Ikoner nr 4, 2005
När författarna fick rättigheter i Rövarstaten
När inleddes egentligen informationssamhället? Var det när västvärldens investeringar i IT blev större än investeringarna i traditionellt industrikapital? Eller kom det med boktryckarkonsten? Eller kanske redan med kilskriften? För att man ska kunna tala om ett informationssamhälle i någon mening måste kanske en betydande del av ett land så att säga bäras upp av intellektuella produkter och originalitet och skapande geni vara premierade egenskaper. I så fall skulle informationssamhället kanske kunna vara lika gammalt som vår upphovsrätt. När upphovsrätten väl etablerat sig och skakat av sig de gamla resterna från privilegiesamhället, kan man nog se den som ett symtom på att en sorts informationssamhälle hade uppstått. Det var först på 1700-talet som det fanns ekonomiska och samhälleliga - och privata - behov av att stadfästa en rätt till andens skapelser. Patentlagar hade funnits ett par hundra år tidigare.1 Och folk hade förstås länge fått betalt för att skriva, både för litterärt innehåll och för mera mekanisk avskrift, t.ex. i klostren. Men det fanns ingen äganderätt till själva det intellektuella innehållet på dessa papyrus- och pergamentsidor. Vad som behövdes för att informationen skulle betraktas på det sätt vi gör idag var möjligheten till massproduktion - och detta medgav boktryckarkonsten, så det var naturligt att det blev ordet som först fick sitt skydd. Bildkonst och teaterpjäser skyddades först senare, dvs pjäser skyddades i egenskap av tryck, men inte som uppföranden. Så en teaterdirektör kunde mycket väl sitta i konkurrenternas salonger och skriva av vad skådespelarna sa på en scen och sedan uppföra samma pjäs på sin egen. (Frankrike var dock ett undantag; där skyddades först teatern och pjäsförfattarna.) Förutom massproduktion krävdes också att det gamla privilegiesystemet som fungerat bra i andra hantverkssamhang bröt samman. Och det började hända rätt tidigt. I t.ex. Venedig beviljade man så många bokprivilegier att det så småningom blev totalt kaos, och senaten tvingades dra in samtliga privilegier 1517. Ett tredje förhållande som underlättade uppkomsten av en upphovsmannens rätt var att synen på konstnären förändrades under romantiken. Konstnären var inte vilken hantverkare som helst utan ett skapande geni som arbetade organiskt utifrån sin ingivelse, utan att snegla vare sig på uppdragsgivare eller publik. Rousseau gestaltar detta redan i titeln på sin bok Les Rêveries du promeneur solitaire (Den ensamme vandrarens drömmerier). Ur dagens perspektiv - med den stjärnstatus rockmusiker eller filmregissörer åtnjuter och den upphöjelse som kommer författare till del vid bokmässor och nobelprisceremonier - kan det förefalla konstigt att upphovsmän till konstnärliga verk inte alltid haft denna centrala position. Synen på diktare och musiker har växlat oerhört genom århundradena; vissa har varit kungliga hovleverantörer av kultur, andra har varit kringdrivande outsiders, t.ex. de medeltida vaganterna och lekarna. Författaren till en bok ansågs ofta mindre betydelsefull än den furste som betalat för dess tillblivelse. Även synen på verket och dess integritet har växlat med tiden. Vem vet hur originalet till Odysséen såg ut? Homeros (om det nu ens var han som skrev ned den) hade troligen en lång kedja av muntligt traderade berättelser att bygga på, ungefär som bröderna Grimm. Även det nedtecknade traderades; skrivarna som kopierade böcker lade till och drog ifrån, författarna själva lånade från andra författare. I vissa kulturer var det viktigt för en författare att ligga så nära sina förebilder som möjligt, att närmast pastischera. Att vara trogen en tradition bevisade mästerskapet, men i andra sammanhang kunde detta betraktas som plagiat. Ett tidigt fall av piratkopiering var när den irländske munken Columba på 500-talet hos sin gamla abbot i lönndom