Computer Sweden, 2/9 2005
Den missförstådda upphovsrätten
Webbrevolutionen har gjort att fler än någonsin måste sätta sig in i regler för publicering och upphovsrätt. Tyvärr florerar det många missförstånd om hur upphovsrätten fungerar. Vissa debattörer menar att den digitala eran håller på att få upphovsrätten att kapsejsa – och att det är bra! Upphovsrätten är mest ett hinder, menar de. Men många som säger så har nog inte förstått rättens väsen – själv skulle jag vilja hävda att upphovsrätten är kongenial med informationssamhället. Upphovsrättslagarna kan behöva reformeras, men principen att immateriell egendom har lagligt skydd – likaväl som materiell egendom – tror jag är nödvändig i en tid när allt fler livnär sig på intellektuella prestationer. Bl.a. måste man ha en intellektuell äganderätt för att kunna sälja sina alster. Annars säljer man bara sin tid. Av dagens debatt kan man få för sig att upphovsrätt bara handlar om musik och film och stora mediebolag. Men upphovsrätten gäller de flesta områden av skapande: tidningsartiklar, romaner, dikter, kartor, fotografier, måleri, skulptur, teaterpjäser, ja t.o.m. brev. Och upphovsrätten är en rätt för i första hand upphovsmannen själv, inte för bokförlag eller skivbolag. Författare och musiker överlåter dock ofta delar av sina rättigheter till medieföretag eller upphovsrättsliga organisationer genom kontrakt. Här, menar jag, finns roten till mycket av det missnöje med upphovsrätten man hör idag: att enskilda upphovsmän (exempelvis musiker) skriver på dåliga avtal därför att de befinner sig i en ojämlik förhandlingssituation med en alltför mäktig motpart (exempelvis ett skivbolag). Sådan ojämlikhet finns ju i samhället i stort, även när det gäller materiell egendom, och är inte någon brist hos upphovsrätten i sig. Piratkopiering är historiskt sett inget nytt. På 1500-talet fanns det t.ex. många tryckare som helt livnärde sig på piratutgåvor av Luthers skrifter. Den ekonomiska förlusten såg han dock som ett försumbart problem. Det var värre med förvrängningar i texten, skrev Luther: ... dessa girigbukar och rövaraktiga pirattryckare förfar trolöst med vårt arbete. Ty i sin penninghunger bekymrar de sig inte om ifall en av dem pirattryckt text är riktig eller felaktig. Och jag har ofta tvingats erfara att när jag läser en pirattryckt text är den så felaktig att jag på flera ställen inte känner igen mitt eget arbete ... På Luthers tid fanns bara licenser för boktryckare, ingen upphovsrätt för författaren. I vår tids rätt finns dock skydd för förvanskning (även när legitima utgivare förvränger), vilket ryms inom den s.k. ideella delen av upphovsrätten. I vår digitala värld, där t.ex. texter och bilder så lätt ändras är just skyddet för ett verks integritet mycket viktigt.
Den ideella rätten stipulerar också att man som upphovsman ska stå angiven med namn vid utgivning eller om man blir citerad. För den vetenskapliga utvecklingen är det helt nödvändigt att citat i t.ex. avhandlingar och läroböcker blir korrekta. Man måste kunna veta vem som sagt vad, annars kommer kunskapen gradvis att urarta, ungefär som när man leker viskleken. Även radikala människor som säger att de skänker sina skriverier till världen och inte bryr sig om hur de används, brukar bli arga om deras texter dyker upp i förvrängd form men fortfarande har deras namn under. Men sådant skyddar alltså upphovsrätten emot.
Det var England som fick världens första upphovsrättslag 1710 (Sverige fick sin 100 år senare). Lagen kom inte till i första hand av omtanke om författarna – den var i mycket en följd av striden mellan Londons bokutgivare och den engelska landsortens pirattryckare. Bokutgivarna behövde en konstant part att skriva kontrakt med och det blev författaren. Daniel Defoe hade propagerat för en sådan här lag och gjorde kopplingen till tryckfrihet och censur:
Det skulle vara obegripligt strängt att ställa en man till svars för missbruk av något som han inte kan få skörda frukten av om det utförs väl. Debatten om pirattrycken hade varit livlig ända sedan Luthers tid och även filosofer som Fichte och Kant skrev traktater om saken. Fichte kom på att man bör skilja på uttryck och idé. Bara uttrycket bör skyddas, idén bör vara fri att ta efter. Men precis som idag fanns på den tiden också de som försvarade pirattrycken. Hamburgläkaren och naturvetaren Johann Albert Heinrich Reimarus skrev t.ex. 1791: Vilka rättigheter gentemot andra skulle författaren kunna överföra till förläggaren medelst ett kontrakt? Knappast mer än han äger själv; och han har ingen ensamrätt till tankar. Men många anser att just tankens produkter har en särställning. Mitt under franska revolutionen sammanfattade Jean Le Chapelier en debatt i franska nationalförsamlingen:
Den heligaste, mest personliga av alla sorters egendom är författarens egen tankefrukt [...] så det är högst rättvist att de män som odlar tankens fält får njuta frukterna av sitt arbete. Upphovsrättsmotståndarna säger ofta att ingen skapar något originellt; alla är påverkade av föregångare. Man talar hånfullt om "romantiseringen av geniet". Men detta resonemang påminner lite om Jantelagen: Hur kan du tro att det du skriver är så genialiskt att det är värt att skydda?
