Hifi & Musik 4/1979
Braxtons musikgrafik
I slutet av januari var Anthony Braxton i Stockholm och höll under några dagar ett seminarium på Musikhögskolan med ett 30-tal svenska musiker. De som deltog var dels musikstuderande och dels folk ur olika improviserande musikgrupper. Braxton har på senaste tiden intresserat sig mycket för pedagogik och utarbetat en sorts kursprogram i tio nivåer. Har man hört Braxtons musik på skiva, inser man att det rör sig om mycket svårspelad musik. På seminariet höll man sig till den elementäraste nivån och ändå tog det tid att komma in i Braxtons begreppsvärld. Hans notmaterial består av ett antal detaljerat nernoterade teman som ska användas på olika ställen i den totala kompositionen som finns grafiskt åskådliggjord i ett stort ”partitur”, där lodräta linjer avgränsar olika segment, A, B, C osv. På ett givet tecken går orkestern över till nästa segment och då kan olika instrumentgrupper ha olika lång tidsfördröjning innan de ska börja spela. Detta står angivet med siffror i partituret mätt i tidsenheter. Dessa tidsenheter kan också sättas olika så att en och samma komposition kan bli väldigt olika lång vid olika tillfällen. Braxton kan också med tecken ändra tidsenheten mitt i spelet. Överhuvudtaget kan han som ledare nästan spela på orkestern som på ett instrument: om han pekar uppåt med tummen höjer vissa instrument tonen ett halvt tonsteg, gör han tummen ned så sänker man en halvton. På så sätt går det att bygga upp vilka ackord som helst mitt under uppförandet. Olika instrument har vid olika tillfällen olika språk, ett språk kan t.ex. vara att spela så snabbt som möjligt med korta toner, eller att spela fågelkvitter, flageoletter. Allt detta finns angivet med siffror och symboler i de cirklar som finns i partituret. Det är också härifrån som Braxtons underliga titlar kommer. Han tycker det är mera adekvat att kalla en komposition t.ex. B-06 NW5-94-M i stället för traditionella låtnamn eftersom det har anknytning till kompositionen och dess struktur. Det här var första gången Braxton hade ett sådant här seminarium utanför USA. Även där har han mestadels samarbetat med olika universitet och högskolor. Han har gått en ganska märklig väg. Började med att gilla Paul Desmond och liknande, lyssnade senare på Ornette Coleman och Cecil Taylor. Efter att ha varit i amerikanska armén träffade han Roscoe Mitchell, som höll på med AACM i Chicago, organisationen som bildades för att främja just den svarta improviserade musiken. Redan då hade han dragning åt den ”vita” musiken typ Schönberg och Stockhausen. Jag pratade lite med Braxton om just det här. Han är mycket intresserad av musik som Webern, Messiaen, Skriabin, och just nu hade han även börjat upptäcka Beethoven sa han. Och detta att en svart ”jazzmusiker” sysslar med sådant väcker förstås ont blod hos vissa. När hans ”Three compositions” kom ut blev han mycket kritiserad av de andra inom AACM, och numera går ju han och grupper som Art Ensemble of Chicago skilda vägar. – Men jag tänker inte på musik i de termerna, förklarade han, man måste kunna utnyttja alla musikaliska erfarenheter som har gjorts, vem som än står för dem. Man drar ju ändå alltid sina egna konsekvenser av det. Braxton har ju fått lite rykte om sig att vara hemskt intellektuell, lyssnar på tolvton och är till råga på allt framstående schackspelare (han har försörjt sig tidvis på att spela schack). Men han ser inte ner på annan ”mindre intellektuell” musik för det. Det väsentliga är att man inte stelnar, säger han. Ord som hela tiden kommer tillbaka när man pratar med honom är ”skapande” och ”utveckling”, det måste höra ihop, det får inte finnas bara den ena ingrediensen. Och vad Braxtons skapande och utveckling nu närmast har lett fram till är att det ska komma en platta där fyra symfoniorkestrar samtidigt spelar hans musik. Jag blev inte speciellt förvånad när jag hörde det, för han har hela tiden försökt få experimentera med högst skilda medier, elektronmusik, musikkårer med marschmusik ... Det viktiga med Braxton tycker jag är hans insats att utarbeta ett fungerande system för att kombinera mycket strikt komponerat material med fri improvisation utan att det för den skull blir som ett trasigt lapptäcke.
|