Axess nr 2, mars 2008
Forskningsfusket bör utredas även i Sverige
Vetenskapsrådets och universitets- och högskoleförbundets förslag om att inrätta en oredlighetskommitté för granskning av misstänkt forskningsfusk i Sverige är viktigt. Alltför länge har det funnits alla möjligheter för lärosäten att låtsas undersöka misstänkta fall och sedan lägga locket på. Handläggningen av den s.k. Rylanderaffären illustrerar hur nödvändig ny lagstiftning är. Med nuvarande system kan lärosätena utreda sig själva, och någon möjlighet till opartisk överprövning finns inte. Det betyder att vänskapskorruption och kollegialitet, liksom rektorers rädsla för att högskolan ifråga ska få dåligt rykte, spelar stor roll i bedömningen av påstådda oegentligheter. Jag skulle vilja ta upp ett frapperande exempel, där en svensk forskargärning i Schweiz befunnits vara ”ett forskningsfusk utan motstycke” (domstolsutslag i Genève 2003), och där forskarens svenska lärosäte fått vetskap om saken i detalj, men ändå valt att inte genomföra någon utredning värd namnet. Inte heller Vetenskapsrådet har kunnat göra något; man kan idag inte granska forskning som man inte själv finansierat. Kanske minns läsarna fallet med professor Ragnar Rylander, tobaksforskaren som i drygt 30 år i hemlighet var tobaksindustrins kanske mest välbetalda konsult? Professor Rylander, verksam vid universiteten i Genève och Göteborg, har i båda städerna forskat kring tobaksrökningens skadeverkningar. Han har samtidigt i hemlighet varit konsult för tobaksbolaget Philip Morris (PM). På Internet kan man hitta cirka 20 000 tidigare hemligstämplade dokument från tobaksindustrin – bara om Rylander. Att han medvetet försökt dölja sina band till industrin visar t.ex. ett dokument från 1997, där han skriver så här till en av PM:s vetenskapschefer: ”Jag har aldrig umgåtts med någon Philip Morris-chef vid möten eller kontakter med utomstående personer, för att så mycket som möjligt upprätthålla profilen som oberoende vetenskapsman.” Rylander hade också fr.o.m. 1972 (även detta i hemlighet) en central position vid det PM-ägda laboratoriet INBIFO (Institut für Biologische Forschung) i Köln. Institutet blev på 1990-talet oerhört viktigt då det gällde att hålla dokument borta från de amerikanska tobaksrättegångarna. Rylander hade här en nyckelroll när det gällde att attestera och skicka fakturor mellan PM:s europeiska gren och den amerikanska, enligt ett speciellt sändschema avsett att lura de amerikanska åklagarna.
På INBIFO skrevs under 1980-talet cirka 800 rapporter som visade hur farlig den passiva rökningen är, men dessa hemlighölls. Redan detta strider mot de etiska regler som säger att en forskare ska ställa sina kunskaper till vetenskapens förfogande. Samtidigt med allt detta var Rylander också vetenskapligt råd åt Socialstyrelsen och hade även andra folkhälsouppdrag i Sverige och åt WHO. En nyckelstrategi inom industrin är ”att skapa tvivel” (creating doubt) om rökningens skadeverkningar. Den tid man helt kunde förneka riskerna är sedan länge förbi. Här har Rylander varit ovärderlig för industrin, t.ex. när han som ”oberoende” forskare 1990 yttrade sig om en rapport från amerikanska miljövårdsverket (EPA) om passiv rökning. Om man skulle ge rådet åt en mor med ett barn som har problem i de övre luftvägarna att sluta röka istället för att göra något åt kosten, så leder det till ett misslyckande för folkhälsan, skrev Rylander i samråd med Tom Osdene på PM. Det intressanta för industrin är här att få felaktig kost lanserat som en viktigare orsak till lungsjukdomar än passiv rökning. 