Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Det slog mig hur länge jag har sysslat med någon typ av bevarandeproblematik. Jag växte upp med spröda släktklenoder, i ungdomen närde jag en hatkärlek till fotografin och på senare år har jag engagerat mig i hur sådant som lagras på dator ska kunna bevaras för framtiden. Och konstnärlig verksamhet - vad är det annat än en stor bevarandeproblematik, att själv försöka bli odödlig!
Men när man väl lyckats med bevarandet uppstår ett annat problem. Det skapas en kopia, en avbild, som börjar tävla med verkligheten. När polisen kom var det precis som på bio, solnedgången var vacker som en tavla, konserten var nästan lika bra som skivan.
Till sist kan det gå så illa att man inte kan uppleva verkligheten utan att göra det genom kamerans sökare eller se händelser som presumtivt romanstoff. I mer än tio år hade jag nästan dagligen med mig min kameraväska, ständigt beredd att fånga det undflyende. Men jag tog nästan aldrig några bilder. Jag förlamades av alla möjligheter - färg eller svartvitt, vidvinkel eller kort tele? Kanske rent av 3D-kameran?
Till sist tröttnade jag på det där och sålde i vredesmod min kamerautrustning och började planera en essä med arbetsnamnet "Avbildens allmakt". Kanske skriver jag den en dag. (Naturligtvis har jag bevarat anteckningarna.)
Sedan följde en period när jag njöt av att slippa fotografera och att som f.d. musikrecensent kunna gå på konsert utan att behöva tycka någonting. Men jag var förstås en sorts minister utan portfölj. Långsamt kom återfallet. Jag började bejaka min depravering och se det som något lustfyllt att faktiskt hänge mig åt avbilden: att hämningslöst gå på Broadway en kväll och känna mig som del i en film. Och förra året köpte jag kamera igen.
I datorvärlden är bevarandet motsägelsefullt. Det elektroniska ordet är både flyktigare än det tryckta och på samma gång svårutrotat som en global influensa.
Det är svårt att hitta lagringsmedier som håller genom århundradena. Men ett större problem är att utrustningen föråldras så snabbt. Kommer vi att hitta datorer om 50 år som låter oss titta på häftiga multimediakonstverk från 1990-talet? Samtidigt är det lättare än någonsin att göra kopior. Upphovsrättsligt fria texter förökar sig snabbt på de internationella nätverken. Många lägger också medvetet upp säkerhetskopior. Förr skänktes döda poeters kvarlåtenskap till biblioteken och forskare kunde studera deras väg fram till en slutglitig version av en dikt. På köpet fick man en del intressant biografiskt material, tvättlistor, bryggeriräkningar etc. I dataåldern försvinner utkasten alltmer, men vår tid kommer nog ändå att lämna efter sig en större mängd trivialiteter än någon annan epok.
Många gör ju redan hemsidor på Internet, där familjen, hunden och bilen presenteras. Jag gissar att folk alltmer kommer att använda Internet som ett digitalt bankfack, där de kan förvara - och förstås visa upp - personliga minnessaker, foton, videofilmer m.m.
I Kalifornien finns en herre som heter Brewster Kahle som satt sig före att spara hela Internets World Wide Web, med dess 50-60 miljoner ständigt föränderliga dokument. I Sverige har Kungl. Biblioteket just avslutat den första nedladdningen av alla svenska WWW-sidor: cirka 2,37 miljoner textfiler blev det, fördelade på 14 400 webbplatser! Hur detta får tillgängliggöras är dock inte på långa vägar juridiskt löst ännu.
De här projekten innebär en hittills aldrig skådad dammsugning av vår kultur, där högt och lågt kommer med, tidningar och avhandlingar såväl som tonårsfinniga chatlinediskussioner. Sverige tillhör pionjörerna i att bevara denna framväxande kulturform medan den ännu är relativt ny. I framtiden behöver nog inte Nordiska museet gå ut med appeller till folk att fotografera eller skriva dagbok en viss dag. Det är bara att göra en databassökning.
Men som sagt, ibland är det härligt att lyssna på musik som ingen någonsin mera kommer att få höra.
[namnteckning]
Karl-Erik Tallmo är journalist , IT-debattör och medlem av Kungl. Bibliotekets referensgrupp för bevarande av elektroniska dokument, "Kulturarw 3".
(Tillsammans med denna artikel publicerades också på nyhetsplats en intervju med Frans Lettenström på KB, gjord av Malin Ullgren)