Hufvudstadsbladet, 4 juni 2006
När Luther och Fichte slogs mot pirater
Upphovsrätt var förr ett ämne främst för specialister. Idag när teknik för mångfaldigande och publicering står till förfogande för de flesta är det något som angår nästan alla. Filmer sprids som piratkopior - innan de ens haft premiär, musik distribueras i illegala kopior på world wide web. Piratkopior är dock inget nytt fenomen. Det har varit ett problem i åtminstone 500 år. Men till en början gällde det främst texter. Martin Luther råkade ut för att en gesäll hos Wittenbergtryckaren Grunenberg år 1525 stal mer än halva manuskriptet till reformatorns Fastenpostille. Gesällen sålde det sedan i Nürnberg, där det snabbt trycktes. Luther var världens - i upplagesiffror räknat - dittills mest framgångsrika författare. Spridningen av Luthers skrifter gav upphov till mängder av nya tryckerier i Tyskland. Några av dem livnärde sig helt på att trycka illegala upplagor av Luthers verk. Intressant nog var Luther själv inte så upprörd över de ekonomiska förlusterna. Däremot var det en "djävulens list" att man förvanskade hans ord. "Nu vore dock skadan uthärdlig om de inte återgivit mina böcker så falskt och skändligt", skrev Luther. Systemet med privilegier under den här tiden innebar oftast att någon furste beviljade en tryckare ensamrätt till en viss bok under så lång tid att han åtminstone skulle få tillbaka sina investerade pengar. Mestadels gällde ensamrätten några år men kunde också gälla så kort tid som några veckor eller dagar. Dagens upphovsrätt medger en ensamrätt inte bara under författarens levnad utan 70 år efter hans/hennes död. I förordet till en bibelutgåva 1545 rasade Luther ännu en gång mot de oärliga tryckarna: Min förlust lägger jag ingen vikt vid, jag har emottagit detta för intet och för intet har jag också givit det [...] Men denna klagan över sådan snikenhet måste jag frambringa, att dessa girigbukar och rövaraktiga eftertryckare inte är trogna mot vårt arbete. För eftersom de bara söker sin närighet, bryr de sig lite om huruvida de eftertryckt rätt eller fel." Det vi idag kallar den ideella delen av upphovsrätten handlar just om verkets integritet, men även om att upphovsmannens namn inte skall behöva dras i smutsen av t.ex. det sammanhang en text publiceras i eller om texten förvrängs men ändå påstås vara skriven av den ursprungliga författaren. För samhällets intellektuella utveckling är det nödvändigt att t.ex. citat i vetenskapliga artiklar eller böcker blir korrekta. Man måste kunna veta vem som sagt vad, annars kommer en hel kulturs fakta - och kunskap - sakta att urarta, ungefär som när man leker viskleken. Även radikala människor som säger att de skänker sina texter till världen och inte bryr sig om hur de används, brukar bli arga om deras texter dyker upp i förvrängd form men fortfarande har deras namn under. Men sådant skyddar upphovsrätten emot också. Många tycker att stora skivbolag och bokförlag är giriga och främst vill berika sig själva. Men som musiker eller författare är man ju inte tvingad att avtala bort sina rättigheter till medieföretag - inte ens till upphovsrättsliga organisationer. Man kan ju sköta allt själv, vilket håller på att bli betydligt lättare nu med distribution via Internet. Ända sedan världens första upphovsrättslag kom till i England på 1700-talet har man varit medveten om att det måste finnas en balans mellan upphovsmannens ensamrätt och övriga medborgares möjlighet att använda verket på ett rimligt sätt, t.ex. att kunna citera eller att få kopiera för eget bruk. Den engelska lagen från 1710, the Statute of Anne, med titeln An act for the encouragement of learning, var ett historiskt framsteg, men tillämpningen skulle visa sig full av problem. Lagen kom inte till i första hand av omtanke om författarna - den var i mycket en följd av striden mellan Londons bokutgivare och den engelska landsortens pirattryckare. Bokutgivarna behövde en konstant part att skriva kontrakt med och det blev författaren. Daniel Defoe