Förord till "Kalle Anka & Co: Den kompletta årg. 1961", del 2, juli 2006
Äventyr i teknikens världOfta är det mötet med nya miljöer, tider eller kulturer som är temat i serierna i KA & Co. Ett vanligt ämne är också att huvudpersonen får pröva på ett nytt yrke - och utför det då antingen katastrofalt uselt eller fullkomligt lysande. Men det finns ett betydelsefullt tema till - som ofta kombineras med de övriga: teknik, vetenskap och uppfinningar.
Konstgjorda Karlsson var en helsidesserie om en robot, som gick i Aftonbladets kolorerade veckotidning "Brokiga Blad". Här en ruta från 1918.
Tekniken blev tidigt ett ämne i skämtteckningar av t.ex. Oskar Andersson eller Storm P. Konstgjorda Karlsson var en serie om en robot, som gjordes redan vid 1900-talets början, och så kom förstås Buck Rogers, urhjälten inom science fiction, på 1920-talet. I engelska språket blev faktiskt Buck Rogers ett adjektiv som rent allmänt kan syfta på något vetenskapligt eller futuristiskt. Bland Disneys figurer finns det två som kanske inte blivit just adjektiv men som blivit levande metaforer i vårt språk: En ruggigt rik och samtidigt snål och girig människa kallas gärna för en Joakim von Anka, och en ovanligt fiffig och påhittig person som är verksam inom många olika fält kan få höra att han är en riktig Oppfinnar-Jocke. Disneykoncernen har ju sysslat en hel del med populärvetenskap och folkbildning, t.ex. TV-programmen "Disneyland" på 50-talet, filmer som "Bäverdalen", dagstidningsserien "Denna vår värld" och ett otal böcker, ofta med filmernas manus som förlaga.
1955 sändes i USA det första av tre specialversioner av TV-programmet "Disneyland", som handlade om rymden, "Man in space". Avsnitten var skrivna av Wernher von Braun, Willy Ley och Heinz Haber och lär ha inspirerat president Eisenhower att starta det amerikanska rymdprogrammet.
Heinz Haber skrev en sådan bok, "Vår vän atomen", som gavs ut av Disney i USA 1956 (på svenska året därpå). Det var en rätt solig bok om atomen som byggsten och energikälla, fjärran från såväl Hiroshima, Harrisburg som Tjernobyl.
Boken "Vår vän atomen" byggde på samma material som ett av programmen i serien "Disneyland" som sändes 1957.
Man kan jämföra budskapet i denna bok med den besynnerliga serien "Donald Duck's Atom Bomb", som publicerades 1947 som ett litet specialhäfte. Den är en absurt aningslös historia om hur folk tappar håret av Kalles uppfinning, en tyst atombomb. Ett udda nummer i Carl Barks produktion som inte publicerats i Sverige.
I "Kalle Anka och hjulet" får Kalle lära sig hur nästan allt som rör sig bygger på hjul eller valsar eller runda saker som snurrar.
Men Kalle har ibland även använts som pedagogiskt hjälpmedel, t.ex. i serien "Kalle Anka och hjulet" som utkom som nr 5/63 av Walt Disney's serier. Den tecknades 1961 av Tony Strobl och är som Kalle Anka-serie betraktad rätt tråkig - ändå är beskrivningen av hur hjulet påverkat hela vår kultur intressant och det hela blir ändå en ganska god illustration till hur vi först skapar våra verktyg och hur de sedan omskapar oss, för att nu tala med mediefilosofen Marshall McLuhan. En av mina absoluta favoriter i genren tekniska spekulationer finns i KA 10/62, Carl Barks "Verkligheten är underbarare än dikten". Kalle upptäcker till sin fasa att ungarna läser en science fiction-serie, något som på 1950-talet och några år in på 60-talet av många pedagoger ansågs fördummande och förråande för det uppväxande släktet. Serien ungarna läser heter "Tio sekunder till Mars" av Ernst Åke Reynold Gustavsson och handlar om hur "en kille förvandlar sina kompisar till molekyler" och med hjälp av rymdstrålning förflyttar dem till Mars, där de sedan blir hela igen. Lite grand som att faxa materia alltså, eller teleportera som det brukar kallas i futuristiska sammanhang. Kalle flyger i taket av ilska över att ungarna läser sådan "orealistisk rappakalja", men när han går över till Oppfinnar-Jockes hus upptäcker han att Jocke har uppfunnit just en sådan apparat. Jocke står och tömmer kartong efter kartong med grejor ned i en tratt och så dyker de upp i en annan tratt i rummet intill. Kalle beslutar sig för att ge ungarna en läxa. Han ska överföra sig själv och dyka upp i tratten framför dem när de sitter och läser och skrämma dem. Tyvärr blir det strömavbrott när Kalle bara transporterats halvvägs - han fastnar med halva kroppen hemma och halva kvar i Jockes hus. Historien har flera bottnar. När den säger att serier inte alls behöver vara orealistiska, så pläderar den ju i egen sak eftersom den är en serie. Det är också intressant att Kalle försöker använda i berättelsen existerande teknik för att skrämma ungarna från att tro på möjligheten av samma teknik. Barks ställer ett klassiskt kunskapsteoretiskt dilemma i blixtbelysning här. Mycken forskning har ju till att börja med avfärdats som vansinne eller vidskepelse.
