Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Som synes var det nästan uteslutande fråga om s.k. modern, fri jazz, en musikform som ju i Sverige är väldigt exklusiv än så länge. Det man slogs av i Moers är vilken stor och entusiastisk publik denna musik samlar här. Ca 5 000 personer trängdes varje dag i gräset utanför utomhusscenen i Moers Schlosspark. Det var som en sorts frijazzens gärdesfest, men med en bredare publik, inte bara ungdomar. Och vilket gensvar på musiken! Yusoke Yamashita trio från Japan, som inte har med slagverkaren med samma efternamn att göra, hälsades med ovationer som i Sverige kanske skulle varit en Mahavishnu eller Billy Cobham fÖrunnat. Gruppen består av Akira Sakato. altsax och klannett, Takeo Moriyama, trummor och Yamashita själv på piano.
Det fanns många chanser att lyssna till eruptivt pianospel under festivalen. Yamashita har dock en lite annan stil än t.ex. Cecil Taylor. Med ett ständigt japanskt vänligt leende på läpparna får Yamashita varje fingernedsättning an låta som ett knytnävsslag på klaviaturen. Överhuvudtaget kan man säga att den här gruppen börjar på en intensitetsnivå där andra brukar sluta. Sedan bara växer det tills man tappar andan . . .
Naturligtvis var alla de vanliga tyska frijazzmusikerna med, sådana som Brötzmann, Kowald, Lovens, Mengelberg osv. Bl.a. fick vi på söndagen se Alexander von Schlippenbachs Globe Unity-orkester i ett fantastiskt framträdande tillsammans med tva tyska blåsorkestrar med uniformer, standar och allt. Tillsammans blev det en obeskriviig kakafoni när alla öste på samtidigt, tre olika saker från tre olika håll.
Det här med humor i musiken, självironi och lite distans till vad man håller på med är nog en nyttig ingrediens som säkert hjälpt till för att den här musiken blivit så pass populär där nere. För det är verkligen en enorm skillnad att se musikerna på scen och att bara höra skivorna.
Ta t.ex. duon Misha Mengelberg på piano och Han Bennink på slagverk och allt möjligt annat som det går att göra ljud med. Rätt som det är rusar Bennink upp från trumstolen och börjar spela med stockarna på räcket runt scenen, nästa sekund byter han och Misha plats. Bennink visar Misha hur det ska låta på piano och Misha visar Bennink hur det bör låta på trummor. Nästa sekund lyfter Bennink ner pianostolen i sanden nedanför scenen och sätter sig och spelar såg. Tala om musikteater! Men det blir aldrig pretentiöst, aldrig en ursäkt eller ett effektsökeri i stället för musiken, utan ett komplement snarare.
Just de här två, duon Mengelberg-Bennink kommer troligen till Sverige i augusti. Du som har chansen, passa på och se och hör dem då!
Text och foto Karl-Erik Tallmo