Svenska Dagbladet, Kultur, understreckare, 9/10 1994
Drömmen om den tänkande maskinen
Forskningen kring artificiell intelligens kommer aldrig att bli framgångsrik om den inte tar hänsyn till begrepp som intuition och känslor, menar forskaren David Gelernter i en bok om datorer, tänkande och - poesi. Men Marvin Minsky, en av pionjärerna på området, håller inte med. Vi tänker, alltså är vi till. Men hur mycket vi än har tänkt hittills, så har ingen lyckats komma på hur det mänskliga tänkandet egentligen fungerar. Det finns dock många modeller av de mentala processerna; fysiologins, den kognitiva psykologins, psykoanalysens. Men kan vi någonsin nå kunskap genom att studera oss själva eller varandra? Vi är ju vårt eget mätinstrument, med en inbyggd missvisning som vi aldrig kan fastställa, eftersom det är vi som mäter även den. Kommer vi någonsin att kunna uttala oss om vår mänsklighet, och inte bara utifrån vår mänsklighet? I alla tider har vi varit lockade att försöka kliva ur denna mänsklighet, för att verkligen kunna se - hela bilden eller åtminstone en annan del av den, i religiös eller sexuell extas, med droger etc. Idén att skapa konstgjorda människor passar också in i sammanhanget. Man projicerar sin uppfattning om det mänskliga på en maskin och kan sedan studera dessa drag tydligt karikerade. Datoråldern har som bekant framfött en hel rad intelligenta maskiner, robotar och humanoider, mest i fantasin men också några i verkligheten. Tanken är gammal och återspeglar varje tidsålders teknologiska avancemang. Redan i Iliaden förekommer en sorts gyllene ungflicksrobotar med såväl förnuft som talande stämma, senare kom sinnrika urverksdrivna varelser. Mary Shelleys Frankenstein stapplade fram samma år som den första blodtransfusionen utfördes, och man började snart undra vart framstegen egentligen skulle föra oss. Ambrose Bierce skrev på 1890-talet om en schackspelande maskin, som var så dålig förlorare att den dödade sin uppfinnare. Datorn och dataprogrammet har blivit vår tids mest livskraftiga metafor när vi skall förklara hjärnan och de kognitiva processerna. I begynnelsen kallades datorer ju rent av för "elektronhjärnor", så steget till att börja tala om artificiell intelligens (AI) var egentligen inte så långt. Begreppet myntades 1956 av en grupp forskare, bl a Marvin Minsky, Oliver Selfridge och John McCarthy. Man försökte då skapa s k neurala nät med elektroniska nervceller, perceptroner. Och så kom de då - dataprogrammen som kunde spela schack. Senare utarbetades expertsystem, dvs kunskapsdatabaser med sökrutiner som kunde svara och dra slutsatser enligt tämligen rigida syllogistiska principer. Det är lätt att skapa ett program som kan bete sig "mänskligt", ett program som tar fasta på olika nyckelord i de meningar man matar in och svarar på dessa. Kommer något oväntat, som programmet inte känner igen, kan man ha en nödtext till hands, t ex "Kan du utveckla det där lite grann?" (Så gör ju också vi människor när vi vill dölja att vi inte förstår, men vi har ändå en rudimentär insikt i beredskap, vi kan utnyttja kombinationer av sådant vi tidigare fått lära oss.) Men kan man simulera intelligens utan att på samma gång simulera mänsklighet, med allt vad detta innebär av känslor, drömmar och humor? undrar David Gelernter i boken The muse in the machine - Computerizing the poetry of human thought (The Free Press/Macmillan). Gelernter är professor i datavetenskap vid Yale i USA och sysslar bl a med AI. Han menar att forskningen kring tänkandet hittills varit alltför inriktad på rationell problemlösning. De flesta har väl erfarit hur man ofta får en idé när man förefaller att inte tänka på problemet: i duschen eller när man sitter och drömmer sig bort genom att titta ut genom ett fönster. Gelernter citerar Wordsworth: "That happy stillness of the mind which fits him to receive it when unsought." Gelernter vill undersöka tankeprocessernas hela spektrum, från vad han