Sydsvenska Dagbladet 7/7 1999

När författaren och läsaren byter roller

Av Karl-Erik Tallmo

I ett par hundra år har vi haft en rätt likartad syn på författare och läsare. Författaren som upphovsman och producent, läsaren som mottagare och konsument.

I den digitala epoken ändras detta. Det skrivna är inte längre lika oföränderligt som vi vant oss vid sedan boktryckarkonsten började spotta ut hela upplagor åt oss med identiskt innehåll. När man kopierade böcker för hand ändrade skrivarna ofta efter behag, så några likadana kopior fanns inte. Exemplaret var alltså konstanten under handskriftsepoken. Men under den digitala eran är inte ens exemplaret konstant. Allt kan enkelt och spårlöst ändras i en datafil. Allt tycks flyta.

Dessutom blandar sig flera i författandet. Arbete på nätverk medger att flera upphovsmän, skilda i tid och rum, kan utforma och omforma ett textdokument. Författaren och läsaren byter roller. Många av de interaktiva idéerna går ut på att äntligen överbrygga den motsättning mellan författarens allmakt och läsarens underkastelse som redan Sokrates såg som så allvarlig att han valde att inte skriva alls.

Men även här finns oftast en stark motsättning, nu mellan programmerarens allmakt och användarens anpassning till de fastställda valmöjligheterna i t.ex. en elektronisk bok. I verklig interaktivitet ska mycket litet vara förutbestämt. Vi har inte kommit dit ännu, men vi lär göra det.

Handskriftsepoken var kompilatens gyllene tid. En och samma bok kunde vara vad vi idag skulle kalla en antologi, fast det inte alltid klart angavs vem som författat vad och om det avskrivna återgivits in extenso eller bara i utdrag.

I tidig flerstämmig musik lånades det också friskt. En fast melodi, en cantus firmus, togs ofta från andra upphovsmän eller från en sorts allmänning. I s.k. pseudomässor utnyttjades polyfona satser från flera >håll, en för Gloria, en annan för Sanctus osv.

Vi tycks åter närma oss en dylik eklekticism. Tydligast är det kanske just inom musiken, där man numera lånar på mikronivå: man samplar en basgång, eller lyfter över bara en viss klang till nya melodier och nya instrument. Det är bara en tidsfråga innan en liknande typ av manipulation blir möjlig också med texter.

På Internets World Wide Web finns redan enklare översättningsprogram som kan filtrera webbsidor med text på exempelvis franska eller portugisiska till engelska och tvärtom. Det finns också teknik för att skapa sammanfattningar. Program kan analysera en text grammatiskt och väga ordens relativa betydelse. Sedan kan den kokas ned till önskad koncentration, kanske bara till några nyckelord. Troligen kommer man snart också att kunna göra tvärtom - automatiskt bygga ut stolpar till en hel uppsats. Nya fakta skulle då kunna hämtas från nätet, spårade med hjälp av märkord som talar om för sökprogrammet vad som är relevant.

Längre fram hägrar säkerligen också program som förmår analysera t.ex. en texts argumentering, hur väl den handskas med slutledningar och presumtioner. Varför inte mata in dagens ledarartikel och se om den håller måttet?

Vi kommer rätt snart också att få vänja oss vid att text alltid är något som kan ljuda (genom syntetiskt tal) och att tal, från scenen, på TV eller när vi möter någon på gatan, omedelbart kan läsas som text, på alla större språk (genom taligenkänning och maskinell översättning på t.ex en handdator).

Gränserna mellan dokument, språk och tal och skrift upplöses alltså, men även gränserna mellan fakta och fiktion och mellan offentligt och privat blir suddigare - något vi dagligen ser exempel på i TV:s verklighetssåpor och på Internet, där människor lägger ut sina dagböcker eller spelar upp fiktiva personligheter. Allt detta medför stora förändringar i vårt sätt att umgås med informationen och med varandra; vårt sätt att skriva, tala - och tänka.

Man kan redan se att e-posten påverkat vårt sätt att skriva. Vi kommer också att lära oss skriva med tanke på icke-mänskliga läsare, om vi t.ex. säljer något, kan vi lära oss hur vi får med vårt varumärke på söktjänster på nätet, om vi forskar kan vi lära oss hur vi lanserar våra teser så att de lätt hamnar som maskinutvalda citat i andras avhandlingar. Snart kommer maskiner att fatta beslut - åtminstone i rutinmässiga ärenden - och då lär vi oss nog hur man effektivast skriver en ansökan.

Förändringarna blir många fler, och kanske inte just dessa utan andra, men trenden är rätt klar. Vårt sätt att umgås med information blir mera flytande, upphovsmannens roll blir diffusare och företeelser som verkshöjd svårare att definiera. Begreppen original och kopia har ju redan tappat sin mening i den digitala världen.

Ett globalt nätverk som kan generera potentiella texter på detta sätt låter oss nästan ana ett informationsuniversum så stort att det liknar det författaren Jorge Luis Borges skisserade i novellen Biblioteket i Babel (1956). Där fanns alla böcker, även alla böcker om böcker, och alla tänkbara feltryck och förfalskningar.

Autenticitetsproblemen blir förstås enorma. Vi måste ha särskilda servrar som håller reda på olika dokuments revisionshistoria - om vi nu vågar överlämna det ansvaret till datorerna. De flesta börjar få klart för sig hur lätt man förfalskar såväl text, bild som ljud i den digitala världen, utan märken efter raderknivar eller bläckvatten. Risken är ju att vi alla blir värdenihilister som inte vågar lita på någonting. Historien krymper, vi tror bara på det vi själva ser - åtminstone när vi har virtual reality-hjälmen avtagen. "På de våldsamma förväntningarna följde naturligt nog en överväldigande depression", skriver Borges profetiskt i sin novell. Information overload och informationsstress talar vi om redan nu, på tröskeln till informationssamhället.

Det sägs att vi nu främst behöver kunskap om var kunskap finns - dvs. metakunskap. Personligen tror jag att enda chansen att kunna orientera sig i denna flytande informationsrymd av sant och falskt, trivialt och djupsinnigt, relevant och ovidkommande, fragmentiserat och helgjutet, är att vi har gamla hederliga baskunskaper. Ganska snart kommer all kunskap vi skaffar oss att kunna betraktas som metakunskap, i den meningen att den blir vägledande för oss när det gäller bedömning av annan kunskap. Jag misstänker också att kontemplationen kommer att få en renässans - måste få en renässans. Att matas med ständigt ny information är överskattat; att bearbeta den man redan har är tyvärr underskattat.

Karl-Erik Tallmo är författare och föreläsare och har medverkat som expert i utredningar om nya medier.