Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Det märks att de har haft bråttom att komma igång, bråttom att komma ut och tala om att de existerar. För reklamen de sänder ut är för det mesta snabbt tillyxad i något desktop publishingprogram. Någon enstaka gång är den faktiskt elegant formgiven - men tyvärr dras det allmänna intrycket ned, så snart man läser vad som står. Språkbehandlingen är nämligen usel.
Det är märkligt. Små fattiga, nyfödda företag har tydligen råd att anlita någon som hjälper dem med det grafiska. Och även om det bara är en bekant som gör det för en spottstyver, så kostar ju tryckning och porto. Om man nu vet att man inte riktigt behärskar språket, så borde väl självbevarelsedriften göra att man lägger några kronor också på att låta någon bättre skolad - om så bara en bekant eller en släkting - kontrollera språket.
Ett nytt cateringföretag skriver till mig om sina ”buffé menyer”. Detta är prov på det vanligaste felet skolelever gör numera: sär- och sammanskrivningsfel. Men också människor som för länge sedan har gått ut skolan förefaller ha tappat känslan för vad ett ord är och var gränserna mellan orden går. Uppsatser, tidningar och reklam fylls av ”sommar lov”, ”golv lampor” och ”företags ekonomi”. Eller också kan det bli ”förnärvarande” eller ”projekt-grupp”. Det här borde inte vara så svårt, eftersom man i allmänhet hör hur det skall vara när man uttalar ordet eller orden. Betonas uttryckets delar ungefär lika starkt (som man gör i röd färg) bör de skrivas isär, ligger tonvikten på en del (som den gör i rödfärg) skrivs de oftast ihop.
Något bindestreck behövs oftast inte i sammansatta ord. Det går utmärkt att skriva t. ex. projektgrupp. Bindestreck behövs dock vid sammansättningar med siffra eller förkortning samt när vokaler möts: 50-strecket, MBL-förhandling, juli-investeringen.
Ordgränser är faktiskt betydelsebärande i många fall. Det är ju skillnad på ämnet företagsekonomi och ett enskilt företags ekonomi. Och det blir mycket kryptiskt i MacDonald’s reklam, som tidningen Språkvård citerar i senaste numret: ”Vad sägs t. ex. om en Big Mac, mellan pommes frites och valfri mellan läsk för endast 39 kronor?” Ja, vad sägs?
Med MacDonald’s kommer vi osökt in på apostrofsjukan. MacDonald’s är ett amerikanskt firmanamn och där är genitivapostrofen motiverad. Men i svenskan skriver vi utan apostrof. ”Pia’s hudvård” och ”Karlsson’s kiosk” är osvenskt. Inte ens om man heter Alice skall man i svenskan ha apostrof, och det räcker inte heller med det s-ljud som så att säga finns inbyggt i slutstavelsen: Varken ”Alice’s damfrisering” eller ”Alice damfrisering” duger; skriv: Alices damfrisering.
Apostrofer som markerar en eller flera utelämnade bokstäver är också ett sorgligt kapitel: ”En s’ån chans!”, ”På stán”. Apostrofen måste sättas exakt där det utelämnade skulle ha stått: En så’n chans! På sta’n.
Och en accent skall hänga omedelbart över det tecken den modifierar, inte vid sidan om: ”En bra id’e”; skriv: idé. Det gäller förstås också att accenten verkligen hör hemma där den hamnar. Det heter förstås inte ”entrecoté” utan entrecôte (man kan skriva helt utan cirkumflex också, eftersom ordet numera anses införlivat med svenskan).
Typografiskt måste man också skilja på accenter och apostrofer. Apostrofen ser ut som ett upphöjt kommatecken (’), medan accenterna är raka men lutande kilar (´ `). Det finns mycket mera att säga om detta, men det får jag nog ta upp i en särskild spalt.
Jag har också fått ett visitkort, där det på en rad står firmanamnet och en bit ner (med silvriga, stolta bokstäver): ”Gör Det Snabbare”. Då är vi inne på versalsjukan, en farsot som också torde komma från det stora landet i väster. Ovanan tycks vara särskilt vanlig på visitkort, där man förmodligen vill ha en pampig, lite emblematisk utstyrsel. Naturligtvis kan ord som fått egennamnskaraktär skrivas med stor bokstav. Nordiska Kompaniet är t. ex. inget kompani i största allmänhet utan ett specifikt namn. Men vanliga ord skall inte skrivas med versaler.
På skivomslag grasserar sjukan också. Även om amerikaner skriver ”Walking My Baby Back Home”, så bör inte en svensk skiva heta ”Sakta Vi Gå Genom Sta’n”. På svenska skriver vi titlar på sånger och böcker med versal bara på första ordet, t.ex.: Mitt liv som hund.
Missbruk av citationstecken är också vanligt, särskilt inom lågbudgetreklamen (för att kunna citera ett citat skriver jag här med kursiv stil, som ju annars brukar få signalera korrekt språkbruk): Vi gör nycklar ”medan ni väntar”, förtäljer en skylt, men kan vi verkligen lita på det? Kanske är det något verkligt skumt låssmederna vill få oss att göra medan de tillverkar nycklar åt oss. En tobakshandlare skyltar med att han har ”20-årsjubileum” - är han inte stolt över det, blygs han?
Och så åter till min cateringfirma, som talar om att den också har goda saker till kaffet: ”mandeltårta”, ”toscatårta”, ”chokladtårta” m.m. Om affärsidkarna inte själva tycker att de gör riktiga chokladtårtor, varför skall då vi köpa några besynnerliga efterapningar?
Citationstecken används (förutom när man citerar något ordagrant förstås) runt titlar och namn i löpande text, om det finns risk för missförstånd. T.ex.: Har du ätit på ”Skitiga Duken”? (Det finns faktiskt en restaurang med det namnet.) Citationstecken också runt smeknamn och öknamn samt när man vill framhäva ett uttryck såsom just ett uttryck, vilket ju ofta förekommer i den här spalten: Han använde ordet ”kultur” i en mycket vid bemärkelse. Tillfälligt inlånade främmande ord, som ännu inte vunnit hävd i svenskan, får ofta citationstecken: En LCD-skärm av typen ”supertwist”. Han använde en ”progressor”. Ofta sätter man citationstecken när det finns ett underförstått så kallad före ordet. I stället för citationstecken i det senaste exemplet kan man alltså skriva: Han använde en s.k. progressor. Skriv dock aldrig på båda sätten samtidigt.
Man kan också med citationstecken markera att ett ord används i en annan betydelse än normalt: Jag antar att han har varit ”sjuk” igen. Det är just denna lite ironiska biton som hörs, när man gör reklam för ”chokladtårtor” eller firar ”20-årsjubileum”.
Slutligen en - för denna tidnings läsekrets förmodligen överflödig - varning för talspråk. Ord som ”våran”, ”eran”, ”medans” får aldrig förekomma i en reklamtext - eller i en skriven text över huvud taget. Det är ord som genast sänker budskapet till lekskolenivå.
Det är värt lite extra möda att tänka igenom sådana här saker i tid. När man väl registrerat sitt firmanamn hos länsstyrelsen, tryckt visitkorten och ”plottat” skylten, får man dras med sina misstag eller betala mer för att göra om alltsammans.