Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Inom dagspressen har det tidigare varit i det närmaste vattentäta skott mellan vad en redigerande journalist och vad en ombrytande grafiker gjort. Nu, när redaktion efter redaktion går över till Macintosh och Quark Xpress, luckras gränserna upp. Journalister utför allt mera av det grafiska arbetet, och grafiker får lära sig journalistik. Tekniken möjliggör rationaliseringar i en hårt pressad bransch.
Så långt förefaller ju allt vara bra. Men, som Rosemarie Holmström påvisar, åläggs redigerarna att göra allt flera sidor, eftersom det går så snabbt med den nya tekniken. Samtidigt har det gamla skyddsnätet av sättare/inkodare, korrekturläsare och andra försvunnit nästan helt. Och den stressade redigeraren, som plötsligt skall göra dubbelt så många sidor som förr, hinner bara kasta en snabb blick på texten.
Rosemarie Holmström menar att den journalistiska, textredigerande och granskande sidan har satts på undantag. De redigerande och ombrytande journalisterna spelar Tetris med artiklarna: in med fyrkanterna i ett passande hål - så snabbt som möjligt. Resultatet blir förstås de mest häpnadsväckande fel och läsare som tappar förtroendet för tidningen.
Men felet ligger inte bara i bristande textredigering och efterkontroll, menar Holmström: "Just att det är så lätt att ändra gör att reportern inte bryr sig om att planera och strukturera sitt material innan han sätter sig vid burken."
Allt det här är naturligtvis oerhört paradoxalt. Rationaliseringarna borde ge mer tid åt textgranskning - inte mindre. Med DTP-teknikens stora möjligheter till kontroll och överblick borde felen bli färre - inte fler, speciellt med tanke på att man kan föra in ändringar ännu i sista ledet, när sidan är helt färdigombruten, kanske bara sekunder innan den körs ut på fotosättaren.
Det är särskilt tråkigt om många dagstidningar med stolta journalistiska traditioner börjar leva upp till sinnebilden för en dålig desktopprodukt. Men så länge tekniken är ny på tidningarna, är det kanske inte så konstigt att en stor del av redigerares och editionschefers tid går åt för att lösa tekniska knutar. Just därför tror jag man får se botemedlet i åtminstone två steg:
1. Tekniken får inte kasta sin slagskagga över den journalistiska processen. Det förutsätter:
a) att tekniken införs på ett smidigt sätt.
Planera systemets uppbyggnad och nätverkets struktur in i minsta detalj. Det är förstås lättare sagt än gjort innan tidningens ansvariga fått klart för sig vad man kan och inte kan göra. Ta då hjälp av t. ex. nätverksexpertis med dokumenterad erfarenhet av tidningsproduktion. Försök få till stånd studiebesök på andra tidningar. Varenda extra timme av planering och studier på det här stadiet är värd säkert 100 timmar i produktionen. Besynnerliga nätverkskonstruktioner och anarkistisk typsnittshantering o. d. kan kräva enorma arbetsinsatser för att rätta till, när produktionen val haltat i gång med det bristfälliga systemet.
b) att alla medarbetare får grundlig, fortlöpande utbildning.
Tro inte att Macintosh och ny teknik är något man lär sig på en halvtimme. Apples reklam om hur lätt det är att använda Macintosh är en sanning med stor modifikation. Visst kan man komma i gång och arbeta med t. ex. enklare ordbehandling på någon timme eller två, även om man aldrig sett en dator förut. Och det är verkligen inte dåligt. Men - för att lära sig att göra alla de tusen detaljer som journalistiskt och grafiskt arbete består av, med ett helt nytt verktyg, krävs massor av utbildning och kontinuerlig sådan också, eftersom det hela tiden kommer nya program och nya versioner av program. För exv. journalister som i det längsta klamrat sig fast vid sina gamla skrivmaskiner eller för grafiker, vana vid skalpell och vaxmaskin, är datorarbete ett kliv ut i ett nytt universum med helt andra naturlagar bildskärm, nätverk, alias, malldokument, ASCII-filer ...
Macintoshsymbolerna är dessutom inte alltid så konsekventa som man tror. En gång på en kurs när jag pedagogiskt liknat hårddisken vid ett dokumentskåp och förklarat allt om mappar, skrivbord och papperskorg, sade en av deltagarna: "Men jag brukar ha papperskorgen under skrivbordet, inte ovanpå!"
2. När tekniken väl är genomförd, får man inte överskatta rationaliseringsvinster på kort sikt.
Satsa åtminstone en del av den vunna tiden på journalistiskt kvalitetsarbete; förbättringar, granskning, korrektur.
Ett konkret exempel: På många tidningar hoppas ledningen att den skall kunna lägga ned korrekturavdelningarna helt, när det finns program med rättstavningsfunktioner. Som väl blivit rätt allmänt bekant vid det här laget räcker inte dessa funktioner till på långt när. Men det är å andra sidan inte så illa att man måste hålla sig med lika stora korrekturavdelningar som förr. Däremot måste man avdela någon person för att sköta underhållet av en central ordbank för rättstavning och avstavning. Den personen bör också ansvara för att tidningens språkliga policy utformas, vid behov omformas och dessutom förs ut till alla medarbetare.
En modern korrfunktion skulle kunna bestå av en preventiv, programmerande del och en del som sysslar med granskning av laserutskrivna "klapp", som körs ut mellan ombrytning och fotosättning. (Om rikstidningarna kunde föra in de flesta korrigeringarna redan här, innan förstaupplagan trycks, kanske t.o.m. läsare i rikets utkanter skulle kunna få en fullvärdig produkt och inte bara den halvdana prototyp som nu säljs där till fullt pris.)