Svenska Dagbladet, Marginalen, 26 september 1995
Nog med ni
Göran Everdahl skriver om det fascinerande nyniandet (Marg 24/9), att den yngre generationen, särskilt inom serviceyrkena, tycks ha övergivit du-reformen och återgått till tilltalsordet ni. Det där märktes ju redan för tio år sedan, och det var förvirrande och lite rörande att höra hur t.ex. en 70-åring – som just kunnat pusta ut efter en livslång titelterror – nu frejdigt kunde tilltala alla med du, alla utom yngre människor, som plötsligt tagit upp det bortkastade pronomenet ni. Dock tycks inte alla yngre brukare av ordet inse att det kan vara singularis. Om jag sitter ensam vid ett restaurangbord, kan en servitör i 20-25-årsåldem fråga: ”Är Ni nöjda?” Någon sorts underlig språklig logik finns det ju ändå här – man skulle kunna svara i pluralis majestatis: ”Vi är nöjda/inte nöjda.” Hur som helst så har ju nyniandet resulterat i att detta pronomen, som förr tjänstgjorde som ett relativt neutralt tilltal, nu upplevs som så oerhört distanserande, rent av förolämpande, när du blivit normen. Men det är inte första gången människor stöts av att bli kallade ni. På 30-talet och tidigare titulerade man varandra, som Everdahl nämner, i tredje person: ”Vill ingenjörn ha lite mera kaffe?” eller ”Nej, nu tror jag hon har blivit alldeles rysk!” På den tiden var ni nästan en skymf, ungefär som att bli kallad ”individ”. Min mor minns en ramsa, som jag gissar kommer från någon 30-talsrevy (ja, det experimenterades faktiskt med TV då, fast citatet kan vara betydligt nyare då tilltal i tredje person levde kvar in på 50-talet): Kalla mig gärna långa drulle, dromedar, drasut eller televisionsförsöksobjektsuppsyningsmansgeni, kalla mig vad som helst, men inte Ni |