hade propagerat för en sådan här lag i pamfletten An essay on the regulation of the press (1704) och gjorde kopplingen till tryckfrihet och censur: "Det skulle vara obegripligt strängt att ställa en man till svars för missbruk av något som han inte kan få skörda frukten av om det utförs väl." Man skulle dock komma att tvista i 64 år om huruvida denna första skrivna lag om en tidsbegränsad ensamrätt verkligen ersatte den sedvanerätt (common law) som sade att upphovsrätten var evig. I ett berömt rättsfall mellan de skotska pirattryckarna Alexander och John Donaldson och Londonbokhandlaren Thomas Beckett fastställdes till sist att den skrivna lagen trädde i kraft omedelbart efter publicering. Före publicering rådde fortfarande författarens eviga ensamrätt att bestämma när han ville publicera sitt verk. Det är bl.a. denna rätt man idag bryter mot när man sprider t.ex. filmer innan de haft premiär. Ofta kan det röra sig om stulna förhandsversioner som inte är färdigklippta i enlighet med regissörens intentioner, ungefär som när Luther blev bestulen på sitt halvfärdiga manuskript 1525. När man läser protokollet från rättegången mot skottarna Donaldson är det mycket som känns igen från dagens debatt. Sir John Dalrymple sade så här i Överhuset den 7 februari 1774: Hur kan en man äga idéer? Medan han behåller dem för sig själv är de hans egna, men när han publicerar dem är de inte längre hans. Om jag tar vatten från havet så är det mitt, om jag häller tillbaka det är det inte mitt längre. En anledning till att de här frågorna var så svåra att komma tillrätta med var den s.k. författarrättens natur. Var den en egendomsrätt på ungefär samma sätt som den rätt som gäller materiell egendom? Även i Tyskland efter Luther rasade debatten om författarrätt och pirattryck. Hamburgläkaren Johann Albert Heinrich Reimarus hörde till dem som försvarade pirattrycken. Han skrev 1791: Vilka rättigheter gentemot andra skulle författaren kunna överföra till förläggaren medelst ett kontrakt? Knappast mer än han äger själv; och han har ingen ensamrätt till tankar. Detta föranledde filosofen Johann Gottlieb Fichte att skriva traktaten Beweis der Unrechtmäßigkeit des Büchernachdrucks (Bevis för orättmättigheten i att eftertrycka böcker). Han brukar räknas som den förste att tydligt skilja på form och innehåll i detta sammanhang: Varför betraktar man det helt annorlunda att utnyttja en författares egna ord jämfört med att använda sig av hans tankar? I det senare fallet utnyttjar vi det som vi har som gemensam egendom tillsammans med honom, och bevisar att det är så genom att ge den vår form; i första fallet bemäktigar vi oss hans form, som inte är vår egendom utan uteslutande hans. Fransmännen fick sin första upphovsrättslag 1791, och till en början skyddades endast dramatiska verk. I England däremot kunde en teaterdirektör långt in på 1800-talet helt lagligt sitta i salongen och skriva av en konkurrents pjäs. T.ex. blev en teaterman stämd 1793 för att ha satt upp John O'Keefes pjäs The Agreeable surprise på sin egen teater, men han friades eftersom han bara uppfört pjäsen, inte tryckt den. I Frankrike hade han blivit fälld. I USA kom en federal lag, mycket lik den första brittiska, 1790. Tyskland fick ingen enhetlig upphovsrättslag förrän landet enats 1870-71. Sverige fick sin första lag som en del i tryckfrihetsförordningen 1810, men inte förrän 1876 kom en mera utarbetad separat lag. Finland fick en särskild lag 1880. En dansk lag kom 1857 och en norsk 1876. Redan tidigt uppstod två linjer när det gäller upphovsrätt. England och USA fokuserar på att reglera mångfaldigandet, medan kontinental-Europa och Norden har lagar som centreras kring upphovsmannen och även betonar den ideella rätten. Denna skillnad består än idag och märks också på terminologin, copyright respektive upphovsrätt. Antipiratorganisationerna både i USA och Europa har på senare år blivit alltmer militanta och myndighetsliknande i sitt agerande. Nästa steg kanske blir en lag i stil med den