I "Verkligheten är underbarare än dikten" får Kalle ingen förståelse för sina kroppsliga besvär.
Serien har stora likheter med en novell från 1877 av amerikanen Edward Page Mitchell, som heter "The Man Without a Body" (Mannen utan kropp). Där framlever ett ensamt huvud sina dagar utan kropp därför att personen ifråga, professor Dummkopf, känd för uppfinningar som "luktkameran" och "buteljerad musik", byggt en s.k. telepomp som kunde förflytta människor genom att först dela sönder dem i atomer. Även här var det brist på elström som gjorde att den stackars mannen fastnade i apparaten. Kanske hade Barks läst den här berättelsen, eller någon annan skildring som i sin tur var inspirerad av Mitchells novell. Många har skrivit på detta tema, även om Mitchell troligen var först. Barks låter dock Kalle klara sig undan till slut, men innan dess får han gå en match med en psykiater som lägger den halva Kalle på sin hopfällbara analytikersoffa och ställer diagnosen personlighetsklyvning. I denna volym av årgångsböckerna finns några äventyr med teknik. I en serie av Tony Strobl i KA 10/61 kan man läsa om hur Kalle som journalist får uppdraget att bevaka en pressvisning av en ny sorts automatisk tunnelgrävare, en handhållen "propeller", som gräver runda hål i marken. I verkligheten förekom sådana idéer rätt ofta efter första världskriget. Militären ville gärna ha ett enkelt verktyg för att snabbt kunna gräva skyttegravar. Det finns numera en sorts maskiner som fungerar ungefär som den i serien.- även om de inte är så små att de kan lyftas av en enda person. Man använder dem bl.a. för att kunna bygga s.k. mikrotunnlar när man skall lägga rör i marken utan behöva gräva upp hela diken. I samma nummer finns Musse-serien "Trollkarlens lärling" (tecknad av Paul Murry), som bygger på ett avsnitt i filmen "Fantasia", med musik av Paul Dukas. Ursprungligen bygger detta på en dikt av Goethe. Med lite god vilja kanske man skulle kunna se denna historia om kvastarna som löper amok som en kritik av automationen. Det finns ofta i serierna med Kalle, Oppfinnar-Jocke och även Musse en viss teknikskepsis, på ett annat sätt än i de Disneyproduktioner som skulle vara mera uttalat bildande eller uppfostrande. I KA 35/62 tvingas Jocke uppfinna en maskin som gör absolut ingenting - och som därmed är riskfri. Att maskinerna hotar ta över, så att vi människor blir deras slavar är ju ingen ovanlig tanke i böcker och filmer. I KA 20/62 finns serien "Hårda bud på pantentbyrån", där Jocke blir brädad - eller tror sig åtminstone bli det - av en annan uppfinnare som till slut visar sig vara en robot.
Den lilla medhjälparen härmar ibland vad Jocke gör, ibland försöker den varna för annalkande faror och risker. Här ser vi också en av de flygande cyklar Jocke byggde i ett par äventyr (KA 25/1961). Sådana fordon experimenterade amerikanska militären med, dock betydligt större än Jockes.
