Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Marshall McLuhan, som nog skulle ha kunnat göra en del intressanta iakttagelser i dagens medievärld, skilde ju på den orala och den litterata kulturen och noterade hur olika dessa förhöll sig till abstrakt tänkande bl. a. Den digitala kulturen kanske inte bara påverkar vårt skrivande på så sätt att det flyter lättare, att vi slipper radergummi och kan skriva ut snyggt på laserskrivare. Själva tankeprocessen torde också påverkas. I e-posten tycks nästan ett mellanting uppstå mellan den orala och den litterata kulturen.
Den digitaliserade teknologin, och över huvud taget vårt arbete med datorer, är något som tenderar att på en gång göra vårt arbete och frukten av det mera direkt och samtidigt mera avlägset abstrakt. Den nya teknologin både närmar sig och fjärmar sig människan.
För den elektroniska texten är till skillnad från trycket och kilskriften, lertavlorna och allt vi tidigare sett, inte direkt avläsbar med de redskap Gud har utrustat oss med. Det krävs någon sorts avkodningsapparat, eftersom budskapet inte ligger avläsbart på mediets yta utan dolt och kodat i dess inre. Det har elektronisk text för övrigt gemensamt med en del andra medier från 1900-talet, t.ex. ljudbandet och videon. Detta är den fjärmande delen.
Men så kan man också se datorerna, och kanske inte minst nätverken, som en sorts förlängning av vårt nervsystem. Många erfar hur lätt det är att skriva på dator, att när det mekaniska hindret av raspande pennor och det tomma papperets förbannelse inte finns längre, så känns det som om förbindelsen gick direkt från hjärnan till tecknen på skärmen, från idé till förverkligande. Och kommunikationen på de globala nätverken kan onekligen ge en allsmäktig känsla av att man sitter i världens mitt, som spindeln i nätet.
Det här innebär såväl risker som möjligheter. Att det krävs utrustning, gör hela vårt blivande kulturarv från och med nu på sätt och vis mera sårbart. Kan vi räkna med att utrustningen som behövs för att läsa böcker på CD-ROM-skiva finns till hands om 100 år? Det handlar då inte bara om någon ynka CD-ROM-spelare utan om hela uppsättningen av processor, operativsystem, program, skärm m.m. Men om detta stora problem löses, kan elektronisk lagring kanske t. o. m. visa sig vara säkrare än arkivering på papper i traditionella arkiv. (Jag förutsätter här att själva skivan klarar sig genom decennierna - detta materialproblem torde nämligen vara relativt enkelt jämfört med problemet med hur snabbt datautrustning föråldras.)
Att särskild läsutrustning krävs har också en positiv sidoeffekt. Samma apparatur som krävs för att vi skall kunna läsa elektroniska dokument gör också så att vi kan publicera sådana. Med datorn kan vi enkelt sammanställa texter, antingen enkla ordbehandlingsfiler eller mera komplicerade multimediaverk - beroende på vilka program vi har. Med samma dator kan vi sedan överföra detta på disketter för spridning. Talar vi om de globala nätverken, måste vi ha modem eller någon annan anslutning, och även här gör utrustningen att vi inte bara är mottagare utan också potentiella utsändare av information. Plötsligt befinner sig såväl produktion som massdistribution i närapå var mans hand. Det är revolutionerande.
Nu ser man nästan dagligen i tidningarna någon som beklagar sig över vilken mängd flams och trams som sprids ut över de internationella nätverken. Och det är minsann inte bara dålig poesi eller amatörmässig novellkonst som publiceras på detta sätt. Folk visar upp sina husdjur och familjemedlemmar och publicerar sina dagböcker - och betydligt värre saker också, som bekant. Det här är förstås en följd av att publicering kan ske utan filtrerande lektörer och redaktörer. Men tramset har det klagats på förr. På 1400-talet skrev t. ex. florentinaren Angelo Poliziano apropå boktryckarkonsten: ”De mest enfaldiga idéer kan nu på ett ögonblick mångfaldigas i tusen exemplar och spridas utomlands.”
Men visst finns här ett stort problem. Vi är ju formligen översvämmade av information, som paradoxalt nog ofta inte är särskilt informativ. Skall man vara noga, har informationen egentligen inte ökat så ofantligt som det kan förefalla. Vad som främst inträffat är att en mängd information världen runt, som existerat men inte gått att nå, nu plötsligt blivit tillgänglig. Även detta är ett problem som när det väl lösts kan vändas till att bli en aldrig tidigare skådad mänsklig resurs. När vi fått ”intelligenta filter” och ”virtuella kunskapsagenter” att sända ut på informationsjakt på nätverken, och även högst mänskliga vägledare från biblioteks- och arkivvärlden (här anar man flera helt nya yrken och nya roller i en del gamla), kommer vi att kunna ha praktisk taget hela mänsklighetens samlade vetande tillgängligt på våra skrivbord - eller rent av i en fickdator.
