Artiklar

Karl-Erik Tallmo,
artikelregister

Ungkommunisten nr 19/1974

Musik kan vara farligt

När man ska diskutera vår inställning till olika sorters musik och hur musiken kan användas för revolutionen, tror jag det är viktigt att man inte börjar snacka om borgerliga tonarter och sånt, för det leder ganska snabbt till helt orimliga resonemang. Jag tror man måste acceptera, att musiken i sig, d v s utan text till, är kanske inte opolitisk, men ändå att den inte går att analysera politiskt på samma entydiga sätt som en litterär text eller en målning. Jag tror istället att den ände man får börja med är musikens sammanhang, dess funktion vid ett visst tillfälle.

För om vi borjar med att granska musik som fungerar borgerligt idag, så finner vi att det knappast år i själva musiken det reaktionära ligger. För i så fall skulle det ju inte gå att ta en reaktionär låt och sätta ny text till. Svensktoppen är ju främst reaktionår genom de erbarmeliga texterna och den ideologi de för med sig. Den typen av musik har ju vänstern fört över och a ~ ant ganska ofta. Men mer om det senare.

Sminkpopvågen och Alice Cooper med ormarna och allt det här sprider ju också en reaktionär idé, beslaktad med serietidningarnas och filmens monster- och skräckvåg och veckotidningarnas ockulta mediereportage. Sånt har en tendens att florera i kristider. Ändå kan man knappast säga att själva musiken är reaktionär.

Eller betongpopen som den kallas, den här tunga rockmusiken av typ Deep Purple. Det är aggressiv musik, tycker många. Och troligen är det inte för inte som den går hem i förorternas aggressiva gettovärld. Men tung rock har ju även Nynningen använt på ett revolutionärt sätt. .lag tror alltså att det är främst sammanhanget som gör det.

"Köpstimulerande musik"

Sen är det ju en sak att borgarna med förkärlek använder sig av dålig musik, i bemärkelsen utslätad, oäkta för sina syften. Så musiken i sig är ju inte helt opåverkad av syftet. Det mest extrema exemplet är väl den här vetenskapligt utprovade köpstimulerande musiken som spelas dagarna i ända i varuhusen. Den ska nätt och jämt märkas, inga häftiga växlingar i ljudstyrka eller tonhöjd, inga häftiga rytmer, helst ska musiken ligga under gångrytm så att man lockas att gå sakta fram bland varudiskarna. Vid stängningsdags, när det gäller att få ut kunderna snabbt, växlar man till marschtakt.

Jag sa förut att svensktoppen är reaktionär främst genom texterna. Men det avspeglar sig i musiken också. Det görs för att sälja och för att politiskt vara fördummande och passiviserande, därför blir ofta musiken andefattig, slät och plastig, precis som skivan den är pressad på. Den är massproducerad efter en viss mall, de som spelar vet på förhand vilka medel som ska användas, inget djupare engagemang blir möjligt eller nödvändigt. Stikkan Andersson brukar skryta med att han gör en hit på 15 minuter. Trots detta har ju vänstern ofta använt sig av musik av typ svensktopp med ny text till. Detta är naturligtvis på gott och ont. Risken är givetvis att man medverkar till att konservera en dålig musiksmak. Det är inte fråga om snobberi nu, jag menar inte att enkel musik behöver vara dålig, se bara på det svarta amenkanska proletariatets musik, bluesen. Svensktoppen är inte dålig därför att den är enkel. utan därför att den inte förmår utnyttja enkelheten, många av dom allra själlösaste låtarna bygger ju på enkla harmonier, ändå blir det dåligt. Därför att munnen som sjunger sitter i affärsmässighetens kalla ansikte och fingrarna som spelar är alltför fulla av sedlar som prasslar.

Frälsningsarmen och svensktoppen

För ett par år sedan klagade många ungdomar över att vänstergruppernas musik lät som frälsningsarmen, sedan lät den mera som svensktoppen. Hanns Eisler (en tysk tonsättare som satte musik till många av Brechts dikter), varnade ju på sin tid just för faran med såna här "röda schlagers", men han insåg samtidigt nödvändigheten av lättfattlig musik. Och jag tror nog att det fortfarande är nödvändigt att använda musik som, är känd och omtyckt. Men för att motverka den dåliga sidan bör man även parallellt kunna understödja andra musikformer. Mao Tsetung har skrivit att man vid varje tillfälle rätt måste avväga förhållandet mellan popularisering och standardhöjning i fråga om propagandan. Men det tror jag gäller inte bara texter utan även musik.

Jag tror inte att vi som revolutionärer är betjänta av en musik som blir nån slags minsta gemensamma nämnare för alla. Det blev en visafton för hamnarbetarna, och det kanske var riktigt, men i nåt sammanhang kanske man kunde tänka sig en revolutionär pop- eller jazzkonsert. Olika människor har olika smak, borgarna täcker för närvarande in alla smaker med sin musik, vi måste också utnyttja olika stilar.

I Sverige är allt så lagom

Musiken kan vara en kraft, farlig för herrarna om den fungerar sammanhållande, om den stärker självkänslan hos en klass eller ett folk. I Chile gick det så långt att juntan förbjöd vissa traditionella chilenska instrument t ex charangon. Det gäller att se alla möjligheter till splittring.

I Sverige är allt så förbaskat lagom. Arbetarna svälter inte, men de har inget överflöd heller precis, arbetsdagen är precis lagom lång. Efter jobbet är precis all ork till egen aktivitet utkramad, man orkar bara låta sig passivt underhållas genom TV eller grammofon. Säkert utövades mvcket mer musik förr i hemmen än nu. Det gör väl också sitt till att man lättare låter sig luras av kapitalismens oäkta musik, när man inte har egen erfarenhet av vad man kan göra med musik. Just den här "musikanalfabetismen" var något som kommunistiska musiker försökte bekämpa i Tyskland och Sovjet på 20-30-talen och då var den ändå inte så utbredd som nu.

Musiken kan alltså vara en kraft och den är det idag i hög grad bland ungdomen. Många har ju velat ha en mer regelbunden musikspalt i Ungkommunisten. Vad skulle den då ta upp?

Ett intresse vi inte kan nonchalera

Vi kan ju inte skriva om allt, vi får förstås begränsa oss till det som är politiskt intressant av någon anledning. Rapporter om förbundets musikverksamhet förstås, men även kritik eller beröm av andras arrangemang, musikfester o s v. Vi bör också bevaka borgarnas evenemang när det är något särskilt avslöjande för kapitalismens sätt att handha kulturen. Claptongalan på Gröna Lund i Stockholm i somras eller den nu planerade EM-schlagern som ska bli i Sverige. Ett bra tillfälle att avslöja pengarna, makten och myglet bakom kulisserna och den reaktionära propagandan som följer med, men även ett bra tillfälle att presentera den revolutionära kulturen som alternativ.

Liksom Tomas Nydahl i Röda Rappet anser jag att vi bör ha en öppen attityd till musikforum-rörelsen, tidningen Musikens Makt o s v. Det är långt ifrån säkert vart den rörelsen hamnar, flum och socialism blandas om vartannat, men om vi kan gripa in på rätt sätt kan vi kanske få det senare att överväga.

Slutligen: Om Ungkommunistens musikspalt blir mer regelbunden så kommer den att tillsammans med sportspalten att täcka två stora intressen hos ungdomen som vi inte kan nonchalera.

Karl-Erik Tallmo, Karlskoga

[Tillbaka till Artikelindex]
[Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]