Här måste man förstås också nämna Jockes lilla medhjälpare, med lamphuvudet, som ofta gestaltar en liten parallellhandling i bakgrunden. Den lilla roboten skapades av Barks 1956 och dök första gången upp i äventyret med kattspråksöversättaren (KA 8/58). Robotar har en lång tradition i litteraturen, från den tjeckiske författaren Karel Capek, som lanserade själva ordet i en pjäs 1920, ända tillbaka till Homeros. Parodi på tekniskt eller vetenskapligt språk förekommer rätt ofta i Kalle Anka & Co. I KA 33/59 uppfinner Jocke en önskebrunn som består av en "osynliggörande fantasiator" och ett "avsändografiskt gåhärifrånskop", nya ordbildningar fullt i klass med Joakims "ofattbariljoner" etc. Lite medicinsk terminologi får vi lära oss i "Tillbaka till Klondyke" (KA 2-4/60), där Joakim fått "blinkus på tinkus", vilket enligt doktorn "ger dåligt kom-ihåg". Ofta är Carl Barks serier med Kalle Anka, Joakim och ungarna liksom Paul Murrys äventyr med Musse och Långben gjorda efter noggrann research kring t.ex. gamla indianstäder, polarubåtar eller smalspåriga järnvägar. I ett tidigare förord (del 5/59) har jag nämnt Paul Murrys och Carl Fallbergs Musse/Långben-serier med gamla lokomotiv, som bl.a. var frukten av Fallbergs stora teknikintresse. Och apropå detta med atomer, så var Fallberg faktiskt en i teamet kring den kända, delvis tecknade filmen "Duck and Cover", som det amerikanska civilförsvaret producerade 1951, där sköldpaddan Bert undervisade barn i hur man skulle ta skydd vid ett eventuellt atombombsangrepp. Fallberg var också manusförfattare till äventyret "På kryss med Elektra", som Tony Strobl tecknade (KA 11-12/62). Kalle och ungarna blir uppsyningsmän på den helautomatiska lyxkryssaren S.S. Mekano som farbror Joakim låtit bygga. Elektronhjärnan Elektra sköter allt på hela båten, utom tydligen att spruta lite olja i ett hål varje morgon, vilket blir Kalles uppgift. Tekniken kan ju inte klara allt. Ett par gånger hamnar Musse Pigg i telemiljö. I KA 31/60 reparerar han nedblåsta telefonledningar under svåra förhållanden och i "Monstret i sågtandsbergen" (ännu en Murry/Fallberg-historia i KA 4-6/60) får Musse och Långben uppleva mystiska händelser med rullande snöklot och underliga fotspår. Här får läsaren också en liten inblick i hur telefonnäten fungerade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, i synnerhet på landsbygden.
Murry och Fallberg visar hur telefonin på landet fungerade förr (KA 4/60). När man ringer, ringer det hos alla i byn, så vem som helst kan svara och tjuvlyssna. Ofta såg man det som helt naturligt att bryta in och kommentera andras samtal - ungefär som "Heta linjen" i Sverige på 80-talet.
I Kalle Anka & Co finns ofta också en mer Åsa-Nisse-betonad skildring av teknik, där den framställs mera orealistiskt, kanske rent av som lite löjeväckande - men knappast hotande. Långbens hemmagjorda fåtöljbil är ett exempel som förekommer då och då (t.ex. i KA 27/62 och 47/62). I KA 42/61 gör Långben en inbyggd kickstart på sin bil, en skoklädd mekanisk fot sparkar till på bilens sida. I denna årgångsvolym (KA 12/1961) finns historien om när Teddi och Freddi bygger ett hundbad med roterande borstar. Om mild teknikkritik är ett vanligt tema, så kan man nog säga att serendipitet är ett annat. Ordet innebär att när man söker efter något, hittar man något annat än man letar efter, som är minst lika värdefullt. En hel del vetenskapliga framsteg har gjorts mer eller mindre av misstag, t.ex. upptäckten av penicillinet och röntgenstrålarna. I nr 14/61 i denna volym är Kalle kemist och råkar blanda ihop två leveranser, så att societetsdamen fru von Sedlén tror att hon fått ett badsalt av Kalle, när hon i själva verket fått en sorts snabbgummi. Snabbgummit visar sig dock ha extremt bra studsförmåga, vilket snart kommer väl till pass.
Ibland hittar man sådant man inte letar efter, som kemisten Kalle i KA 14/61.
I KA 19/61 finns en annan sådan historia, där Kalle, Joakim och ungarna med viss hjälp av Björnligan råkar uppfinna ett avmagringste gjort på tångruskor. Det är en utmärkt serie av tecknaren Tony Strobl, där han verkligen är i sitt esse. Den är skriven av Bob Gregory - som själv var illustratör med teknik som specialitet. Och i KA 35/61 råkar Oppfinnar-Jocke av misstag uppfinna en kemisk blandning som får knattarnas skolhus att bli tyngdlöst och flyga iväg som ett luftskepp. Det var Tony Strobl som tecknade historien om skolhuset, och den är en av en lång rad episoder som Strobl tecknade med Knatte, Fnatte och Tjatte i skolmiljö. Lärare var ibland Kalle, ibland Oppfinnar-Jocke, ibland rent av Farmor Anka (KA 34/60).