kallar high focus till low focus, vilket inte riktigt är detsamma som stark eller svag koncentration, eftersom det också innefattar ingen koncentration alls, tillsammans med omedvetna processer, och på det allra lägsta stadiet inträder sömnen. Det motsvarar heller inte riktigt den traditionella psykologins preparation-inkubation-inspiration; Gelernter talar inte om en sekventiell ordning utan snarare om ett fritt flytande kring problemets lösning. Här menar han att känslor har minst lika stor betydelse för tankens väg som den rena intellektuella ansträngningen. Självklart, kan man tycka, men de här aspekterna nämns sällan i facklitteraturen mer än i förbigående. Gelernter försöker bl a visa att tänkande vid low focus var vanligare under antiken (han analyserar ingående men inte så övertygande en gåtfull passage i Andra Moseboken) och att det därvidlag finns likheter mellan individens och mänsklighetens barndom. Detta var ju även Freud inne på i Totem und Tabu, men Gelernter är inte intresserad av tankens innehåll, snarare dess stilistik. Och han menar också att den religiösa upplevelsens känsla av tingens samhörighet är typisk för low focus, där man släpper kontrollen samtidigt som man känner sig absolut säker - både trygg och övertygad. På ett liknande sätt upptäcker den kreative användbara samband mellan idéer som redan finns i psykets repertoar, men som inte tidigare har sammanförts. Förnuftets ofta överdrivna respekt för åtskillnad lyckas den kreativa hjärnan rasera på ett fruktbart sätt. Gelernter och hans kolleger har byggt en maskin som de hoppas skall vara utgångspunkten för en modell av det mänskliga fokuseringsspektret. Den kallas FGP-maskin och utför i grunden tre typer av operationer, hämtning, generalisering och projekt. FGP-maskinen bygger inte så mycket på regler som på minnen. Det finns visserligen redan program som lagrar exempel, men detta gäller oftast ett fåtal i taget och någon överlagring som kan hjälpa till att generalisera och särskilja förekommer inte, enligt Gelernter. I praktiken innebär detta att FGP-maskinen kan matas med en mängd minnen, beskrivningar av medicinska fall t ex. När man sedan matar in ett nytt fall, kan maskinen söka en diagnos genom att använda överlagrade minnen som om de vore regler. Slutresultatet är att maskinen kan pröva olika hypoteser och uppskatta anamnes och prognos. Gelernter ser den tänkande datorn som en regelfri röra av minnen som fritt kan kombineras, läggas över varandra och "hållas upp mot ljuset" så att man ser nya sammanhang. Det är mekanismerna som väljer ut dessa minnen han vill finslipa. Det låter bra, men Gelernters egna konkreta exempel på programkod känns oväntat triviala, men kanske är de förenklade med tanke på en bredare läsekrets. Jag blir också tveksam till Gelernters idéer om att ge datorn olika "känslor" för vissa minneskombinationer. Kanske kallar han det så mest för att åskådliggöra känslans betydelse i tankeprocessen. För om datorn beräknar indata A, B, R och med hjälp av överlagringsmetoden p kommer fram till A, B, Q och detta skapar något Gelernter kanske skulle vilja kalla melankoli hos datorn, så skulle man naturligtvis lika gärna kunna kalla det solbränna eller 0,76. Det väsentliga är, om jag har förstått andemeningen, att man lyckas urskilja den överton som uppstår vid en viss minneskombination, som sedan skulle kunna bära vidare till andra tanke- och minnesprocesser: en annan gammal tanke eller en helt ny - en idé. Vitsen skulle bl a vara att en dator med ekvivalenten till ett känsloregister skulle kunna anpassa uppmärksamhetsnivån: high focus i början av en process och så länge denna är framgångsrik, sedan olika grader av low focus (något som också skulle kunna justeras manuellt). Gelernter vill i sin jakt på den artificiella intelligensen uppenbarligen exploatera även mysteriet i människan, och jag tror han har en väsentlig poäng när han kritiserar den traditionella upptagenheten