Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Detta är maximal minimalism. Det är upprepningsmusik utförd i stor skala, närmare bestämt så är det den första operan med minimalistisk teknik!
Skivinspelningen gavs ut förra året, operan hade premiär redan 1976 och har visats på Metropolitan och på Parisoperan, där franske ljudingenjören Didier Roncin fick upp öronen for den och skivinspelning ordnades till sist.
Einstein on the Beach är syntesen av Einstein som symbolen for atomsamhället och dess teori å ena sidan och dess förödande resultat å den andra, skisserat med inspiration från Nevil Shutes "On the Beach".
Men det är ingen berättande opera, långt därifrån. I stället byggs en intuitiv och associativ begreppskedja upp med hjälp av fyra bilder: tåget (som symbol för relativiteten m m), rättegången (vetenskapen anklagas), rymdskeppet (framgång eller undergång?) och fjärde bilden är bilden av Einstein själv, han kan tjäna som både rollfigur och staffage, eftersom han inte är en karaktär utan en symbol. Han gestaltas av violinisten Paul Zukofski.
Bob Wilson är en dramatiker som arbetar på liknande sätt som Glass gör med musik: oändligt långa verk med en skenbar händelselöshet, från 2-12 timmar är vanligt men hans längsta verk pågick oavbrutet under sju dagar och sju nätter (Ka Mountain). Nå, detta är inget vi kan se, men vi får höra musiken och för mig blir det trots allt lite abstrakt och långtradigt att lyssna på i fyra timmar, när man inte har scenbilder och dans att titta på och suggestionen kan heller aldrig bli total när man mäste vända och byta skivor stup i ett. På scen framfördes ju operan utan paus och besökarna ombads att när nödvändigt, gå in och ut så tyst som möjligt.
Glass' melodislingor blir också ibland lite stressande, hetsande i sina snabba tempi, och det gör det hela en aning krävande i längden, tycker åtminstone jag.
Det där var invändningarna. Nu till berömmet som trots allt overväger. Operan innehåller många olika sätt att utnyttja det minimalistiska idiomet, resultantmönster som uppstår genom fasförskjutningar eller genom att en ton läggs till för varje ny fras, omvändningar av tonföljder osv. Det utförs med olika instrument, orgel, fiol, mindre kör.
Glass har uppnått en närmast pedagogisk klarhet i vissa avsnitt. Hela den rytmiska konceptionen är resultatet av studier hos tablamästaren Allah Rakha, och med indisk förebild sjungs tonernas namn eller rytmen demonstreras genom att taktslagens nummer sjungs. Allra första början på första sidan är rena skolexemplet, ett propagandanummer för den här sortens musik. Spela det för era tveksamma vänner får ni se!
Alla gör allt i föreställningen så långt möjligt, dvs dansare sjunger, musiker utför koreografiskt bestämda rörelser och samtliga deltar i själva scenarbetet med att ändra kulisser o dyl. Och allt är vansinnigt skickligt gjort, speciellt sångarnas snabbhet i munmuskulaturen imponerar, men det blir tack och lov aldrig så där outhärdligt mekaniskt utan håller sig balanserande pä kanten hela tiden.
Det finns en portion humor med också, t ex domaren som håller en lång pratig monolog om Paris och dess flickor. Var det inte vetenskapen som skulle skärskådas innanfor skranket?
Minimalismen må vara en stil som låter stillastående, men som musikform rör den sig uppenbarligen, och framåt dessutom. Det ska bli intressant att se vart den tar vägen under de närmaste åren.
Karl-Erik Tallmo