som kom till i Frankrike 1777, då ett dekret gav varje innehavare av tryckarprivilegier rätten att göra razzia i bokhandlar och tryckerier där pirattryck kunde tänkas finnas - utan föregående förordnande om husrannsakan. Man får inte gripas av panik inför ny teknik. Internet och World wide web kan ju användas även för att sälja lagliga kopior - och nu börjar medieföretagen äntligen att erbjuda sådana alternativ. Det vore illa om en kortsiktig förbudsiver skulle stoppa fildelningstekniken, som kan användas till så mycket annat än att sprida MP3-filer. Med den kan man t.ex. skapa kraftfulla decentraliserade sökmotorer, och tusentals datorer runt jorden kan samarbeta om krävande processer. Mycket av dagens debatt om huruvida intellektuell egendom är en naturrätt, om den stimulerar samhällets kunskapsutveckling eller hämmar den - allt detta känner man igen när man läser upphovsrättens historia. Ingen skriver egentligen något originellt, sägs det ofta, alla är påverkade av föregångare. Vi står "on the shoulders of giants" heter det i ett citat från Newton (som lustigt nog inte var först med det uttalandet). Och inte sällan hör man resonemang i stil med "hur kan du tro att det du skriver är så genialiskt att det är värt att skydda?". Men detta har lite av Jantelag över sig. Finessen är att upphovsrätten är mycket jämlik, som de amerikanska juristerna Samuel Warren och Louis Brandeis skrev i en berömd artikel från 1890: "samma skydd ges till vardagliga brev eller en dagboksanteckning såväl som till den värdefullaste dikt eller essä, såväl till mischmasch och kludderi som till mästerverk." Givetvis bygger författare och konstnärer på verk som skapats tidigare i kulturhistorien, men denna kreativitet tar sig ju för det mesta uttryck i ett fritt skapande som till viss del - medvetet eller omedvetet - kan vara inspirerat av tidigare verk, men inte gärna i ren återpublicering av verk. Verkligt kreativa människor vill sällan plagiera. Men idén bakom ett verk är fri, till skillnad från formen, utförandet, det var ju poängen i det som Fichte skrev. Det finns all anledning att idag slå vakt om public domain som idag hotas. Public domain är den stora mängd av kulturella skapelser som antingen är för gamla för att åtnjuta upphovsrättsligt skydd, eller som placerats där direkt därför att upphovsmannen vill att hans/hennes verk skall vara helt fritt tillgängligt. Men även detta bygger faktiskt på den immaterialrättsliga äganderätten. Det man avstår, avstår man i kraft av att man som upphovsman är den som bestämmer. Hotet består t.ex. i att vissa ägarintressen arbetar för att utsträcka upphovsrätten ännu längre än till 70 år efter upphovsmannens död. Ett annat hot är de ägaranspråk som vissa arkiv och bibliotek har på sina reproduktioner av äldre verk, t.o.m. när det gäller medeltida handskrifter, t.ex. när de visas på nätet med hjälp av en viss patenterad teknik. Det har talats mycket om creative commons de senaste åren. Många tror att detta är något som bryter mot upphovsrätten eller är en ny sorts upphovsrätt. Men creative commons bygger på den och är snarast ett förenklat "gränssnitt", eller en sorts standard, för den möjlighet en upphovsman redan nu har att definiera hur fritt eller ofritt verket får disponeras. Creative commons är kanske ett tecken på att upphovsrättstanken inte alls är förlegad utan snarare bör reformeras. Upphovsrätten behövs kanske mer än någonsin nu när vi inträtt i det digitala informationssamhället. Nu när kopior så lätt skapas och distribueras över hela världen, när var man kan bli sin egen publicist via Internet och när texter och bilder så lätt kan förfalskas utan att man ser några spår av åverkan - då är en reglering av såväl upphovsmannens som verkets integritet ännu viktigare än tidigare. Upphovsrätten är faktiskt helt kongenial med vår tid. Karl-Erik Tallmo är svensk författare och journalist och arbetar för närvarande med en bok om den internationella upphovsrättens historia (se http://www.copyrighthistory.com). |