Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Vad är lille Kal-Els kristallbemängda rymdskeppsvagga annat än Jesusbarnets krubba och Noaks ark på samma gång? Den gröna rubin han får med sig på sin färd genom rymden, innehåller den inte både guld, rökelse och myrra? Marlon Brando som Fadern, är han inte det nostalgiska 70-talets gudsgestalt i sin grånande raggarfrisyr? Enheten mellan fadern och sonen kommer fram i en av Brandos repliker, ungefär "Du kommer att se världen genom mina ögon, och jag kommer att se den genom dina."
Och syndafloden kommer, planeten Krypton störtar samman, arken med Stålbabyn sänds ut i rymdhavet, inte lastad med all världens djur, men med all världens kunskap som den lille ska lära sig under färdens tre år inför sin jordiska mission. Efter att ha landat på en åker tas stålbabyn om hand av sina jordiska föräldrar - inte Josef och Maria, men väl Jonathan och Martha.
Stålmannen visar mer känslor mot journalisten Lois Lane i filmen än i serierna. Han tar henne med på en flygtur över Metropolis och vidare upp bland molnen i en långt utdragen luftsimmarscen som nog Freud skulle ha haft ett och annat att säga om. Sexualiteten är för övrigt ganska grovt antydd här och där vilket givetvis är ett måste när nu seriehjälten blir film. När Stålmannen flyger i himlarna med Lois Lane tänker hon ungefär "Här flyger jag tillsammans med en gud" och Stålmannen låter henne sväva fritt ett tag, deras enda kontakt är deras utsträckta armar och fingertopparna som nuddar varandra, inte olikt Michelangelos målning "Adams födelse" i Sixtinska kapellet.
Kontentan av alla de här religiösa symbolerna är förstås inte alls en önskan att göra gud mer mänsklig, snarare att göra människan till gud, härskare över elementen som vi håller på att bli med den moderna teknologin.
Som det anstår en gud, förmår även Stålmannen uppväcka de döda. När han räddat Californien från att ödeläggas av en robot och stoppat vattnet från en brusten fördämning är det Lois Lanes död som får honom att med sina superkrafter vrida tiden bakåt för att uppväcka henne och han bryter därmed mot ett av faderns budord att aldrig ändra på mänsklighetens historia. Men det var först en personlig tragedi som kunde få honom att göra detta, som skulle stoppa alla de andra katastroferna från början.
När Luthor, ärkeskurken, "korsfäster" Stålmannen genom att hänga en kedja med kryptonitsten runt hans hals, förbarmar sig till slut Luthors kvinnliga kompanjon över hans öde och räddar honom, men denna Veronikas svetteduk blir en kyss i stället, medan Stålmannen ännu är omtöcknad av kryptoniten. För denne rök- och spritfrie he-man skulle givetvis inte låta sig lockas av sådana lustar under normala förhållanden.
Filmen är i mitt tycke träig och tråkig och måste vara oerhört intetsägande för människor som aldrig läst serieversionen. Att byta medium på detta sätt är nog näst intill omöjligt om man inte har en oerhörd lyhördhet för det specifika hos en serie, bildrutornas inbördes rytm, hur de stegvis förflyttar fram handlingen med en särskild obeveklig kraft som bl a framspringer ur det man inte får se, det som händer mellan rutorna, textens förhållande till bilden, den tecknade realismen som ger plats för all möjlig kompletterande visuell och rörelsefantasi kontra filmens fotografiska realism.
Första halvtimmen av filmen ägnas åt Kryptons förstörelse och faderns förberedelser och långa tal, något som i serierna brukar vara överstökat på några rutor. Det är seriebildernas styrka att kunna förkorta och ändå behalla en sorts realism som inte filmen klarar.
Tyngdpunkterna i filmen är Kryptons undergång och hotet mot Californien, med bristande dammar och jordskred vilket gör det hela till en sorts katastroffilm, en i raden av dessa som försöker invagga oss i känslan att när den riktiga katastrofen är här så behöver vi bara resa oss och gå ut i foajén.
Karl-Erik Tallmo