vid hjärnan och den rationella problemlösningen. Känslan och rent av kroppen måste ingå i spekulationerna om det tänkande som är människans. Våra egna talesätt skvallrar säkert om något djupt signifikativt: vi känner att teorin inte stämmer, man blir rörd av något, man har det på tungan, en viss insikt tar lite tid att smälta. AI-forskningens pionjär Marvin Minsky ser dock inget mysterium att inspireras av. För honom är människan en komplicerad maskin. Hans berömda bok The Society of Mind finns sedan en tid tillsammans med en rad tidskriftsartiklar på en CD-ROM-skiva (Voyager). Här framtonar en helt annan syn på människan och tänkandet än Gelernters: "Minds are simply what brains do", konstaterar han kort. Gelernter citerar faktiskt Minsky i sin bok: "Vår kultur lär oss felaktigt att tanke och känsla hör hemma i närmast åtskilda världar. Egentligen är de alltid sammanflätade." Men Minsky stöder knappast Gelernters resonemang om känslan som tankens bärare, för några rader längre ned skriver han att i stället för att försöka förstå den tankeprocess som gjort det verkliga jobbet när vi fått en idé, så ger vi äran åt vilka ytliga urskiljbara känslotecken som helst, t ex motivation, passion, inspiration. Minsky har dock sitt sätt att kritisera viss AI-forskning. Formell logik kan inte användas inom AI, eftersom den förbjuder självrefererande system. Men människan skulle inte kunna få någon kraft alls i tanken om hon inte kunde tänka på tänkandet självt, menar han. Det är inte riktigt rättvist att jämföra Gelernters mera skissartade och impressionistiska bok med Minskys noggranna avbetande av område efter område inom den kognitiva forskningen, men nog anar man två skolor. Och när jag kontaktar Minsky för att höra vilka reaktioner han har på Gelernters bok, visar det sig att han bara läst några sidor och sedan irriterat lagt den åt sidan. "Jag menar inte att det är enkelt att förstå sig på känslor", säger Minsky, "bara att det förmodligen är svårare att förstå sig på förnuftet. Känslan kan i och för sig vara 'djupare' i någon sorts evolutionistisk bemärkelse, men det innebär inte att den är svårare att förstå." Nej, Minsky förnekar verkligen inte känslan, men han ser den inte som särskilt betydelsefull för associationsbanorna. Han berättar t ex hur han en gång lyckades fortsätta arbeta när han var trött genom att tvinga sig att bli arg, och det är ju inte riktigt vad saken gäller. Och när man fastnar med ett problem är Minskys tips helt enkelt att vänta. Man vad som egentligen händer då undviker han att gå in på. Svårigheten att veta hur vi egentligen får våra idéer beror på att korttidsminnet är så upptaget med problemet att det inte har varken tid eller plats för någon detaljerad logg över vad som sker, konstaterar han. Minsky själv är en mångkunnig man som verkligen sprutar av originella idéer. Men lika lite som han eller någon av oss är medveten om hur idéerna kommer till, bryr han sig om sina egna idéers sociala eller mänskliga implikationer. Hjärnan är en maskin, och en ineffektiv sådan, så Minsky hoppas inför framtiden att inopererade mikrochips i våra hjärnor snart skall göra oss skarpsinnigare, rationellare. Flera av hans idéer ligger farligt nära övermänniskoidealet. Hela vitsen med AI är förstås att skapa verktyg åt oss, som kan tänka snabbare och effektivare än vi. Men frågan är väl om vi själva vill bli sådana maskiner. Som människor vill vi nog ändå ha sista ordet när en maskin har tänkt ut åt oss att t ex det mest rationella är att ett barn har 46 föräldrar (Minskys genteknologiska förslag i befolkningsfrågan). Gelernter ställer onekligen de viktiga frågorna, utan att själv ha så många bra svar. Minsky har svar på det mesta. Själv ber jag dock Gud bevara oss för några av hans lösningar. Karl-Erik Tallmo är författare och programutvecklare. NOT: Jämfört med den tryckta versionen har jag här strukit en mening om den s.k. Turingmaskinen som kunde missförstås./KET
|