skrev av dennes exemplar av Hieronymus psaltaröversättning, ett dåd som så småningom rent av ledde till ett fältslag. Något större problem var dock inte kopiering förrän boktryckarkonsten börjat sprida sig över Europa. Ordet copyright fanns långt före den skrivna lagen, men på den tiden var det ännu inte en författarrätt, inte en rätt för upphovsmannen till verket utan en rätt att publicera ett verk, oavsett vem som skapat det. Och denna rätt innehade oftast boktryckare eller bokhandlare (ofta var detta samma personer). England var det land som fick en skriven lag om upphovsrätt först, 1710, bl.a efter viss "lobbying" av en ur fängelset nyutsläppt Daniel Defoe. Denna lag, the Statute of Anne, betonade samhällsnyttan redan i sin titel An Act for the encouragement of learning; författaren fick ensamrätten till sina alster under en tid av 14 år och därefter, om han ännu levde, i ytterligare 14 år.2 USA fick en liknande lag som den engelska 1790 (delstatslagar fanns tidigare, t.ex. i Connecticut 1783).3
Frankrike fick sin upphovsrättslag i samband med revolutionen. 1791 kom en första lag som gällde teatern. I generalförsamlingen sade Jean Le Chapelier att "teaterkonsten måste vara lika fri som andra sorters industri". 1793 kom en mera allmän lag om litterära verk som Le Chapelier såg som en deklaration om geniets rättigheter, les droits du génie. Både i England och Frankrike var lagen en följd av konkurrensen mellan bokhandlare/boktryckare på landsorten och dem i London respektive Paris. Man hade stora problem med piratutgivning även på den här tiden, och det paradoxala var att bokutgivarnas egenintresse till slut gjorde att man tvingades sätta författaren i centrum för rättigheterna. Det var alltså inte av osjälviskhet, utan berodde på att man behövde en part att skriva avtal med som var konstant för ett visst verk. Finansiärer, tryckare och bokhandlare kunde skifta, men varje verk hade blott en författare. Därför var det praktiskt att utgå från honom. Dagens heta debattämnen, piratkopiering, balansen mellan upphovsrättsinnehavarnas monopol och allmänhetens rätt att på olika sätt använda och dra nytta av publicerade konstnärliga verk, samt författares och konstnärers möjligheter att själva ge ut sina verk och behålla kontrollen över dem, är problem som diskuterats ända sedan upphovsrätten kom till. Tyskland fick ingen nationell lag förrän landet enats. Nassau var den första delstaten som införde en lag mot pirattryck 1814. En preussisk lag kom 1837, men inte förrän 1870 fick man en generell lag om geistiges Eigentum för hela landet.
I en utgåva av Gamla testamentet från 1524 tillfogade Luther det högra märket ovan som skydd mot pirattryck. Texten lyder: "Detta tecken skall vittna om att dessa böcker har gått genom min egen hand, eftersom många numera bemödar sig mycket om att förfalska tryck och förvränga böcker".
I Tyskland hade man också haft stora problem med pirattryck, ända sedan Luthers tid, då många tryckare helt livnärde sig på att trycka illegitima upplagor av hans verk. I Tyskland frodades också en livlig filosofisk diskussion kring detta s.k. Büchernachdruck, som bl.a. Kant och Fichte skrev om. Fichte anses vara den som först definierade skillnaden mellan form och innehåll i sin Beweis der Unrechtmäßigkeit des Büchernachdrucks (Bevis för orättmättigheten i att eftertrycka böcker) från 1793: Varför betraktar man det helt annorlunda att utnyttja en författares egna ord jämfört med att använda sig av hans tankar? I det senare fallet utnyttjar vi det som vi har som gemensam egendom tillsammans med honom, och bevisar att det är så genom att ge den vår form; i första fallet bemäktigar vi oss hans form, som inte är vår egendom utan uteslutande hans. Fichte polemiserade här bl.a. mot en av sin tids motsvarigheter till dagens piratkopieringsförsvarare, läkaren och naturvetaren Johann Albert Heinrich Reimarus, som i en skrift