Finessen är att upphovsrätten är mycket jämlik, som Samuel Warren och Louis Brandeis skrev i en berömd artikel 1890: ... samma skydd ges till vardagliga brev eller en dagboksanteckning såväl som till den värdefullaste dikt eller essä, såväl till mischmasch och kludderi som till mästerverk. Många upphovsrättskritiker har fått för sig att verk skyddas i all evighet. Men skyddet varar i 70 år efter upphovsmannens död. Längre än så bör det knappast bli, där håller jag med kritikerna. Samtidigt är 70 år en rätt kort tid jämfört med hur länge materiell egendom kan gå i arv. Förklaringen är förstås att materiell egendom sällan har samma betydelse för samhällets kunskapsutbyte. Man bör inte heller glömma att efterlevande kan vara goda advokater för ett ännu ej upptäckt konstnärskap. "Allt är förbjudet", läser man ibland. Men upphovsrätten har en rad undantag. Vem som helst har t.ex. rätt att citera ur ett publicerat verk, och man får göra kopior för privat bruk, undervisning m.m. Däremot kan man säga att "allt är förbjudet" innan publicering skett. Då har upphovsmannen oinskränkt rätt att bestämma om och när verket ska offentliggöras. Det är förbjudet för andra att ens citera ur ett icke offentliggjort verk. Här ser man en koppling till yttrandefriheten. Man ska ju inte kunna tvingas till att yttra sig. Och det man yttrat ska inte heller kunna förvrängas. Där kommer den ideella delen av upphovsrätten in. Många menar att det viktigaste för konstnärer och författare är att få sina verk spridda snarare än att ha full kontroll. Tanken är inte ny. Brittiske advokaten Augustine Birell skrev så här 1899: Har det någonsin funnits en författare som inte hellre blir publicerad och svälter än inte blir publicerad alls? Det bevisar att författarrätten inte bygger på en önskan om exklusivt ägande av "det som han har skrivit". Visst vill skapande människor i allmänhet nå ut. Det hindrar inte att de som är yrkesmässigt verksamma med kulturellt skapande måste kunna förtjäna sitt uppehälle. Som Peps Persson sade i en DN-intervju nyligen: "Jag måste ju leva. Och ska min musik vara gratis ska ju allt annat vara gratis också." Utan upphovsrätt kan man inte ens ge bort något gratis, om man vill att det alltid ska vara kostnadsfritt tillgängligt. Anta att jag publicerar en roman på nätet, som jag vill ska vara gratis för alla. Den visar sig bli en succé och någon tar texten och trycker den och säljer den och gör förtjänst på den. Detta är alltså mot min vilja, men hur skulle jag kunna gå emot detta utan upphovsrätt? När nya medier dyker upp brukar olika intressenter sätta i gång en dragkamp för att rubba den jämvikt som tidigare uppnåtts i lagstiftningen. Dagens strid om Internet för tanken till 1980-talets debatt om videokassetter och bråket om rullar till självspelande pianon i början av förra seklet. 1905 motionerade upphovsmannasidan i amerikanska kongressen och ville ha kontroll över varje "apparat särskilt anpassad" för att kunna bevara musik. Det låter bekant, eller hur? Lagstiftningen måste självfallet moderniseras ibland. På 1800-talet kunde en teaterdirektör helt lagligt kopiera en konkurrents pjäs om den inte hade tryckts ännu, om han satt i salongen och var tillräckligt snabb med pennan. Men så småningom blev även uppföranden skyddade. 1996 försökte lobbyister ändra Bernekonventionen så att webben skulle ha blivit omöjlig. Varenda kortlivad kopia av bild eller text som uppstod vid normal överföring på nätet skulle räknas som exemplarframställning som man måste betala för. Som väl var stoppades detta. Det är uppenbarligen lätt att gripas av panik inför ny teknik. Diskussionen om fildelning är också exempel på det. Antipiratorganisationerna i både USA och Sverige blir alltmer militanta. Låt oss hoppas att de inte får igenom lagändringar liknande den franska 1777, som gav tryckare rätt att ta med sig en polis och utan domstolsbeslut inspektera bokhandlar eller tryckerier där pirattryck kunde finnas. Upphovsrätten handlar som vi sett till vissa delar om integriteten hos verket och upphovsmannen. Därför vore det särskilt olyckligt om man skulle offra människors personliga integritet i upprätthållandet av lagen. Upphovsrätt är en delikat balansgång mellan upphovsmannens behov av att få något tillbaka för sina ansträngningar och allmänhetens behov av att kunna använda verket på ett rimligt och nyttigt sätt. Denna svåra avvägning har lagstiftarna varit väl medvetna om ända sedan 1700-talet. Det finns dock all anledning att hålla ögonen på denna balans så att den inte slår över åt endera hållet. är journalist och författare och arbetar just nu med en bok om upphovsrättens historia Läs mer på www.copyrighthistory.com
NOT: Rödmarkerad text ströks i den tryckta versionen. Bilderna på Defoe och Luthers märke var inte med i tidningen. Angående striden 1996 om ändringen av Bernekonventionen, se "Varning Copyright!" och "Nytt om WIPO-förslaget". |
