Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Risker finns, men jag är inte så säker på att de uppstår inne i systemen, som Björnsson skriver. Snarare förstärker tekniken tendenser som redan finns, exv brister inom utbildningen. Pladdriga skribenter som skaffar ordbehandlare kan naturligtvis ohämmat fylla hårddisken med text, t ex.
Jag tror dock inte att IT gjort det för lätt att kommunicera. Snabb och effektiv kontakt med människor över hela världen är snarare en bra grogrund för det dialogiska allvar Björnsson efterlyser. Och den språkliga förslappningen är nog inte värre än den språkliga förlappning som frodats länge i form av små gula och skära meddelanden på arbetsplatserna.
Det frenetiska bekämpandet av långtråkigheten bygger på en felaktig pedagogisk idé. Många producenter av elektroniska läromedel försöker sockra medicinen till varje pris. Men hårt arbete med något man är intresserad av är ju roligt. Då behövs det inte några lustiga effekter för att lätta upp det hela. Man bör i mycket högre grad inrikta sig på innehållet och se till att detta är skrivet på ett inspirerande sätt.
Många elektroniska böcker är svåra att överblicka, och elementär bläddring kan vara enerverande trög. Men ju mer funktioner för bläddring, sökning och annan navigering man lägger in, desto bullrigare blir den elektroniska boksidan. Hyperlänkning är utmärkt för att man snabbt skall kunna hitta referenser och läsa fotnoter, men ibland kan detta också störa uppmärksamheten. Oftast behöver man lugn och ro för att kunna försjunka i ett resonemang - det är fråga om urskillning: interaktivitet där den tillför något, en tyst boksida när total uppmärksamhet krävs.
Att lekfullhet upphöjs till något essentiellt och meningsbärande, beklagar Björnson. Men allt har sin tid, som bekant. Och homo ludens är nog släkt med både homo discens och homo faber. Ett tecken på detta är kanske att dataspelsmakare värvas till telekommunikations- och filmkonglomeraten, som i sin tur säljer uppfinningar vidare till såväl försvarsindustrin som bilindustrin.
När datorn räknar åt oss, stavar åt oss och kontrollerar vår grammatik, behöver man inte tänka, tror många. Men för att kunna bedöma datorns ställningstaganden eller urvalet av fakta i en databas, måste man förstås själv ha överblick och omdöme - och detta torde kräva en blandning av kunskap, erfarenhet och kanske rent av moral.
Anders Björnsson skriver nämligen apropå olika diskussiongrupper på de globala nätverken: ”Jag kan framföra de mest häpnadsväckande och sanningslösa påståenden utan att behöva ta ansvar för vad jag har sagt.” Så är det väl också om man går ut bland folk på gator och torg. Det speciella med nätverken är ju att de förenar den orala och litterata kulturen. Internet är på sätt och vis ett effektivare sätt att gå ut på gatan. Och här hittar man såväl bank, butik, bordell som bibliotek - och galningar som hävdar att världen är platt. Men de flesta som deltar är beredda på denna variation.
Då är nog källtexter i elektronisk form ett större problem. Sådana kan ju enkelt göras till ren desinformation. Skydd och auktorisation är en absolut nödvändighet. Nu börjar det dyka upp metoder för kryptering och elektroniska sigill, främst för finansiella ändamål. Men det är minst lika viktigt att denna teknik vinner spridning inom utbildning och forskning.
Och så det allra viktigaste: att propagera för att existerande teknik verkligen används. Användarna struntar i den om de inte förstår hur och varför den skall utnyttjas. Dessutom måste människor vänjas vid att vår tid kräver en kraftigt förhöjd nivå av källkritiskt tänkande, både när det gäller bilder som lätt kan manipuleras och texter som kan manipuleras ännu lättare.
KARL-ERIK TALLMO