Svenska Macpressen nr 6, 15/6 1992

Nytt avsnitt ur "Orden och rubrikerna"

Att berätta i artikelns form

I skolan lärde man sig att göra upp en disposition innan man börjar skriva. Med dagens ordbehandlare och deras klipp- och klistrafunktioner är det många som sätter sig och skriver och skriver och tänker att ordningsföljd och allmän uppläggning- det löser sig senare. Jag tror dock att en text för det mesta vinner på att man noga tänker igenom materialet och vad man vill säga före det egentliga skrivarbetet.

Först bör man noga avgränsa ämnet. Det gäller de flesta artiklar men kanske särskilt de mera fackbetonade. För att man inte skall fara ut på sidospår, bör artikelns grundidé eller grundsyfte hela tiden eka i bakhuvudet medan man skriver. Ett vanligt stickspår man som teknikskribent kan hamna på är att en artikel om den praktiska användningen och nyttan av en apparat plötsligt kantrar och börjar handla om apparatens uppbyggnad (eller tvärt om).

Journalister börjar ofta med det konkreta och går mot det abstrakta, från det enkla till det svåra, från större till mindre händelser. När det gäller händelser kan kronologin ofta vara användbar (utom i ingressen, där man bör lyfta fram resultatet, konsekvensen).

I artiklar som redovisar människors åsikter, t.ex. vid en intervju eller vid en rapport från ett möte, kan man i viss mån se åsikterna som händelser. De viktigaste, med betydande konsekvenser, lyfts fram först, men kronologin i ett meningsutbyte kan också utnyttjas, bara det inte blir en träig redovisning av vartenda yttrande. Växla mellan direkt och indirekt anföring.

Journalistiska texter bör svara på frågor om vad, vem, när, var, hur och varför. Huvudregeln är att en nyhetstext bör ta upp det viktigaste först och ta det minst viktiga sist, vilket kan vara bra om man snabbt måste stryka ner artikeln. Det går då lätt att stryka från slutet. I längre utredande artiklar kan det dock vara bra att frångå den regeln. Ibland behöver man återknyta till ett tidigare resonemang, göra summeringar och komma med slutsatser.

Protokoll, pressmeddelanden

De som har behov av ett strikt protokoll kan ju få ett sådant. Andra, som kanske vill få reda på det viktigaste som dryftats och konsekvenserna av detta för företaget, behöver en mera slagkraftigt utformad artikel.

Här gäller det framför allt att sovra. Man kan inte ta med varje punkt som gicks igenom. Och man behöver inte ta det kronologiskt efter dagordningen. Det är snarare en fördel om man skriver en ingress, där man pekar på det viktigaste beslutet eller lyfter fram ett särskilt tillspetsat yttrande.

Man kan ofta hänföra vissa åsikter till flera personer samtidigt eller redovisa olika lägers åsikter i klump. Det är dock givetvis alltid viktigt att man är opartisk, att man inte väjer för att återge även välformulerade argument från den sida man kanske inte sympatiserar med själv.

Använd den direkta anföringen för att ge framställningen liv. Protokoll är ju annars fulla av indirekta anföringar. Låt heller inte det byråkratiska skrivsättet färga av sig så att texterna fylls av passiver, substantiverade verb och participformer.

Tänk också på vad som är det intressanta för läsaren, som eventuellt inte alls har samma referensramar som mötesdeltagarna. Ibland behövs mycket bakgrundsfakta, ibland kan den för deltagarna minst viktiga punkten vara den viktigaste för läsekretsen.

Den skriftliga förlagan kan både underlätta och försvåra. Pressmeddelanden som skickas ut från företag och myndigheter innehåller ofta mycket oprioriterad information. För att kunna göra ett lämpligt urval behöver man kanske just den kunskap som ligger så väl förborgad i meddelandet. Innan man förmedlar sådant till andra är det ens plikt att göra det begripligt och läsligt. Tveka inte att ringa upp avsändaren och fråga. För sök få med yttranden från någon - gärna invändningar från en motpart om saken är omstridd.

