Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Om en hel mening citeras, sätter man i svenskan citationstecken efter punkten:
”Nu är allt bra igen.”
Så gör man i engelsk text också. Men om citatet ingår som en del i en mening, sätter vi citationstecken först och komma (eller punkt) sedan:
”Jag kommer på måndag”, sade han.
Han talade med avsky om ”den där lilla hoppan”.
Funderar man lite över det, så förefaller det ganska logiskt. Kommatecknet i första meningen är ju en paus vi behöver när vi berättar vad han sade, det är inte del i den citerade personens yttrande. Och i det andra exemplet är det väl rimligt att hela meningen får ta slut innan vi sätter punkt - citatet är ju onekligen en del av vår mening.
Men i engelskan ser det ut så här:
“You impudent snob,” said Henry, “I’ll teach you what real pool is.”
His answer was “Absolutely.”
I den första meningen är det dock bara kommat som skiljer. Vid anföring som avbryts av sägeverb och subjekt skriver vi också i svensk text den avslutande punkten före citationstecknet:
”Vi hade knappt hunnit fram”, sade han, ”innan ovädret var över oss.”
Specialtermer inom t. ex. teknik eller slanguttryck och ord som används ironiskt kan en engelskspråkig skribent i vissa fall också skriva så som vi gör, med punkten sist:
He used an “atomizer”.
Detta är med tvekan godkänt enligt engelsk praxis. Grundtipset är:
He used an “atomizer.”
I engelskan använder man också gärna komma, där vi ofta har kolon:
Peter said, “Is this really the road to Mandalay?”
I både engelska och svenska undviker vi dock att sätta citationstecken kring ord som föregås av s. k. eller so-called (eller known as). Ordet anses få den behövliga särställningen av dessa uttryck enbart.
I både engelska och svenska skriver vi enkelcitat när vi anför något inom ett citat. Engelskan har även där uppochnedvända tecken:
She said, “John said, ‘Never again’.”
I England kallas citationstecknen ibland skämtsamt för sixty-six and ninety-nine, som en liten minnesregel för hur de skall se ut.
I engelsk text kan man ofta se sviter av stycken som är citat, och då sätts citationstecken i början av varje stycke som ingår i citatet, och avslutande citationstecken sätts efter det sista stycket. I svensk text sätter vi bara citationstecken före det första och efter det sista stycket.
Engelsmännen och amerikanerna gör likadant med parenteser, alltså vänsterparenteser före varje stycke och högerparentes efter det avslutande stycket, medan vi sätter parentes före det första och efter det sista.
Journalister envisas ibland med att citera ur skriftliga källor med s. k. pratminus (replikstreck) i stället för citationstecken. Det ser aningen komiskt ut, som om texten yttrar sig muntligt. Men framför allt är det svårt för läsaren att orientera sig. Det är inte lätt att bli klok på var citatet slutar och var reporterns berättande bryter in, särskilt om texten löper över flera stycken.
Det finns specialfall som vållar problem, och de behandlas inte alltid i skrivregelsamlingar. Hur gör man t. ex. om en ofullständig mening citeras som en del i en egen mening och citatet sedan fortsätter med en eller flera meningar? Jo, citationstecknet sätts som om citatet varit helt fristående, dvs. efter citatets egen avslutande punkt:
Han berättade sedan hur han kom åkande ”Storgatan fram i lugn och ro. När sedan lastbilen backade ut syntes ingenting.”
När den omgivande meningen är ett påstående, behålls citatets fråge- eller utropstecken:
Hon upphävde sitt ”varför har du inte sagt det tidigare?” med anklagande röst.
Likaså om citatet står sist i meningen:
Med anklagande röst upphävde hon sitt ”varför har du inte sagt det tidigare?”
Här skriver man alltså inte ut någon avslutande punkt.
Det blir inte heller någon dubblering av tecknen när ett sådant citat ingår i en mening som i sig är en fråga:
Varför frågade hon ”varför har du inte sagt det tidigare”?
Här flyttar man alltså så att säga ut frågetecknet och låter meningens eget frågetecken gälla även den citerade frågesatsen.
Man bör således undvika att klumpa ihop för många skiljetecken. Skriv inte: ”Kom genast hit!”, ropade hon. Stryk kommatecknet:
”Kom genast hit!” ropade hon.
Om inte kraven på exakt återgivning är mycket stora, bör man heller inte skriva så här:
”Härtill var jag nödd och tvungen.”, avslutade han sin redogörelse.
Stryk helst punkten i detta fall eller formulera om till ett fristående citat:
Han avslutade sin redogörelse: ”Härtill var jag nödd och tvungen.”
I engelskan stryker man också komma, när citatet innehåller utropstecken eller frågetecken:
“Great Scott!” he yelled.
Men i fallet ovan (Varför frågade hon ”varför har du inte sagt det tidigare”?) med en fråga inne i en fråga gör man i engelskan så här:
Who said, “Were have all the flowers gone?”
Engelsmännen nöjer sig med citatets frågetecken, vi nöjer oss med den omgivande meningens.
Från grafisk synpunkt är det viktigt att komma ihåg att använda riktiga citationstecken (”), inte tumtecken (").
Vid enkelcitat får man heller inte skriva accenttecken (´). Enkelcitat ser ut så: ’.
Citat kommer förresten från latinets citare, som betyder framropa, åberopa. Quotation, däremot, kommer från quotare, också latin, vilket betyder att numrera kapitel eller referenser, samma ord för övrigt som i matematikens kvot.