Axess nr 3, april 2010.
Piratkopieringens långa historia
1800-talets Grub Street i London, ett område befolkat av bl.a. bohemer, fattiga författare och pirattryckare. (Ur Robert Chambers, "The Book of Days", 1832.)
Piracy: The Intellectual Property Wars from Gutenberg to Gates
Adrian Johns Det engelska ordet piracy översätts väl i dag främst med piratkopiering. För några hundra år sedan avsåg det – förutom sjöröveri – olovlig omtryckning av förut tryckt skrift. Tyskarna kallade detta Nachdruck, i Sverige sade man eftertryck (använt åtminstone sedan 1685) och i Frankrike contrefaçon. Bokhistorikern Adrian Johns har nyligen utkommit med boken "Piracy: The Intellectual Property Wars from Gutenberg to Gates", en bred översikt över olika sorters piratverksamhet, från böcker och mediciner till radio och fildelning, ja t.o.m. busslinjer. Johns härleder användningen av ordet pirate i icke-marint sammanhang till Oxfordbiskopen John Fell, som 1674 ansåg att Londonboktryckarna bröt mot Oxforduniversitetets tryckeriprivilegium och kallade dem "land-pirats" [sic] i ett brev. Men ordet hade faktiskt använts tidigare, t.ex. av författaren Thomas Dekker, som 1603 i ett förord till en bok om pesten kallade dem som stal hans ord för "word-pirates". I svenskan användes ordet pirat i denna bemärkelse först cirka 1895. Johns förra bok, "The Nature of the Book", kom 1998 och är en utmärkt historisk exposé över främst den engelska boknäringen, från landets förste tryckare William Caxton och framåt. Redan där fanns utförliga avsnitt om pirattryck, så man kunde kanske ha befarat att den nya boken skulle bestå av dessa partier i mer utvecklad form. Men så är inte fallet, den nya boken är en självständig produkt. Nästan för självständig, för Johns som i den förra boken skrev ganska ingående om t.ex. Francis Kirkman (som skrev något av en pirattryckares memoarer 1673), nämner honom i den nya boken mest i förbigående. Det bör understrykas att pirattryck förekom långt innan upphovsrätten fanns. Gutenbergs finansiär Johann Fust var troligen världens första pirattryckare. Rättigheterna låg då hos boktryckarna/bokhandlarna (ofta samma person), inte hos författarna, så de illegitima trycken slog främst mot andra boktryckare/bokhandlare, men även mot författarna som inte sällan hade mycket dåliga avtal med sina utgivare. Ofta fick de betalt för korrekturläsning men inte för att ha skrivit texten. Å andra sidan var många författare beroende av mecenater och skulle inte ens velat ha betalt, eftersom en gentleman inte arbetade för pengar. Där har vi upprinnelsen till honoraret, som inte sågs som lön utan en sorts ärebetygelse. Johns inleder sin bok med den fantastiska historien om när det multinationella elektronikföretaget NEC 2004–2005 upptäckte att det i Kina byggts upp inte bara någon liten piratfabrik, utan en fullständig parallellverksamhet till NEC, med ett 50-tal fabriker, personalrekryterare, avdelning för forskning och utveckling etc. Det hela avslöjades när människor runt om i världen lämnade in sina trasiga apparater till NEC:s serviceverkstäder. Detta är givetvis ett extremt exempel och säger något om hur piratverksamheten förändrats i vår globala tidsålder. Samtidigt har det historiskt funnits länder som i likhet med dagens Kina betraktats som "piratnationer". I såväl Irland som Holland trycktes på 1700–1800-talen utländska böcker för export till ursprungsländerna. (Även i Sverige trycktes Goethe och Schiller för export till Tyskland, men i betydligt blygsammare skala – något piratland i omvärldens ögon blev vi inte förrän webbplatsen Pirate Bay startade.) Adrian Johns visar i sin bok hur oerhört omfattande pirattryckandet var för tre–fyra hundra år sedan. Ofta ägnade sig även legitima tryckare åt det; mest lukrativt var att sälja både legitima och illegitima böcker. Man tryckte "overnumbers", dvs. större upplagor än överenskommet och bytte sedan dessa exemplar mot exemplar av andra tryckares boktitlar. Precis som idag försvarade vissa sin piratverksamhet med att man ville reformera samhället och sprida kulturen brett. Utförligt skriver Johns om färgstarka personer som Richard Atkyns, som försökte skriva om historien i sin kamp mot tryckarsocieteten i Stationers' Company, och Samuel Egerton Brydges, som rent av "piratkopierade" sina anor i försöken att bekämpa copyright och etablera en sorts geniets aristokrati. Han fabricerade en vapensköld för släkten som bestod av mer än hundra andra släkters sköldar. Ett viktigt namn i pirathistorien var också Edmund Curll, som olovligen lät trycka privat brevväxling mellan Alexander Pope och bl.a. Jonathan Swift. Målet Pope vs. Curll (1741) blev en milstolpe i rättshistorien genom att det kom att handla om både piracy och privacy. Redan i den förra boken var Johns inne på att pirattryckandet hotade texternas autenticitet. Medieforskare hävdar ofta att boktryckarkonsten gav stabilitet åt kultur och vetenskap genom att upplagan blev konstant. De gamla handskrifterna varierade från exemplar till exemplar, beroende på skrivarens kunskaper och lust att lägga till eller stryka i grundtexten. Men Johns menar att eftersom pirattryck var så oerhört vanligt, så kunde man inte ens lita på att det som föreföll vara en tryckt upplaga innehöll identiska exemplar. Johns tar 1600-talskemisten Robert Boyle som exempel: Boyle blev offer för piratkopiering av både uppfinningar och avhandlingar, t.ex. hans arbeten om avsaltning av havsvatten. Pirattryckandet nådde en kulmen på 1600-talet, just när det vetenskapliga trycket i modern bemärkelse uppstod. Detta var enligt Johns på gott och ont. Vissa idéer spreds säkerligen snabbare än de skulle ha gjort utan alla de lokala eftertryck som gjordes, men dessa innehöll ofta mängder av felaktigheter. Boyle tvingades t.ex. publicera en särskild skrift för att försvara sig mot de oriktigheter som han skenbart fört fram i de pirattryckta böckerna. Johns är inne på att detta kanske är en dynamik som trots allt är nödvändig för kunskapens spridning. Johns bok är läsvärd, men väl essäistisk för att vara den definitiva monografin i ämnet. Den är också koncentrerad på det angloamerikanska; Luthers kamp mot pirater nämns inte, och inte heller tar Johns upp franska eller italienska eftertryckare. Även några ryktbara engelska pirater saknas, t.ex. Simon Stafford och Robert Waldegrave som verkade runt år 1600. Men bokens 600 sidor rymmer ändå mycket av intresse, t.ex. beskrivningen av det tidiga 1900-talets kopiering av fonografrullar och piratjägare inom den spirande grammofonbranschen. Karl-Erik Tallmo
Not: I den tryckta versionen valde red. en annan, tyvärr lite missvisande, bildtext. Den här ovan är min egen. |