1983 finansierade PM ett symposium om passiv rökning med cirka 80 000 dollar. För de pengarna fick man främst en mening som Rylander skrev i en rapport. Den citerades i annonser i hundratals tidningar i USA: ”En samlad utvärdering baserad på tillgängliga vetenskapliga data leder till slutsatsen att en ökad risk för icke-rökare som utsätts för tobaksrök i miljön inte kunnat fastställas.” Vagt? Javisst, men guld värt för industrin när det gällde att ”skapa tvivel” om riskerna. Det borde vara ett problem för Göteborgs universitet att ett par hundra artiklar av Rylander anger Göteborg som akademisk hemvist och ännu utgör grunden för andras vetenskap, eftersom de finns med i medicinska databaser. Vid Genèves universitet har man tagit Rylanders bindningar till industrin på stort allvar och genomfört tre utredningar, vilket utmynnade i något så ovanligt som att man gick ut med en generell varning till det globala vetenskapssamfundet och ifrågasatte tillförlitligheten i Rylanders totala forskargärning när det gäller tobak. Utredarna i Genève ansåg fallet så allvarligt att man även skrev direkt till Göteborgs universitet. Där påstår man sig ha gjort en utredning om Rylander. Men det kan man knappast kalla den rapport som en arbetsgrupp inom ”Rådet för samverkansnormer” lade fram 6 december 2004, elva dagar efter att man mottagit den 26-sidiga skrivelsen från Genève. Skrivelsen nämns inte med ett ord. Istället säger man i ”utredningen” att man ”inte haft anledning att bedöma sanningshalten” i vissa påståenden om en icke namngiven professor. Det finns dock mycket att undersöka när det gäller Rylander:
Som grävande journalist har jag under drygt tre år försökt göra en egen utredning genom att enligt tryckfrihetsförordningen begära ut delar av Rylanders e-postkorrespondens som gällde några studier som finansierats av CIAR och Rauchen und Gesundheit. Göteborgs universitet påstod först att dokumenten var bortgallrade – ungefär som man gjorde i Rosenbad när det gällde tsunamibanden. Dock visade det sig att åtskilligt fanns kvar, och jag har efter tre år och 14 skrivelser till universitetet fått ut en del. I ett av de e-postmeddelanden som jag fått ut, kan man läsa något intressant. Det är Rylanders samarbetspartner Gösta Axelsson som 9 november 2003 skriver till Rylander om en studie som blev mycket omstridd internationellt 2006: ”När det står 'No other factors were significantly related to risk' kan man fråga sig varför fruktkonsumtion och mjölkkonsumtion blev riskfaktorer i den förra studien.” Det hör till saken att ”den förra studien” bygger på samma data. Vad Gösta Axelsson i klartext oroar sig för är alltså om någon kommer att tro på den nya studien när samma grunddata nu plötsligt ger ett annat resultat. Jag försökte även få ut bilagor till denna e-post för att ytterligare kunna granska arbetet med studien, men det vägrade Göteborgs universitet och jag överklagade då till både Kammarrätten och Regeringsrätten utan att få ut dokumenten. Tyvärr betraktar man dessa handlingar som arbetsanteckningar, som inte behöver lämnas ut, vilket är absurt i vetenskapliga sammanhang. Vetenskapliga tidskrifter stipulerar numera att artikelförfattare ska garantera att de haft full kontroll över studiens alla led och dess publicering. En sådan försäkran kan följaktligen inte granskas om man inte får tillgång till tidigare arbetsmaterial. Alltså. Universitetet vill inte granska. Vetenskapsrådet kan inte. Och som journalist får man inte tillgång till nödvändigt material. Detta betyder att en sådan här sak idag nästan helt kan undgå medborgerlig granskning. Därför är förslaget om en oredlighetskommitté så viktigt. Ett lärosäte ska inte kunna lägga locket på utan någon möjlighet till överprövning. Och vem som helst bör kunna anmäla. Det får inte bygga på vad pressen för dagen anser tillräckligt intressant att trycka på löpsedlarna. Det är också viktigt att forskning som utförts för flera decennier sedan kan granskas. Att en forskare gått i pension och lång tid förflutit kan påverka det rent straffrättsliga. Dock anser jag att det är själva forskningen i sig som bör stå i centrum för en ”oredlighetskommittés” arbete. Forskare dör, men deras forskning kan stå sig i hundratals år. Då gäller det att den är så tillförlitlig som möjligt. |
Dokument tyder på att Rylander har använt Göteborgs universitet som täckmantel för att föra över pengar från PM till forskningsprojekt i Kina. I ett PM-dokument sägs det att kineserna inte gärna vill ta emot pengar direkt av ett tobaksbolag men att Rylander ”är mer än villig att använda sig själv och Göteborgs universitet som studiens sponsor, där det finansiella stödet tillhandahålls av Philip Morris.” Detta bör förstås utredas. Men vem vill och kan göra det med dagens lagstiftning?