Svenska Dagbladet, Samtider, 16 september 1994

Om det könsligt korrekta

Hans Karlgren (28/8) förefaller ha rätt i att svenskar och svenskor påfallande ofta accepterar ordvalet han som pronomen, när genus är ospecificerat. Detta är ju tradition i många språk, men som bekant har jämställdhetsdebatten satt sina spår även här, och vissa skriver han eller hon eller han/hon. I tidskriften Språkvård (3/93) har pronomenet haon föreslagits i stället för den otympliga dubbelmarkeringen, och Karlgren föreslår själv hen.

Debatten i Sverige är dock blek jämfört med debatten inom det engelska språkområdet, där maskulinum som ospecificerat genus är ett absolut no-no - om man vill vara politiskt korrekt. En hel flora av besynnerliga förslag cirkulerar; man kan se uppfinningar som s/he, se, tey, ip, per, hir, hem.

I USA verkar strävan att vara språkligt politiskt korrekt nu omfatta de flesta stora tidningsredaktioner, bokförlag och TV-stationer. Skrivregler delas ut till alla skribenter och frilansar.

Från en konferensarrangör fick jag nyligen tre sidor med regler för hur man skulle formulera sitt föredrag: skriv inte man, skriv the human race, skriv inte mankind utan humankind, inte man on the street utan average person, inte chairman utan chair, inte policeman utan police officer. Många språk använder ju samma ord för man och människa (homo, hombre, homme, uomo), och på engelska kunde David Hume på sin tid till och med skriva all men, both male and female. Det var då det. I dag finns det feminister som inte står ut med att bokstavsgruppen man ingår i woman - de föredrar att stava ordet womyn.

Steward/stewardess heter numera flight attendant, och i stället för waiter/waitress använder många waitperson (några lär också försöka med waitron). Flera röster i debatten har dock hävdat att man borde kunna använda waiter för båda könen - author duger ju för både manliga och kvinnliga författare.

De här nya skrivreglerna förordar ofta olika kringgående rörelser, som att formulera föreskrifter i du-form eller med omskrivning i passivum (vilket för övrigt också anses som ett svårt brott). Helst vill man dock ha pluralformer: Every child should brush his teeth bör ändras till all children should brush their teeth.

Ett ganska insmickrande skrivsätt är att i stället för att förutsätta att till exempel en VD eller en inköpschef är en han, så vänder man på steken. I en bok jag nyligen läste omnämnde de manliga författarna i en rad tänkta exempel alla chefer med she. Detta ser man nu allt oftare.

Det märkliga är att denna jämställdhetsiver tar sig helt andra uttryck i tyskan. I Tyskland är det politiskt korrekt att i stället uppge båda genusformerna när det gäller titlar, yrken osv. Det är nödvändigt att man nämner såväl Anwalt som Anwaltin, man måste vända sig tillbåde Zuhörer och Zuhörerinnen. I det forna Östtyskland förekom maskulinum som ospecificerat genus, men nu håller det västtyska bruket med er/sie på att sprida sig även i öst.

Kan skillnaden i inställning mellan tysk- och engelsktalande möjligen hänga samman med att tyskan ju även har maskulina och feminina tingord? Att försöka tillämpa det engelska korrekta synsättet på tyskan skulle onekligen vara svårt.

I Sverige ligger vi någonstans mitt emellan. Jag tror inte någon stöts av ordet servitris, däremot vill dansöser, om jag är riktigt underrättad, kallas dansare. Poetissor och målarinnor hör vi sällan av numera. Ä andra sidan har vi fått manliga sjuksköterskor, vilket bör kunna anses ganska frigjort.

Det svenska språket är rätt variationsrikt än så länge. Jag tror att de könsbundna formerna av titlar och yrkesbeteckningar är viktiga, inte bara för språklig uttryckskraft och valörrikedom, utan också för vår egen identifikation. Det tyska poängterandet av båda könen är visserligen ett rätt överdrivet jämlikhetssträvande, men det ter sig ändå mycket sundare än de engelska androgyna nyskapelserna.

Enligt psykoanalytiskt tänkande är viljan att utplåna könsgränser något som kännetecknar perversioner. En narcissistisk person till exempel har omedvetna föreställningar om att kunna kontrollera allt, inklusive sin egen tillblivelse. Därigenom upplevs behovet av två föräldrar, två kön, som en hotande kränkning.

Har ni sett Pat i TV-programmet Saturday night live? Det är en person som inte går att könsbestämma (Patrick eller Patricia?) och som väcker en oerhörd olust hos omgivningen. I en av sketcherna hoppade en person till och med ut genom fönstret sedan han misslyckats att med snärjande frågor lista ut om Pat är man eller kvinna. Jag tror att detta, trots den skämtsamma formen, innehåller en djup sanning:

Könstillhörighet är en grundläggande referenspunkt i vårt förhållande till andra. Utan den tappar vi fotfästet.

Det lilla pronomenet hen, som Karlgren föreslår, är förstås harmlöst i detta sammanhang. Inte är det vackert för ett ovant öra, men behövs ett sådant ord, kommer det givetvis att uppstå och spridas. Det sägs att viss lagstiftning inom äktenskapsbalken är särskilt svårformulerad om man använder han och hon, eftersom det i allmänt menade sammanhang kan uppfattas som om man åsyftar en viss part. Breder inte bruket ut sig mer ån så, är risken att det blir en ren kansliglosa. Själv fortsätter jag nog med han och hon ett tag.