Svenska Dagbladet 21/9 1993

Ett nytt konstnärligt medium håller på att uppstå

Gustafssons invändningar mot min bok skall jag inte gå in på här, sådan polemik är ju inte bruklig. I stället tänkte jag passa på tillfället att berätta en del ytterligare om elektronisk publicering, metodens möjligheter och begränsningar.

Hypertext är något som bara förekommer på dator. Vi har ju vant oss vid att text i ett ordbehandlingsprogram likt en lerklump kan formas och formas om hur som helst. Med hypertext kan man dessutom göra ett ord (eller ett stycke eller en rubrik) till en sorts knapp som man kan trycka på (eller klicka på med den sk musen). Och då förflyttas man till en fotnot, en litteraturhänvisning, hela det verk som just citerats i huvudtexten, en bild eller kanske en kort Ijud- eller videoinspelning. Dessa texter och bilder kan i sin tur ha länkar som leder vidare.

Theodor H Nelson, en visionär inom informationsteknologin, myntade redan 1965 begreppet hypertext.

Vanlig skrift är linjär eftersom den är en avbild av det talade språket, menade Nelson. Men vårt sätt att tänka är inte linjärt, och med datorns hjälp skulle inte heller skrivandet behöva vara det.

Nelson föreställde sig också ett världsomspännande datanät för tryckpressoberoende och papperslös publicering av litteratur. Men det var 1979, och då var sådana ideer inte gångbara ännu. Xanadu, som projektet kallades, lades i malpåse.

Sedan dess har mycket hänt. Datorerna spänner sina nät alltmera finmaskigt runt jorden. Forskare, journalisteroch andra användare skickar sekundsnabbelektroniskposttill varandra och hämtar information från stora databaser, som numera ofta tillhandahåller texter in extenso.

Den datorintresserade amerikanske vicepresidenten Al Gore vill bygga upp en informationsteknologins autostrada (information superhighway), som skall göra det möjligt för t ex ett barn som kommer hem från skolan att "i stället för att bara spela Nintendo kunna logga in i ett digitalt bibliotek med rörlig färggrafik, som interaktivt kan tillfredsställa barnets vetgirighet".

Detta National Research and Education Network är ett enormt företag och skall givetvis inte bara hjälpa skolbarn utan tex möjliggöra för forskare att arbeta i team utan att de behöver befinna sig på samma plats. Iden har dock kritiserats: Hur många barn har tillgång till dator och modem? Kanmanlitapåmaterialetsautenticitet? Hur skall upphovsrätten skyddas?

Hittills har ambitionerna bl a resulterat i projektet American Memory, där utvalda delar av samlingarna vid Library of Congress skall överföras till digitala medier. Det gäller texter av de amerikanska grundlagsfäderna, Mathew Bradys berömda fotografier från inbördeskriget m m.

I ett årsgammalt nummer av Library Journal läser jag att med fiberoptiska telekablar, som kan överföra 100 Gigabytes datamängd per sekund, skulle all text som någonsin har skrivits kunna överföras på en timme. Men det förutsätter ju att den finns inskriven eller (teckentolkad med hjälp av scanner) på något datamedium. Överföring av text till datafiler är oerhört tidsödande och kostsamt, sa detta är i själva verket ett av de största hindren att ta sig förbi på autostradan.

Elektronisk publicering förekommer i andra former också, med eller utan hypertext. Många företag sköter interninformation och utbildning med elektroniska böcker. Produkt- och reservdelskataloger behöver aldrig tryckas om utan kan kompletteras och ändras direkt på nätet. På Ericsson har man elektroniska- personaltidningar, och den tekniska dokumentationen av AXE-växlarna ligger på CD-ROM-skivor.

Vid universitetet i Växjö har man utvecklat ett speciellt dataverktyg för att göra hyperböcker. En forskare kan ha en egen hyperbok på sin dators hårddisk. Undan för undan kan han lägga in referensmaterial och egna anteckningar i en ständigt föränderlig hypertext. Ur denna skulle forskaren med något sorteringsinstrument sedan kunna extrahera olika typer av material, på olika nivåer, och successivt publicera forskningsrapporter för kolleger, politiker eller allmänhet.

Elektronisk publicering har åtminstone två huvudaspekter. Den ena är att tillhandahålla tidigare tryckt litteratur på datamedium. Vitsen är dels detta att kunna ha kontakt med världens bibliotek från det egna arbetsrummet, dels är poängen de stora sökmöjligheterna. Antag att man skall skriva en essä om magsjukdomar genom tiderna. I vanliga fall slår man i olika uppslagsverk och bokkataloger på mage, metabolism, ventrikel och andra tänkbara begrepp. Men kan man med datorn söka i texten i exempelvis Encyclopaedia Britannica, och inte bara bland uppslagsorden, kommer man förstås att hitta ordet "stomach" i sammanhang man inte kunnat föreställa sig.