Men det där dröjer några år. Vad som händer just nu inom den elektroniska publiceringen är att alla traditionella aktörer i branschen prövar sin lycka inom denna nya sektor - för säkerhets skull. Dessutom uppstår nya konglomerat av företag inom förlagsvärlden, telekommunikationsindustrin och underhållnings- och filmvärlden. Många tidningar prövar att ge ut delar av upplagan i elektronisk form. I Sverige finns ju sedan en tid exempelvis Helsingborgs Dagblad, Östersunds-Posten och Svenska Dagbladet på Internet. Dagens Nyheter experimenterar tills vidare med en separat databas (BBS) skild från Internet.
Så finns det förstås mängder av tidskrifter som bara existerar i elektronisk form. Ett fåtal tillhandahålls på disketter eller CD-ROM-skivor, annars sprids den överväldigande majoriteten via Internet. Det finns tusentals s. k. e-zines om allt från pudelklippning och småföretagande i hemmet över poesi och konst till sex.
Internet, detta globala datornätverk som antas ha cirka 30 miljoner användare, har olika tekniska nivåer. På en nivå har man bara tillgång till elektronisk post. Här kan också enkla tidskrifter spridas, tidskrifter som liknar gamla tiders stencilerade blad, med bara text. Inom kulturområdet kan här nämnas Grist Online, som då och då har bra material. Och Edupage är ett utmärkt nyhetsbrev i e-postform, med korta nyhetsklipp om utbildning och IT.
En annan nivå på Internet är de s. k. gopherservrarna. Gopher är ett för användaren omärkligt sätt att förflytta sin förbindelse från dator till dator världen över. Om man går in på exempelvis en gopher i Lund, kan där finnas länkar som på någon sekund för en till besläktad information på en annan dator i Australien. På en gopherserver kan det finnas såväl texter som bilder, dock kan dessa inte betraktas tillsammans, man måste läsa texten för sig och sedan måste man öppna bilderna i ett särskilt bildbetraktningsprogram. Vill man undersöka det här, kan man t. ex. titta på Electronic newsstand, där cirka 175 tidningar skyltar med gratis provartiklar. Här finns t. ex. Boston Book Review, Granta, New York Review of Books, Village Voice etc.
Det så omtalade World Wide Web (WWW) är ytterligare en nivå av Internet, och finessen här är bl. a. att det går att integrera text och bild, rent av ljud och video kan sändas ut via nätet på detta sätt, även om det än så länge går outhärdligt långsamt. Man skall visserligen inte underskatta värdet av nyhetsbrev och enkla tidskrifter i rent textformat som sänds ut med e-post. Alla som har tillgång till Internet har e-post, så därför kan de flesta nås den vägen. Men ändå är det nog WWW som har den största potentialen för publikationer, och det är också hit de flesta publicister, reklammakare och andra traditionella informatörer söker sig. Inte överraskande har nyssnämnda Electronic newsstand öppnat filial även på WWW.
Själv är jag sedan en tid redaktör för en ny kulturtidskrift på Internet, och man har bett mig skriva något om mina erfarenheter av att ge ut den.
Den heter The Art Bin och är tänkt att vara en sorts binge där allehanda konst och kulturmaterial kan samlas och samsas. Namnet syftar i viss mån på det faktum att tidskriften inte har några vanliga nummer. Den består av en databas (redan nu hela 30 megabyte, varav nära 5 000 sidor text) som hela tiden utökas med nytt material, men det gamla finns hela tiden kvar. Tidskriften har en svensk och internationell profil med texter på flera språk. För konsten finns en galleriavdelning.
Det var särskilt två saker jag ville utnyttja av de möjligheter som den elektroniska publiceringen erbjuder; detta att tidningen blir sitt eget arkiv om man sparar allt material, samt möjligheten att skapa länkar från artiklar till källmaterial. Bl. a. av copyrightskäl har detta inte riktigt tagit fart än, men teoretiskt sett skulle man alltså kunna ha hela åberopade verk tillgängliga i stället för bara korta citat. Något som pekar i denna riktning är de artiklar jag publicerat om Östgötalagen. I avdelningen Origo, som är avsedd för olika källtexter på respektive originalspråk, finns en balk ur Östgötalagen in extenso, på gammalsvenska. I avdelningen Artiklar och essäer finns dels en artikel av Per-Axel Wiktorsson om den språkhistoriska aspekten av landskapslagarna, dels en artikel av Elsa Sjöholm om den rättshistoriska sidan. Dessa artiklar har förstås direkta länkar till de olika avsnitt av källtexten som belyses.
