Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
KIENHOLZ GÖR "tablåer", ofta hela rum man kan gå in i, med inventarier hopsamlade på loppmarknader, avgjutningar av människor i naturlig storlek i olika situationer.
På Louisiana visas åter "Roxy's", bordellen från 40-talets Las Vegas, med pösiga soffor, kuddar med rysch och pysch, mönstrade tapeter, gamla tidningar, cigarrettfimpar kvarlämnade i askfaten, en jukebox som spelar Glenn Miller, general McArthurs porträtt på väggen. Allt detta är realistiskt. Så figurerna: Miss Cherry Delight representerad av sitt toalettbord, med smycken och annan bråte, spegeln gjord av hönsnät med ett roterande dockhuvud fastsatt i ramen, endast hennes spegelbild finns kvar, speglad från alla håll.
Louisiana hade ju nyligen en Pompeji-utställning och att gå in i Kienholz tablåer är nästan som att se vår egen civilisation med samma arkeologögon som vi ser på en gammal civilisation med. Allt är överdraget med en smetig hinna, allt andas förgängelse, festen är slut eller kommer mycket snart att vara det. Kienholz är scenograf och regissör i ett, han låter oss bli detektiver som går runt och letar spår bland fimpar, gamla gulnade foton och smycken för att få reda på vilka de här människorna var, eller är. Men det är inte fråga om att luska ut vilka dom är, det är vår civilisation det handlar om, så det är lika mycket fråga om att luska ut vilka vi är.
I bröstet på figurerna sitter kassettbandspelare och om man trycker på en knapp sätter personerna igång att prata konst och kultur. Vid dörren en flicka vid ett skrivbord som ger information och tar upp beställningar. Allt är som en riktig utställning. Till dess man ser att tavlorna på väggarna inte är vilka tavlor som helst, här skildras tillblivelsen av figurerna, avgjutningarna, jobbet i Kienholz' ateljé. Galleribesökarna beskådar konst som skildrar deras egen skapelse.
EN STOR DEL av utställningen upptas av "Folkmottagare", Volksempfängers. Under Hitlertiden i Tyskland började man tillverka billiga radioapparater som skulle bli var mans egendom och som skulle ge folket möjlighet att höra führerns röst. Kienholz har skaffat en massa sådana och ställt upp dem i olika sammanhang. De representerar den tyske mannen. Den tyska kvinnan representeras av tvättbräden, ofta nedslitna så man anar svetten och tårarna bakom. Med dessa två symboler insatta i olika sammanhang, ger Kienholz en högst konkret historieskrivning. På en bänk kan man följa en tysk mans utveckling. Först en mindre apparat, sedan en med hakkorsemblem (nu har han blivit nazist), sedan en större (han har avancerat), senare när nazismen inte är lika opportun längre filade man bort hakkorset och nästa apparat på bänken är en sådan, till sist en modern tysk apparat med samma design som åter blivit modern.
Användningen av Wagners musik är mer genomtänkt än man först tror, olika scener representerar olika skeden i historien. Precis som Ringen slutade med Ragnarök, så slutade också tredje riket.
KIENHOLZ ÄR medveten om kvinnans roll i samhället, det märks i många tablåer. "The Queen of the Maybe Day Parade" är ett dukat bord med stol och bakom det ett skåp där hustrun är invuxen som en del av inventariet, till höger syns hon stå i blommig klänning, ena handen drar upp fållen och blottar skötet, den andra handen sträcks ut mot en annan figur som också föreställer henne, men naken, silverfärgad och med r yggen mot betraktaren. På bordet är ett levande ljus tänt, bestick framlagda, mannen är den som ska ta för sig av rätterna, kvinnans drömmar och oförlösta önskningar anar vi där bakom. Det stelnade äktenskapets altarskåp dukat för nattvard.
Naturligtvis har inte Kienholz fått visa detta oskyddat, myndigheterna har tvingat honom att sätta tredubbla lager skottsäkert glas framför gevärspipan, och en vakt är ständigt närvarande. Han vill få oss att tänka konkret på döden, det är säkert farligare att gå över gatan än att sitta i stolen, säger han, döden är ett ständigt riskmoment. Vi drar oss för att sätta oss i stolen, för tänk om geväret skulle avfyras just då, ändå drar människor ut i krig utan att blinka. Jag kommer också att tänka på hur kärnkraften byggs ut, det är ju så liten chans att något ska hända, som experterna säger.
Karl-Erik Tallmo
Karl-Erik Tallmo är fotograf och freelance-journalist