Säger eller hävdar?

Vill man variera sig eller nyansera anföringsverbet, kan man använda framhåller, understryker, påpekar, meddelar, uppger, anser, påstår.  Lägg märke till att yttrandet med dessa verb ställs på olika distans till skribenten. Man kan lätt smyga in värderingar på det viset. Var alltså vaksam.

Vissa anser att ordet hävdar  inte kan användas, därför att det innebär ett avståndstagande från det sagda. Men det är ett missförstånd. Hävda betyder ju helt enkelt att man starkt framhåller något.

Vid indirekt anföring, när man kanske dragit samman en persons yttrande till dess essens, kan det vara bra att använda menar, anser  e.d., om man tycker att säger  skulle antyda att anföringen är ordagrann.

När man citerar ur en skrift, bör citatet markeras med citationstecken (anföringstecken), framför allt för att det inte skall råda någon tvekan om var citatet slutar när det löper över flera stycken, men också för att det skulle kunna se löjligt ut med replikstreck:

- Cogito ergo sum, säger Descartes. (Till tidningens utsände? undrar man.)

Det är viktigt att ha klart för sig att vad som står efter replikstreck måste vara lika korrekt återgivet som det som citeras med citationstecken.

Den osynlige reportern

På Företagsnytts fråga om huruvida revisorn funnit några fel i bokföringen svarade han:

- Någon har fifflat med den ingående balansen.

Bättre är att gå direkt på:

Har revisorn funnit några fel i bokföringen?

- Någon har fifflat med den ingående balansen, säger han.

Man kan också baka in det i den övriga texten:

Revisor NN har noga granskat årets och föregående års böcker.

- Någon har fifflat med den ingående balansen, säger NN. Det är det fräckaste jag har sett under mitt yrkesverksamma liv.

Ambitionen att vara osynlig får dock inte gå för långt. När det är oundvikligt att skriva jag, mig e.d., gör då det. Att skriva subjektslöst och gömma sig bakom passivformer verkar fegt:

Efter att ha testat portföljdatorn i 14 dagar befanns den vara oduglig.

Och skriver man så här motverkar det helt sitt syfte - man blir synligare än någonsin:

Undertecknad fick pröva portföljdatorn i 14 dagar och efter idog användning kan undertecknad konstatera att man får ont i ögonen av bildskärmen.

I mera personligt färgade kolumner, krönikor och reportage behöver den skrivande inte vara så rädd att stiga fram mer i rampljuset.

Långa och korta meningar

David Leans nya film, som han arbetat med oavbrutet i fem år i fyra världsdelar, har nästa vecka premiär på 17 platser i Sverige, varav tre får besök av regissören själv, som nu är ute på en omfattande PR-turné för att göra reklam för filmen, som kostat nära en miljard att göra.

För att texten skall få en behaglig rytm kan det vara lämpligt att hålla sig till regeln en tanke - en mening; ett resonemang - ett stycke.

Skjut inte in långa bisatser mellan huvudsatsens subjekt och predikat:

Direktör Olsson, som nu efter en hård strid inom styrelsen också utsetts till överhuvud inom den övergripande europeiska organisationen där han väntas företa radikala förändringar, var på torsdagen mycket lättad.

Att skjuta in satser som kan vara självständiga meningar ger ett konstigt splittrat intryck:

Det är ett datasystem för persondatorer, liknande system finns på några orter i Sverige men de väntas inte kunna konkurrera, som utan vidare kommer att klara prover från 420 olika beställare.

Ju självständigare ett inskott är, desto tydligare avskiljande markering bör man använda. Satser mellan kommatecken bör rätt väl flyta samman med resten av meningen. I övriga fall kan man tillgripa tankstreck eller parenteser för att hjälpa ögat att hitta rätt. Parenteser håller tillbaka det inskjutna; tankstreck Iyfter fram.

KARL-ERIK TALLMO