Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Vad jag syftar på är förstås den engelska klockringningen som har traditioner som går tillbaka till 1300-talet. Det var då man började montera kyrkklockor på hjul, olika stora för varje klocka, vilket dels gjorde ringandet lättare rent styrkemässigt och dels tillät större kontroll av exakt när under sin svängande rörelse klockan skulle ljuda. Det blev då naturligt att man började experimentera med att ringa efter olika mönster, olika kombinationer, s.k. change-ringing, vilket är något helt annorlunda än den raka ringning man hör i t.ex. Sverige. England är faktiskt ensamt i hela världen om att ha den här konstarten.
För en konstart är det, det ska vi strax se. Redan att ringa en enkel "round", alltså bara att ringa klockorna i ordning från den högsta (treble) till den lägsta (tenor) i en jämn puls är svårt, varje ringare måste ha en exakt känsla för när kläppen slår i klockan och slaget kommer. Och detta varierar förstås från klocka till klocka, eftersom hjulen de sitter på är olika stora.
Vid "call-changes" gäller det att på ledarens utrop låta två klockor byta plats i ringordningen, genom att den ena s.a.s. bromsar sin klocka och den andra skyndar på. Pa 1600-talet fascinerades Fabian Stedman, en tryckare i Cambridge, av det här med ringning och de matematiskt tänkbara kombinationer man kunde få med olika antal klockor. Han fann att med tre klockor fanns det sex variationer, med fyra klockor 24, med fem klockor 120, med sex 720, med sju 5 040 och med åtta 40 320 kombinationer innan man tvingades upprepa en figur som redan ringts. Att ringa samtliga kombinationer på tolv klockor skulle ta ett helt liv i anspråk.
1 2 3 4 5 6 1 2 3 4 5 6 2 1 3 5 4 6 2 1 3 5 4 6 2 3 1 4 5 6 2 3 1 4 5 6 3 2 4 1 5 6 3 2 4 1 5 6 3 4 2 5 1 6 2 3 4 5 1 6 4 3 5 2 1 6 2 4 3 1 5 6 4 5 3 1 2 6 4 2 3 5 1 6
Här ser man hur Grandsire och Stedman börjar lika, men hur fortsättningen sker med olika metoder. Man kan t.ex. följa hur klocka nr 5 flyttar sig för att åa en uppfattning om hur det fungerar. Klocka nr 6 är den lägsta, tenoren, och deltar inte egentligen i växelringningen, den klingar alltid sist och är ett sorts riktmärke för ringarna att orientera sig efter. Därfor kallas de här ringningarna alltså för doubles trots att det egentligen är sex klockor som ljuder. En komplett double har alltså 120 växlingar, det här var de sju första.
Att lyssna på klockringning är verkligen att ställa om sig till en sorts meditativ klangavlyssnare, en säregen skönhet öppnar sig när man följer kombinationernas växlingar. Dessutom är ju klockklangen i sig väldigt rik. Man hör inte bara anslagstonen utan oktaven över och under, plus tersen, kvinten och deras respektive övre oktaver.
Ett bra sätt att få ett begrepp om vad det här handlar om är att läsa Dorothy Sayers' "De nio målarna", en fantastisk detektivroman där hela intrigen ligger fördold i ett mystiskt chiffer i en change-ringing.