från 1791 skrev: Rättslärda och filosofer har tävlat med varandra i sin strävan att tvinga fram en extraordinär egendomsrätt som inte överförs vid försäljning, och om en sådan skulle kunna fastställas, blir det en ursäkt för uttryck som röveri och stöld, ord man annars bara skulle se som dåliga skällsord: men genom att man så ofta och högljutt upprepar det, bevisar det ingenting.4 Sverige fick sin första upphovsrättslagstiftning som en del av tryckfrihetsförordningen 1810, där "WI CARL [dvs Karl XIII] med Guds Nåde Sweriges, Göthes och Wendes Konung" i 1 paragrafens 3:e moment stadgade att de gamla privilegierna var avskaffade och en ensamrätt för bokutgivning hädanefter skulle kunna gälla högst 20 år, och i 8:e momentet sades att "Hwarje Skrift ware Författarens eller des lagliga rätts Innehafwares egendom". Det förelåg dock en normkonflikt i grundlagen mellan offentlighetsprincipen, som ju har mycket gamla anor i Sverige, och författarens ensamrätt. Därför bröts det upphovsrättsliga reglementet undan för undan ut ur grundlagen. 1855 kom en särskild lag för dramatiska och musikaliska arbeten, och 1876 kom en tillfällig "förordning angående eganderätt till skrift". En mera utarbetad separat svensk upphovsrättslag kom slutligen 1877. I Nederländerna dröjde det, liksom i Tyskland, rätt länge innan landet fick en enhetlig lagstiftning. Den nederländske förlagsmannen Chris Schriks utkom för en tid sedan med en omfångsrik bok, Het Kopijrecht: 16de tot 19de eeuw, dvs "Copyright: 16:e till 19:e århundradet" (Walburg Pers/Kluwer, 2004, 768 sidor, med en 74 sidor lång engelsk sammanfattning).5 Schriks beskriver omsorgsfullt utvecklingen från bokprivilegier till copyright för bokhandlare/boktryckare och vidare fram till en mera modern rätt med upphovsmannen i centrum. Bokens fokus är Nederländerna, men genom att Schriks gör utförliga beskrivningar av rättsutvecklingen även i t.ex. Frankrike, England och Tyskland blir boken också en mera allmän upphovsrättshistoria, även om den inte kan ersätta mera generella handböcker som Stewarts eller Copingers.6 I Nederländerna trycktes de första böckerna 1473 (i Sverige trycktes första boken 1483) och runt år 1600 fanns det 151 tryckare/bokhandlare fördelade på 30 städer. Hundra år senare fanns 526 stycken i 48 städer (i Sverige fanns vid samma tid 17 tryckerier i hela landet). Piratutgåvor, s.k. nadruck, blev även här tidigt ett problem, och ett första privilegium avsett att motverka eftertryck beviljades en tryckare 1516. Sådana privilegier kunde överlåtas, säljas, delas upp etc. Denna kopijrecht, copyright, var dock under fyra hundra år främst en rätt för utgivaren. Under 1600- och 1700-talen beviljades mellan 2 500 och 3 000 privilegier i nederländska republiken - ändå motsvarade detta bara en hundradel av alla utgivningar, vilket är en avgörande skillnad mot t.ex. Frankrike och England där systemet hade större genomslag. Ett krångligt dubbelt system av privilegier uppstod också när provinserna utfärdade s.k. attaches, en sorts lokalt erkännande av Generalstaternas (den centrala ständerförsamlingens) privilegiebrev. För religiösa skrifter fanns ytterligare en handling, consent, som visade att t.ex. en bibelöversättning var korrekt. Utan consent kunde inget privilegiebrev utfärdas. På detta vis kom både consent och attaches til syvende og sidst att bli de främsta vapnen mot pirattryck. 1715 utfärdade provinsen Holland en förordning som definierade kopijrecht som fullt ut en äganderätt, som dessutom nu skulle utgöra förutsättningen för utgivningsprivilegier. Saknades privilegium för ett visst verk, var dock denna copyright inget värd. Verket kunde utan sanktioner pirattryckas ändå. Det dröjde ända till 1803 innan denna inkongruens rättades till.
Förordningen från 1715 var en copyright och en egendomsrätt - men ingen författarrätt. För att copyrighten skulle gälla krävdes också privilegiebrev.
