämna köksdörren olåst, men i staden insåg vi att man kanske rent av måste sätta upp gallergrindar, och vi avslöjar inte vår portkod för vem som helst. På samma sätt måste vi alla lära oss vilka risker som finns i hyperoffentligheten, hur man där låser sin köksdörr.
Karl-Erik Tallmo är författare och föreläsare. Han utger också webbtidskriften The Art Bin (art-bin.com).
Not: Red. har gjort rätt många småändringar, de flesta ganska betydelselösa, men detta viktiga stycke löd ursprungligen i manus:
"Så nog finns det skäl för ett integritetsskydd i datavärlden, och inte bara där, för hyperoffentligheten omfattar hela vår moderna värld, inklusive t.ex. de nu omdebatterade passbilderna. Men PUL är en alldeles felaktig medicin, med närapå bara kontraindikationer."