Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
"Men i egenskap av trendig och livsstils-förmedlande varumärke, anser jag det var oförsvarligt att inte kommunicera det ansvar som krävs av den som har ett stort inflytande på människors konsumtions- och livsföringsmönster!"
Tänk att varumärket självt upphäver sin stämma här. En argt hållen insändare med ett sådant fel mister nog en del av sitt bett. Skribenten hade i stället kunnat skriva: Men eftersom det är ett trendigt och livsstilsförmedlande varumärke, anser jag att det ... (Den uppmärksamme ser att jag passade på att rätta ett par andra fel också.)
En likartad och mycket vanlig typ av formulering är denna: "Som översättare menar jag att hans arbete har varit betydande." Om det inte är meningens "jag" som är översättare bör man skriva: Jag menar att hans arbete som översättare har varit betydande.
Kanske minns någon den här klassiska grodan: "Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag ej annat än beklaga Erik XIV."
Allt det här har med den s. k. subjektsregeln att göra. I ordgruppen "Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare" är Erik XIV den man i tanken syftar på. Men meningen som helhet har "jag" som subjekt, och det är detta som i vår intuitiva läsförståelse tar överhanden. Det blir alltså "jag" som är vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare och i de tidigare exemplen "jag" som blir översättare och "jag" som blir varumärke.
Några andra exempel:
"Jag träffar NN på det öde kontoret dagen efter att ha blivit bestulen på hela utrustningen." Skriv: efter det att han/hon blev bestulen.
"Konsulten tilläts att stanna kvar, i tron att han utförde ett nödvändigt analysarbete." Det är väl troligt att konsulten själv trodde att hans arbete var värdefullt, men det är inte det som här är orsaken till att han fick stanna kvar, utan det faktum att människor omkring honom trodde det. Skriv t.ex. då man/ledningen/chefen trodde att han utförde ...
En annan typ av språklig identitetsförvirring är förbrytning, vilket innebär att man i ett uttryck lägger vikten inte vid ett huvudord, utan vid dess bestämning. Följande är ett fel jag själv gjorde en gång i en rubrik till en debattartikel:
"En nedskuren offentlig sektor hotar inte välfärden."
Men artikelskribenten hade inte menat att den offentliga sektorn var hotet, utan att själva nedskärningen av den var problemet.
Speciellt när man skriver rubriker formulerar man sig lätt så, för att komprimera.
Nu skall genast sägas att bara de mycket ortodoxa bannlyser all förbrytning. En mening som "höjd skatt vållar vrede" kan nog få passera. Men skriver man "Stulna pengar omöjligör ishallsbygge", så blir det fel. För här är det ju just de stulna pengarna som skulle ha möjliggjort byggandet, men det faktum att de är stulna gör att de inte finns att tillgå. Skriv hellre stöld (av pengar) omöjliggör ishallsbygge. (Hindrar eller stoppar är förresten kanske mera rubrikmässiga ord än omöjliggör.)
Man bör se upp när man använder negerande ord som nedskuren, stulen, slopad, urholkad, utebliven, minskad. Det är då förbrytningen kan leda till vekliga tankekullerbyttor.
Identitetskrisen kan stundom förvärras till ren identitetslöshet. I en testartikel i en datatidning kunde man nyligen läsa:
"Användandet av Mimic sker genom att först klicka på ett block med färdig typografi och sedan på Mimicdialogens Härma samt slutligen på det block man vill att typografin ska hamna i."
Här finns ingen person som klickar, bara det dunkla subjektet "användandet" som mystiskt låter sig ske. Och så finns det ett "man" som vill att något skall "hamna", Att skribenten substantiverat verbet använda - gjort användande av det - är egentligen exempel på en byråkratsjuka. I myndigheternas värld finns ofta ingen som röker, bara ett rökande eller rökning, ingen som super, bara ett alkoholkonsumerande. Nu menar jag inte att det alltid är fel att använda sådana former, men blir de för många får man en lite kuslig känsla av att en frenetisk aktivitet pågår utan någon agerande. I följande mening finns heller ingen aktör - ingen som upplever, ingen som behöver, ingen som försvarar sin position:
"Upplevelsen av solidaritet och styrka kan minska behovet av att försvara sin position."
Det enda ordet med någon personlig anknytning är pronomenet "sin". Normalt är detta reflexivt och syftar på satsens subjekt, som här är "upplevelsen". "Sin" pekar alltså snarast ut i tomma intet. Man borde skriva: kan minska behovet av att man försvarar sin position eller kan göra att man känner mindre behov av att försvara sin position. Uttrycket "Upplevelsen av ..." kan man också gärna göra mera aktivt. En lite friare omskrivning av ursprungsmeningen skulle kunna lyda: Upplever man solidaritet och styrka känner man kanske mindre behov av att försvara sin position.
Många sådana här fall kan man undvika genom att fylla i t.ex. han, hon, användaren, den anställde - eller helt enkelt man. Ordet man är förstås för att vara personligt pronomen ovanligt opersonligt, men det är bättre än ingenting.
Om man använder mycket passivformer av verben behövs inte heller några agerande:
"En kopia kan också skapas för att användas som förlaga när uppgifterna skrivs in nästa gång. Inskrivningsfunktionen påkallas genom att klicka på verktygspaletten." För att undvika missförstånd: passivformer är naturligtvis praktiska att använda i många sammanhang, liksom substantiverade verb, men en text som nästan bara består av sådant blir onödigt abstrakt och livlös. Och som sagt, ibland uppstår också tvetydigheter. Man vet inte vem som gör vad.