Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
När något är i olag med datorn, går jag och grubblar som om jag hade personliga problem. För många räcker det ju att morgontidningen inte kommer för att hela dagen ska vara förstörd. Hur är det då inte för oss som gjort datorn och sex SCSI-enheter till vår vardagscockpit, när något krånglar? Jo, vi får magproblem och koncentrationssvårigheter, kanske mental hårdiskkrasch på ICA: man köper saker man redan har och glömmer det man behöver. Jag inte bara mår som datorn, jag tror ofta att jag kan lika mycket som den kan också. Ständigt måste jag värja mig mot känslan av att jag faktiskt läst och kan sådant jag i själva verket bara laddat ned på hårddisken från Internet. När jag varit på bokrean och fyllt bokhyllan, kan jag också få känslan att de olästa böckerna redan utökat mitt kunnande, men illusionen är oerhört mycket större när jag lagrat något på hårddisken. Accessen förefaller omedelbar, som om allt redan fanns i hjärnan.
Det tycks vara som McLuhan sade: datorn är en förlängning av centrala nervsystemet. Men kanske också en förstärkare - av tendenser man har från början: pladdriga skribenter kan skriva omfångsrikare än någonsin, sparsmakade stilister kan slipa i evigheter på sina verbala ädelstenar; enstöriga e-postare kan bli ensammare än någonsin, sällskapliga flockdjur kan få fler vänner än de drömt om, osv. Och vad händer med vårt minne? Behöver vi lära oss något när datorn gör det åt oss? Vad händer med yrkesskicklighet? Behöver pianister träna anslagsteknik och konstnärer kroki när datorerna inte bara lagrar fakta utan handgrepp? Det är viktigt att studera hur verktygen påverkar oss. Men med tanke på att en mätning aldrig blir bättre än måttstocken, kanske sådana studier borde utföras med papper, penna och räknesticka.
Karl-Erik Tallmo
IT-debattör och redaktör för The Art Bin,
http://www.nisus.se/artbin