Idag betraktas översättningar som andrahandsverk, där både översättaren åtnjuter skydd för sin tolkning och ursprungsförfattaren för sitt originalverk. I Nederländerna fick på 1700-talet den utgivningsrätten som först kunde visa upp antingen en färdig översättning av ett utländskt verk eller det utländska originalet som skulle bli förlaga. Fram till slutet av 1800-talet betraktade många länder översättningar som helt nya verk som kunde göras utan att originalets författare (eller utgivare) givit sitt tillstånd, medan översättaren fick alla rättigheter: "Öfwersättare anses lika med författare", stod det i den svenska lagen från 1855.7 Det inträffade då och då att författare fick privilegiet att publicera, vilket kan påminna om författarrätt. Ett ofta nämnt fall från Venedig är Marc Antonio Sabellico som fick ensamrätten till sin Decades rerum Venetarum 1486.8 I Nederländerna försökte predikanten och professorn Johannes d'Outreyn i Dordrecht få utgivarprivilegium till sitt samlade oeuvre år 1707. Magistratet var för, men bokhandlarskrået emot, så begäran avslogs. Däremot fick professor Gerard Noodt i Leiden i Holland 1710 rätten för en tid av femton år till alle sijne werken, soo bereyds bij hem uytgegeven, als die hij nog onder handen hadde, dvs. alla sina verk, redan utgivna såväl som verk under arbete. 1728 fick för första gången en hel grupp författare motsvarande rätt, också då professorer vid Leiden. Inga verk skrivna av någon vid universitet fick tryckas utan skriftligt tillstånd. Denna rätt var också personlig, varje enskild författare bedömde själv - utan att ha individuellt utställda privilegiebrev - om hans verk utkommit i olagliga eller felaktiga utgåvor. Just verkets integritet skulle ju också komma att bli ett viktigt element i framtida upphovsrätt. För biblar och skolböcker fanns i princip i Nederländerna en public domain, men samtidigt betraktade tryckarna bibelutgåvor som så mödosamma och kostsamma investeringar att de på 1600-talet ofta ändå fick privilegiet för sin speciella bearbetning. Detta bruk fortsatte till 1795. Franska revolutionen påverkade förstås stämningarna i Nederländerna. Republikanska partiet kallade sig nu "patrioter" och fronderade mot oranierna. 1795 skedde under några veckor en revolt och privilegierna avskaffades. Vissa bokhandlare - bl.a. 155 stycken som samlade sig detta år till en speciell petition - hade tills nyligen med näbbar och klor försvarat privilegierna, men nu såg man dem plötsligt som en rest från despotism och medeltid som stred mot de Regten van den Mensch en den Burger (de mänskliga och medborgerliga rättigheterna). I november 1795 kom så provinsen Hollands första bokutgivarförordning, enligt vilken inga mer privilegier skulle beviljas - gamla gällde dock giltighetstiden ut. Böckerna representerade nu ett värde som kunde ägas, överlåtas och ärvas - uppenbarligen i evighet. Äganderätten var dock inte helt skyddad: om staten ålade en tryckare att ge ut en nyutgåva av ett viktigt verk och han vägrade, miste han äganderätten. Dessutom inrättades en statlig copyright som innebar att officiella dokument fick tryckas först med särskild licens. Implicit fanns också en sorts privilegiesystem kvar genom att de enda som fick verka inom bokhandelsnäringen var skråets medlemmar (skråna avskaffades 1808 under Louis Bonaparte). Lägg också märke till att här talas föga om författarens rättigheter. Fortfarande avstod han från dem när han lät en boktryckare ge ut boken. Det här var länge och i många länder författarens be damned if you do and damned if you don't: han hade full äganderätt så länge boken var opublicerad, men förlorade den i det ögonblick den gavs ut. När det gäller översättningar av utländska verk, så såg man dem fortsatt som egna verk. Flera olika översättningar kunde ges ut utan tillstånd från den utländske rättighetsinnehavaren, och varje översättningsvariant fick då skydd som ett originalverk. En lag som skulle skydda mot pirattryck hade alltså på detta område kommit att bli ett skydd för piratutgåvor. De franskkontrollerade Nederländerna kallades mellan 1795 och 1806 Bataviska republiken. I internationella bokkretsar kom landet också, pga lagstiftningen om översättningar, att få öknamnet Rövarstaten. Missnöjet med lagen var stort även inom landet. 