Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Äntligen har det kommit en bra samlingsutgåva med Anton Weberns verk. På fyra LP-skivor går man i nummerordning genom dem från opus 1 till 31.
Weberns sparsamma och exakta musik passar förstås perfekt för dirigenten Boulez' temperament och intellekt. För orkesterverken har han använt London Symphony Orchestra och körverken framför han med John Alldis Choir. Stråkkvartetterna är med Julliardkvartetten och bland solister märks Heather Harper och Halina Lukomska, sopraner, Charles Rosen, piano, Isaac Stern, violin och Gregor Piatigorsky, cello.
Webern är ju den absolute mästaren på att skriva komprimerad musik, avskalad alla oväsentligheter. Därmed är styckena också väldigt korta. Fem stycken för orkester är drygt 4 minuter och Symfonin op 21 är bara 9 minuter lång.
Om de senromantiska mastodontsymfonierna av typ Mahler kan liknas vid en tegelstensroman, så kan väl Weberns musik liknas närmast vid någon modern poets korta dikter med lösa ord och antydningar till meningar. Och det handlar mycket om att "Iyssna mellan raderna", höra det som är underförstått.
Studerar man Weberns partitur visar det sig hur oerhört medvetet han arbetat klangmässigt. När man bara lyssnat kanske man inte ens märkt att en flöjtton med flatterzunge omärkligt är uppblandad med en sordinerad trumpet och liknande. Instrumentblandningen kan också motverka en dissonans eller accentuera den. En och samma ton vandrar ibland mellan olika instrument så att klangfärgen förändras, men inte tonhöjden, det blir en sorts klangmelodi.
Några av mina personliga favoriter här är förutom de två nämnda verken också konserten op 24 och stråkkvartetten op 28 som måste vara något ganska unikt i kvartetthistorien. I variationerna för piano op 27 används alla formella tricks som spegelvändningar o dyl, men ändå blir det levande, fantastisk men asketisk musik.
Ungefär hälften av Weberns verk är vokala. Här tycker jag man kan urskilja tre metoder.
1) Han använder en kanonteknik.
2) Han färgar varje ord i texten musikaliskt som för att pressa varje uns av känsla ur varje enskilt ord.
3) Sångstämman blir nästan instrumental, lever ett eget liv oberoende av orden.
Orkesterinslagen i sångerna tjänar ofta som en sorts interpunktion som kastas in då och då mellan orden. Bland vokalverken märks den fina Das Augenlicht op 26, de båda kantaterna op 29 och 31 samt Tre sånger op 18 där instrumenten är klarinett och gitarr. Lyssna på den gitarren!
Måste också nämna det tidiga verket Entflieht auf leichten Kähnen op 2 från 1908 för kör a cappella, ett harmoniskt nästan helt konventionellt verk men ändå med en underlig inneboende spänning.
En liten extra begivenhet i det här albumet är Schuberts tyska danser i Weberns sättning och med honom själv som dirigent en inspelning från 1932!
Det här albumet kommer säkert att bli ett standardverk att återkomma till under många år.
Karl-Erik Tallmo