Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Det började 1938 när tonsättaren John Cage skulle skriva musik åt dansösen Syvilla Fort. Teatern där stycket skulle uppföras hade bara plats för ett piano men vad Cage behövde var en slagverksensemble, med dess möjligheter till olika klang. Han kom då på den geniala idén att förändra pianots klang och överhuvudtaget dess spelmöjligheter genom att lägga olika föremål mot strängarna. Det kunde vara skruvar, gummibitar eller träbitar eller rentav mynt, som antingen lades löst på eller kilades fast mellan strängarna.
Resultatet av detta blir att pianoklangen förändras, olika mycket beroende på hur prepareringen sker. Det kan låta som cymbaler eller gongar, som små stämda trummor eller som någon sorts cembalo eller spinett.
Effekten av prepareringen är ofta ganska oberäknelig. Cage försökte visserligen vara exakt genom att ange precis vilka strängar som skulle prepareras med vad och hur det skulle sättas fast. Däremot lämnade han fältet öppet för hur man ska tolka exempelvis gummi, tätningslist etc. Han preciserade inte vilken sort, hur hårt eller mjukt osv. Och detta påverkar klangen betydligt.
Resultatet av prepareringen blir väldigt oväntat både klangmässigt och tonhöjdsmässigt. En ton kan plötsligt klinga en oktav högre än normalt. Detta gör att Cages stycken i notation ser ganska oansenliga och enkla ut eftersom det inte egentligen ger någon aning om det klingande resultatet.
Nu behöver man självklart inte följa Cages föreskrifter, man kan experimentera fritt. Det är det som är det roliga med den här tekniken. Man gör inte bara musiken man sedan spelar, man har också på sätt och vis gjort instrumentet.
Spelsättet blir förstås väldigt annorlunda på ett preparerat piano än på ett vanligt, man märker rätt snart vilken teknik som är bäst för en själv och för den typ av preparering man giort.
Någon klar och entydig handledning i det här ämnet går egentligen inte att göra och jag tror inte det är önskvärt heller, det här är saker man bör prova sig fram till själv. Det är nästan halva nöjet.
Normalt tar pianot inte skada av det här om man inte försöker kila in väldigt stora föremål så att strängspänningen ökar för mycket. (Å andra sidan, bättre lyssna till den sträng som brast än att aldrig experimentera med sitt piano.) Flygeln har ju den fördelen att man kan lägga saker löst ovanpå strängarna, t.ex. klockor, metallplattor, maraccas, kedjor etc.
Karl-Erik Tallmo
Några skivtips. Bästa utgåvan med Cage's "Sonatas and Interludes" är i mitt tycke en Denon-skiva med Yuji Takahashi. Den är förmodligen svår att få tag på numera, försök i stället med Takahashis "Concerto for prepared piano" på Nonesuch (H-71202). Pianisten François Tusques har också gett ut en skiva där han spelar preparerat piano på sitt eget sätt, vilket blir ganska annorlunda, eftersom han har jazzbakgrund. Det är närmast en demonstrationsskiva som visar lite vad man kan göra med den här tekniken. Tyvärr är texterna bara på franska, men den kan nog ge en del tips ändå även om man inte är så slängd i det språket. Skivan heter "Le Piano Préparé par Francois Tusques", Chant du Monde LDX 74483.