Tidskriften inhyser också (sedan uppgradering nr 1 den 10 juli) något av ett virtuellt museum, en samling unika brev i faksimil, skrivna av den märkliga läkekvinnan Kisamor, som verkade i trakten av Kisa och Horn i Östergötland i början av 1800-talet. Detta är brev som gått i arv i min familj och som tidigare varit deponerade på Linköpings stiftsbibliotek, där naturligtvis bara ett fåtal forskare kommit för att studera dem. På Internet är materialet mycket lättare tillgängligt för såväl forskarna som den intresserade allmänheten. Ett ”smalt” material kan tyckas, men denna avdelning med brev och artiklar om Kisamor har faktiskt varit de mest besökta avdelningarna i The Art Bin. Det är lätt att räkna hur många som loggat in sig på en viss sida, och räknar man samman inloggningarna på det svensk- och det engelskspråkiga materialet om Kisamor, har omkring 50 000 personer tagit del av det - om de verkligen läst vet man förstås inte, men de har åtminstone varit inne och tittat.
Jag hoppas kunna utveckla The Art Bin med ytterligare intressant källmaterial, helst ovanliga texter, sådana som inte finns i andra elektroniska textarkiv som Project Gutenberg eller det skandinaviska Project Runeberg. Dessutom skall det förstås bli flera artiklar och essäer. Finansieringen är här ännu en öppen fråga - kulturbidrag eller någon form av sponsring torde bli en nödvändighet, inte minst för att jag skall kunna betala anständiga honorar till artikelskribenter. Vad gäller innehåll och urval, så är tanken att alla ämnen som kan förekomma på en svensk dagstidnings kultursida också skall kunna förekomma här, men artiklarna kan vara längre, musikartiklar kan ha klingande exempel, essäer kan ha refererade verk bifogade osv.
Att jag kom att starta The Art Bin var nog en oundviklig effekt av alla artiklar om elektroniska tidskrifter jag skrivit. Redan efter den första översikten över kulturen på Internet stod det rätt klart att den överväldigande delen av tidskrifterna var mycket amatörmässiga, med en del bra material insprängt i en för övrigt ofta studentikos soppa med doft av amerikanskt campusliv.
Några rekommendabla tidskrifter är t. ex. Leonardo, som skriver mycket om installationer, och Fine Art Online, som samarbetar med nämnda Grist. Här finner man en hel del debatter och evenemangstips. En del hyfsade noveller kan man finna i Intertext, även om rätt mycket tycks vara examensarbeten från creative writing. De verkligt högkvalitativa tidskrifterna har varit få, publikationer som Postmodern Culture, CTheory och, på sin tid, svenska Aftonbladet Kultur. Postmodern Culture utges av North Carolina State University, Oxford University Press och University of Virginia och innehåller ofta genomarbetade essäer, någon gång kanske något överintellektualiserande. CTheory har ett redaktionsråd där bl. a. Jean Baudrillard och Kathy Acker ingår. Här kan man exempelvis läsa artiklarna ”Americans have no identity, but they do have wonderful teeth” av Jon Epstein och ”The information war” av Hakim Bey.
Senaste halvåret har rätt många nya kulturtidskrifter startats, bl. a. den behagligt chosefria Artdirect, med en spännvidd från mezzosopraner till motorcyklar, och Atlantis, också lagom stramt hållen, med bl. a. bra recensionsavdelningar om böcker och film. Och i Sverige har vi Digitala salongen, ”ett nätverk mellan människor och institutioner inom kultur, humaniora och folkbildning”. Detta är ju ingen tidskrift, men den är värd att hålla ögonen på ändå.
Karl-Erik Tallmo
Platser på nätet som omnämns i texten:
- Helsingborgs Dagblad: <http://www.helsingborg.se/newspaper/hd.html>
- Östersunds-Posten: <http://www.op.se/>
- Svenska Dagbladet: <http://www.svd.se>
- Grist, e-posttidskrift, info från: <grist@phantom.com>
- Edupage, e-postprenumeration från: <listproc@educom.edu>, brevets förstarad skall lyda <subscribe edupage DittFörnamn DittEfternamn>
- Electronic newsstand: <gopher.enews.com> eller <http://www.enews.com/>
- The Art Bin: <http://www.algonet.se/artbin>
- Leonardo: <http://www-mitpress.mit.edu/Leonardo/home.html>
- Fine Art Online: <http://www.msstate.edu/Fineart_Online/home.html>
- Intertext: <http://www.etext.org/Zines/InterText/>
- Postmodern Culture: <http://jefferson.village.virginia.edu/pmc/contents.all.html>
- CTheory: <http://english-server.hss.cmu.edu/ctheory/ctheory.html>
- Artdirect: <http://artdirect.com/>
- Atlantis: <http://mirror.wwa.com/mirror/atlantis/>
Digitala salongen: <http://buto.sics.se/DDS/>
- äldre nummer av Aftonbladet Kultur: <http://www.nettime.se/aftonbladet/kultur/home.html>
Översikter, tidskrifter:
- Yahoo: <http://www.yahoo.com/Entertainment/Magazines/Arts/>
- John Labovitz E-zine-list: <http://www.meer.net/~johnl/e-zine-list/index.html>
- K-E Tallmos rekommendationer: <http://www.algonet.se/artbin/aahotlis.html>