I världens modernaste fysiksal har eleverna inbyggda skrivmaskiner i sina bänkar och kvartslampor längs väggarna för att inte se bleka och förlästa ut.
I KA 42/60 finns en annan av mina favoriter. Jocke har uppfunnit världens modernaste fysiksal. Elevernas stolar vippas bakåt av Jocke i kontrollrummet, så att de i liggande ställning kan läsa på en skärm i taket. Jockes slagnummer är en maskin som kan överföra kunskap direkt till hjärnan via en sorts hjälm. Knatte, Fnatte och Tjatte får pröva och blir genast snillen. Tyvärr försvinner bildningen mycket fort, och det hela utvecklas till en satir om vad kunskap egentligen är. Serien känns synnerligen aktuell idag, när vi diskuterar om vi behöver ha egen kunskap eller om det räcker att veta var man kan slå upp andras vetande. En liknande idé förekom i KA 5/61 när Långben (tecknad av Strobl) får en liten elektronhjärna av den snillrike Gilbert. Den ska Långben ha i mössan och blir då lika klok som sin lillgamla brorson. I Barksserien som inleder KA 28/60, får Joakim se bilder av jorden tagna från satellit och upptäcker då en ö som han vill köpa. Men hela sanningen om ön har inte framgått av bilderna, så äventyr uppstår. Mycket aktuell idag känns också "Oppfinnar-Jocke som nyskapare" (KA 25/60), där Jocke håller på med rena rama genmanipulationen. Han blandar till olika ämnen som han sedan häller in i ett hönsäggskal, för att se vad som sedan kläcks fram. 1949 tecknade Carl Barks äventyret "The Sunken Yacht" som publicerades i KA 11/57 (utan svensk titel), där Joakim, Kalle och ungarna bärgar en båt genom att fylla den med pingpongbollar. Den danske uppfinnaren Karl Krøyer lär ha gjort något liknande med skumplastkulor 1965, då ett fraktskepp förliste i Kuwaits hamn. Uppfinnaren ska sedan ha blivit vägrad patent på metoden eftersom den ansågs redan beskriven i Kalle Anka. En liknande bärgning gjorde ankorna i "Farbror Joakim och ångbåtstävlingen" (KA 4-6/61), där man istället för bollar använde 2 000 gamla innerslangar. |
|
I "På jakt efter en ö i rymdhavet" åker folk i tryckluftsdrivna kapslar i stora rörledningar från stadsdel till stadsdel. Sådana experiment med rörpost för människor gjordes faktiskt för 150 år sedan, både i London och New York. Till höger visas ett "pneumatiskt passagerartåg" på en mässa i New York 1867.
|
|
Det åks raket titt som tätt i Kalle Anka. Oftast är det Jocke som tillfälligtvis uppfunnit någon farkost. Men den mest futuristiska rakethistorien är nog Barks "På jakt efter en ö i rymdhavet" (tecknad 1959 och publicerad i Sverige i KA 30-32/62). Här är Ankeborg ovanligt nog en framtidsstad, med "lopphoppande" bilar och flygande bussar. Här finns även rymdstationer i form av väldiga hjul, av den typ som författaren Arthur C. Clarke förutspådde 1945. |
|
Rymdskeppen i "På jakt efter en ö i rymdhavet" har en gammalmodig design (bilden till vänster), som påminner om de knubbigt svällande rymdskeppen i serien Buck Rogers från 1920-30-talen (bilden till höger).
|
|
Slutligen något om kunnandets och fiffighetens verkliga urkälla i ankvärlden: Gröngölingsboken. Knattes, Fnattes och Tjattes scoutkår kunde man för första gången läsa om i "En rädd räddare" i KA 12/51, och så småningom fick gröngölingarna också sin fantastiska handbok, som innehåller precis all kunskap i världen, men med viss tonvikt på det som kan komma till praktisk användning i kritiska situationer. Som miniencyklopedi motsvarar Gröngölingsboken en mycket gammal dröm, från den kinesiska spådomsboken I Ching, Merciers komprimerade kungliga bibliotek, Diderots "Encyklopedi" till Joyces "Finnegans Wake" - samtliga aspirerade på att kunna spegla hela världen. Men det är nog bara Gröngölingsboken som lyckats. I denna årgångsvolym kommer handboken till heders i den underbara "Kalle Anka i Vilda Västern" av Tony Strobl, i KA 13/61, där ungarna hittar olika tricks i boken för att kunna vinna en tävling med häst och vagn, precis som på nybyggartiden. Ja, denna outsinliga informationskälla skulle väl, om Barks kommit på idén idag, kanske ha varit en handdator med Internetuppkoppling. |