1803 kom en ny lag, den första nationella bokutgivarförordningen, som gällde hela Bataviska republiken, och den upphävde alla tidigare nationella och regionala lagar och dekret. Här nämndes inte bokhandlarna särskilt som de som kunde inneha egendomsrätt utan det kunde vem som helst (iemand). Författaren kunde härigenom få en sorts rätt, men inte i egenskap av kreatör; han fick rätten om han gav ut boken själv, alltså i egenskap av utgivare.9 Utgåvor byggda på stulna eller på annat sätt illegitimt förvärvade manuskript kunde inte längre åtnjuta skydd. (Jfr resonemangen i dagens Sverige kring lagliga förlagor vid nedladdning av kopior från webben!) Oskicket att ohämmat trycka utländska verk i översättning skyddades inte längre och statliga dokument ansågs höra till public domain, eftersom de inte nämndes i lagen. Fransmännen tyckte sig inte ha tillräckligt inflytande i Bataviska republiken under Louis Bonaparte, utan annekterade landet 1810. Därefter rådde under knappt tre år helt och hållet fransk lagstiftning enligt Code Pénal. Paradoxalt nog fick författaren nu större rättigheter genom att den franska upphovsrättslagen från 1793 var mer avancerad i detta avseende. Den gav les auteurs d'ecrits en tout genre, dvs. författare inom alla genrer (liksom kompositörer och konstnärer) under hela deras livstid den exklusiva rätten (droit exclusif) att sälja, distribuera och överlåta sina verk helt eller delvis. Efter författarens död hade arvingarna rättigheterna under tio år, vilket 1811 utsträcktes till 20 år i en mera "lokal" Nederländsk lag. Utgivarnas plikt att leverera ett visst antal exemplar till staten av varje utgåva hade funnits sedan 1679.10 Pliktexemplaren har historiskt både kopplats till privilegierna och till censuren - och under årens lopp alltmer också till bevarandet av kulturarvet. Lagen 1810 krävde fem pliktexemplar av varje utgåva, bl.a. ett till polisprefekturen i Paris, och i en föreskrift 1811 tillkom ett sjätte exemplar, att lämnas till den holländske polischefen. Ibland vägrade en censor att bedöma en bok i manuskriptform. Han kunde kräva en tryckt utgåva att läsa för att ge trycktillståndet. Schriks skriver att censorerna i Amsterdam var skoningslösa, plus royaliste que le roi. 1811 introducerades också en skatt på verk inom public domain (en centime per tryckark). Staten tjänade alltså på att så mycket som möjligt kunde förläggas till denna litterära allmänning. Den franska annexionen varade till skiftet 1813/1814. Kungariket Nederländerna utropades och arvprins Willem blev kung. Nu ingick Belgien i riket som totalt omfattade 17 provinser. Enligt restaurationsakten 1814 tillföll åter bokrättigheterna utgivaren, utan tidsgräns. Författarrätten var således tillbaka på ruta 1. Men Belgien, som hade egen regering, fortsatte att på franskt vis ge författaren droit exclusif. Schriks skriver att det är ett märligt fenomen med två olika lagar inom samma land, och nord och syd godkände inte varandras bokutgivarförordningar. Detta gjorde det desto mer angeläget för centralregeringen att välja mellan en rätt grundad på författaren och en rätt grundad på utgivaren. En minister Röell i riksrådet utarbetade en proposition till en ny lag, inspirerad av den belgiska. Lagen som kom 1817 blev ändå en märklig kompromiss med många brister, som kom att tolkas olika i nord och syd. Den första av de åtta artiklarna talade nu om regt van kopij (copyright) och den skulle tillfalla författaren, dennes arvtagare eller annan rättighetsövertagare (ayant-cause) och vara fram till 20 år efter författarens död. Lagen upphävde dock inte dekreten från 1814 och 1815, och anonyma och postuma verk reglerades inte. Man tog inte klart avstånd från eftertryck av kyrkliga verk och skolböcker - sådana pirattrycktes nu som aldrig förr. Åren som följde blev förvirrade. Man undrade om de äldre lagarna fortfarande gällde parallellt med den nya, t.ex. om verk tillkomna före 1817 fortfarande kunde åtnjuta evig copyright. En domstol i Amsterdam bestämde dock 1843 att denna droit perpétuel inte längre gällde. Rätten till statliga dokument var fortfarande inte nämnd 1817; många tolkade det som att de hörde till public domain. 