Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Så fort en kamera finns närvarande på en brottsplats eller i ett krigsområde, så vet man också att hela världen tittar på. Kameran skapar genast en scen. Autenticiteten är där mycket ömtålig. Ofta uppstår deltagande observation, ibland rent av påverkan, men inte alltid ingripande, som vi har sett nyligen i fallet med prinsessan Diana.
Autenticitetskravet innebär också att man måste ha en bild från just dagens presskonferens med Göran Persson, även om man har 200 bilder tidigare av honom bakom samma bord med mikrofoner. Kanske har han bytt glasögonbågar sedan sist.
Bilden blir i sig lätt en händelse. En vanlig kvällstidningsrubrik är: "Vi har bilderna!" Men även om bilderna inte säger något mer än vad som sagts i morgontidningarna, så säger de just det, de bekräftar att inget ytterligare finns att tillägga, och de gör det med ett eftertryck som ingen text kan tävla med. De "ramar in" händelsen ungefär som bildtexten ramar in bilden och bekräftar att vi verkligen ser rätt.
Vi har blivit ganska dåliga på att läsa av bilder; religionens ikonografi har ersatts av reklamens och nyhetsbildens konventioner, som vi nog absorberar på ett mera omedvetet sätt. Varför är det t.ex. en tid modernt med konstfullt ljusatta droppar i bilder på allt från tomater till rakhyvlar? Finns det en undermening? Varför blir det plötsligt populärt att komponera bilder med stora tomma ytor och det egentliga motivet förvisat till något hörn? Nu har det varit högsta mode en tid att kombinera två bildhalvor av samma motiv som inte alls passar ihop. En ren formidé eller något dolt budskap?
Det konstnärliga fotot har alltid spelat med just autenticitetsbegreppet, genom att antingen realistiskt avbilda en konstnärlig scen eller att göra det dokumentariska till konst med hjälp av t.ex. bildmanipulation eller genom att skapa någon form av öververklighet (meterförstoringar, ovanlig kontrast etc).
I den digitala epoken är förstås möjligheterna att manipulera större än någonsin. Många debattörer oroar sig för att "vanliga" läsare inte skall vara nog källkritiska. Men jag tror att vi nu börjar bli fler som misstror datorns texter och bilder än som förr misstrodde tryckpressens texter och bilder. Under 1900-talet har dessa haft en anmärkningsvärd särställning som sanningssägare: "kameran ljuger inte" och man har någonting "svart på vitt". Jag tror att vi nu upplever slutet på en relativt kort period av naiv barnatro på den publicerade sanningen. Kanske återgår vi till den orala traditionens mera relativa sanningsbegrepp, där budbäraren alltid måste skärskådas och misstänkas mer eller mindre.