Den andra huvudaspekten är skapandet av helt nya verk, konstnärliga eller vetenskapliga. På den konstnärliga sidan har det lilla som gjorts tyvärr ofta fått det där draget av sword and sorcery, som är så typiskt för dataspelen. Greg Roachs "The Madness of Roland", som Lars Gustafsson nämnde, är ett exempel från denna tröttande genre.

Då är det betydligt vanligare att redan tryckta böcker återutges på diskett, tex för alla som har en portabel dator och vill ha reslektyr. Voyager Company i USA ger ut aktuella titlar i samarbete med Random House. Även förlag som MacGraw Hill och Macmillan planerar eller håller på med utgivning. I Sverige kommer snart Norstedts med några diskettböcker för Macintosh (en bok av Jonas Gardell skall visst bli den första).

Många förlag ligger i startgroparna och följer intensivt utvecklingen. Den tekniska förvirringen har hittills varit stor, och få har vågat satsa ordentligt. Kanske blir det ändring på det nu, när den nya standarden SGML verkar slå igenom på bred front.

SGML (Standard Generalized Markup Language) är en metod att kodifiera text, så att den kan användas på många olika sätt. Här finns information om vad som är titel, inlaga, kapitel, avsnitt, rubriker, eventuella ord med hyperlänkar osv. Detta innebär att en och samma text, beroende på vilken utrustning som formedlar den, kan publiceras som elektronisk bok, som blindskrift, som pocketbok, i storformat, eller kanske som databas eller talbok (med hjälp av s k syntetiskt tal). Den kan också filtreras i nivåer, så att en och samma textmängd kan presenteras olika för läsare med skiftande förkunskaper.

Vid en konferens i augusti på Tekniska högskolan bildades en svensk användarförening för SGML. Här möttes förlags- och biblioteksfolk och representanter för forskning och industri - långt över 100 personer.

Den stora frågan är förstås: Vill folk verkligen läsa böcker på skärm? Själv anser jag att den tryckta boken är oöverträffad för ren nöjesläsning av vanlig berättande text. Om verket däremot har bilder, ljud eller text, som på något sätt alstras eller måste presenteras av en dator, så är det en annan sak.

Här står vi inför uppkomsten av ett helt nytt konstnärligt medium.

De flesta som hör talas om detta, föreställer sig nog en datoriserad roman så att man där kan välja olika handlingsalternativ. Huvudpersonen både flyr och fäktar illa, och vi får bestämma vilket. Men att skriva en berättelse med nästan alla alternativhandlingar, såsom Borges skisserar i novellen "Trädgården med gångar som förgrenar sig", vore ett förskräckligt arbete, som Borges förmodligen gjorde på bästa sätt genom att bara antyda. Datoriserad romankonst behöver nog inte heller alltid vara interaktiv, fast det är modeordet för dagen.

I min egen diskettroman utnyttjar jag t ex tekniken att låta ett femtiotal meningar visas på skärmen i slumpmässig ordning. Det avsnittet blir alltså olika vid varje genomläsning. (Att författa meningar som låter sig omflyttas är dock inte det minsta slumpmässigt, kan jag försäkra.)

Jag har också använt mig av styrd slump. Vissa ord är knappar som leder till andra partier i texten. Romanen associerar till sig själv, efter slump men inom ett system av känslo- och motivklasser.

Ett problem som kan påverka författarens val av ämne och stil är att läsaren troligen kommer att vara medveten om själva mediet. När vi läser en vanlig deckare, tänker vi inte på att boken har pärmar och vändbara sidor. Men läser vi en hyperroman, uppstår hela tiden små överraskningseffekter. Möjligen måste datorromaner nu i början ha en någorlunda lättsam ton för att inte bli ofrivilligt komiska.

Det kommer också att skapas helt datorgenererade texter (ett par experiment har redan gjorts). Det finns maskiner som målar och maskiner som skapar musik. Så varför inte text?

Gustafsson påpekar att de mest lyckade datorromanerna verkar vara de som inte excellerar i multimediala effekter. Det tror jag är riktigt. Men det krävs mod att i dataspelens blippande, bloppande tidevarv satsa på något så prosaiskt som text.

Karl-Erik Tallmo