1840 löste dock Högsta domstolen detta och bestämde att en statlig copyright inte hade stöd i lagen. 1881 kom så äntligen en helt nyskriven lag som kanske får räknas som den första verkliga lagen om författarrätt i Nederländerna, även om 1817 års lag också pretenderar på epitetet. 1881 års lag utökade också skyddstiden till 50 år efter verkets tillkomst. Härifrån var det sedan bara promenadavstånd till den första Bernkonventionen 1886, där skyddstiden också var 50 år, men räknat från författarens död. (Bernkonventionen förbättrade för övrigt situationen med pirattryck i hela Europa, tack vare de multilaterala överenskommelserna.) Schriks beskriver på ett spännande sätt den brokiga vägen fram till dessa lagar, och han redogör också kontinuerligt för debatten kring dem och refererar omdömen från kända auktoriteter, t.ex. den franske juristen Augustin Charles Renouard och den tyske rättshistorikern Ludwig Gieseke. Det finns ett omfattande personregister, men man efterlyser också ett sakregister. Bland bilagornas alla lagtexter saknar man kulmen på lagstiftningen, lagen från 1881, vilket känns lite snöpligt. Schriks är mycket saklig och markerar tydligt när han kommer med en egen värderande kommentar. T.ex. skriver han i en epilog att avtalsfriheten är ojämlik, eftersom den uppmuntrar en ekonomiskt svagare part att överföra sina rättigheter på en starkare. Detta är en invändning som har stor giltighet inte minst idag, när många tyvärr avfärdar upphovsrätt som något som bara gynnar stora medieföretag. Det gäller för de ursprungliga upphovsmännen att inte avtala bort alltför många av sina rättigheter, vilket hittills varit svårt. Men vår tids nya distributionsformer gör att balansen håller på att ändras. Och i denna process kommer förhoppningsvis de flesta att inse att man inte bör tappa ut barnet med badvattnet. Upphovsrätten behövs. För att konstnärer, musiker och författare ska kunna sälja frukterna av sitt intellektuella arbete, måste de ju först kunna hävda äganderätten till sina alster. Och inte minst kunna skydda verken från en exploatering som går emot deras intentioner eller ideologiska övertygelse. Upphovsrätten kommer i framtiden givetvis att förändras, så som skett tidigare i historien, men jag tvivlar på att den kommer att försvinna. Det s.k. informationssamhället är helt enkelt kongenialt med någon form av upphovsrätt.
Noter: 1. I Venedig antogs en patentlag redan 1474; den engelska från 1623 räknas dock ofta som den första. Se N. Avelius, Patentverket från gamla tider till nu, 1969. 2. Statute of Anne finns på webben på http://www.copyrighthistory.com/anne.html 3. Redan 1672 hade Massachusetts stiftat en lag mot pirattryckare. 4. J.A.H. Reimarus, Der Bücherverlag in Betrachtung der Schriftsteller, der Buchhändler und des Publikums abermals erwogen, Deutsches Magazin, April 1791. 5. Boken har en egen webbsida på http://www.kopijrecht.nl/. 6. W. A. Copinger, The Law of Copyright, in Works of Literature and Art ..., 1870, 1904; S.M. Stewart, International copyright and neighbouring rights, 1983. 7. "Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, angående förbud mot offentligt uppförande, utan egarens tillstånd, af Swenskt dramatiskt, eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete; Gifwen Stockholms Slott den 20 Juli 1855", Swensk Författnings-Samling n:o 79, Stockholm 1855. 8. H.F. Brown, The Venetian printing press, 1891, s. 53. 9. I Frankrike infördes 1723 ett reglemente som gav författarna rätt att sälja sina böcker. När man sålde produkten av sitt eget arbete, som en vinodlare som säljer sitt vin, räknades man inte som återförsäljare, vilket var vad lagen tidigare velat reglera. 10. Sverige fick en pliktexemplarslag redan 1661.
|
