Förord till "Kalle Anka & Co: Den kompletta årg. 1959", del 5, maj 2005
En ankpurists bekännelser
Årgångsböckerna har nu kommit fram till vintern 1959. Jag öppnar de här volymerna nästan med samma andakt som när jag brukade bläddra i Kalle Anka & C:o för 45 år sedan. Den ljuvliga doften av färsk tryckfärg, lite som nyvässade blyertspennor. Cederträ. Böckerna har nästan samma doft - vad kan man mer begära av ett nytryck? November-december 1959, det var då Lill-Babs sjöng om Klas-Göran, västernserien Bröderna Cartwright började visas i svensk TV, och nyhetssändningarna handlade mycket om Kongokrisen. Skådespelaren Douglas Håge - som bl.a. spelat Lilla Fridolf i radio och på film - avled 61 år gammal. Själv var jag sex år och bodde i Karlskoga. Den andra veckan i november fick min mormor plötsligt för sig att hon skulle köpa en serietidning åt mig. Det råkade bli Kalle Anka & C:o nr 32, som inleder denna bok, numret med det fina omslaget där Musse Pigg sa elegant trollar fram Knatte, Fnatte och Tjatte ur en hatt. Jag var fascinerad av historien om den teaterbitne Kalle Anka som plågar ungarna med Hamletmonologer och försöker bräcka Alexander Lukas som skådespelare. Inte minst var det spännande med äpplet som var en tidsinställd bläckbomb! Läsa kunde jag sedan rätt länge, så pratbubbletexter vållade mig inga problem. Men jag minns att jag var ovan vid seriernas bildspråk - märkligt nog, eftersom jag läst dagstidningsstrippar tidigare. Några grepp som tecknaren Carl Barks använde i teaterhistorien uppfattade jag inte alls metaforiskt, utan som mera direkt avbildande - och då blev det förstås absurt. T.ex. får Kalle vingar på huvudet när han hör att teaterklubben behöver skådespelare. Och när han tänker på hur han ska lura Alexander, får skuggan som Kalles huvud kastar mot ridåtyget plötsligt horn. När han lyckas få Alexander att trilla på ett antal spelkulor på scengolvet, så är detta ritat med sju fötter som ska ge illusionen av snubblande. Det dröjde inte så länge innan jag lärt mig seriernas speciella koder, men första gången jag såg den mångfotade Alexander verkade det rätt besynnerligt. Jag började faktiskt inte köpa Kalle Anka & C:o regelbundet förrän ganska många nummer senare. Men sedan var jag fast. För livet, kan man konstatera nu så här i mogen ålder. Mina föräldrar var inga seriemotståndare, ändå blev de lite förvånade när jag började tala om saker som "Kung Salomos glömda gruvor" och "Cibolas sju städer". Att serier kunde vara så bildande hade de inte föreställt sig. Julen har ju nästan blivit lite väl mycket förknippad med Disney i Sverige, men nog kan man konstatera att det finns mycket fin midvinterstämning inte minst i många av Carl Barks serier. Han var ju finurlig nog att förlägga Ankeborg till en stat han en gång kallade Calisota (en blandning av California och Minnesota), så i serierna kan det förekomma såväl öknar som snövidder, såväl palmer som snögubbar. I den här boken finns en av Barks många julserier, "Kalle Ankas julbekymmer" (KA 37/59), där Kalle får svårigheter att leverera en jättestor gran. Den påminner idémässigt om en av mina favoriter som kom ett år senare, "Kalle Anka dansar cha-cha", där det istället blir krångel med julkort samtidigt som Kalle tar en kurs i dans.
"Jul på Björnberget" av Carl Barks (KA 26/57) publicerades i USA 1947 och var den första serien med farbror Joakim. Här var han en gnidig misantrop - eller kanske snarare "misankop " - inspirerad av figuren Ebenezer Scrooge i Charles Dickens "En julsaga ".
Lite Calisota-öken finns det i denna bok i KA 34, där Knatte, Fnatte och Tjatte spårar upp guldgrävaren Sandy och blir 90-stjärniga gröngölingsgeneraler på kuppen. Min stora ökenfavorit är annars följetongen om farbror Joakim och det förkrympta ökenfolket som kommer i årgång 1961 (KA 20-22). Vid den här tiden hade Joakim utvecklats till en förhållandevis snäll snåljåp, jämfört med den tandagnisslande girigbuk han var i de tidiga serierna, så han hjälper ökenfolket och förser dem med vatten. Flera förordsskribenter i årgångsböckerna har vittnat om att de tidigt såg skillnader i stil mellan de olika ankäventyren och anade att Walt Disney inte gjorde allt själv. Instinktivt, utan att känna till några namn, var vi nog många som satte Barks Kalle Anka och Paul Murrys Musse och Långben främst. När jag långt senare började lära mig lite om tecknarna insåg jag att även Tony Strobl, som jag tyckt varit lite slarvig ibland, hade sin tjusning. Strobls bakgrunder är ju ofta rätt enkla och kan rent av förefalla simpla i jämförelse med Barks, men Strobls ankor har ofta en fantastisk mimik. Barks ankor är förstås också uttrycksfulla när de reagerar på något speciellt, men Strobl har en förmåga att ge väldigt underfundiga miner åt ankorna hela tiden, när de bara pratar om saker och ting. Knatte, Fnatte och Tjatte har ofta olika ansiktsuttryck, så att de med var sin min (eller gest) för fram handlingen i små steg, ungefär som de ofta gör i ord när de säger var sin del av en mening.
Ur "Tre detektiver", som finns i denna volym (KA 33/59). Strobl låter ofta ungarnas mimik, kroppsspråk och position i rummet tillsammans med vad de säger föra fram handlingen i tre steg.
I denna årgångsbok finns det prov på den här ankmimiken i "Tre detektiver" (KA 33/59), i "Farmor Anka har affärssinne" (KA 35/59) och även i "Kajsa Ankas dagbok" i samma nummer. Läsaren kan i kommande volymer se fram emot några av Strobls bästa äventyr, t.ex. "Den fantastiska fiolen", där Kalle, ungarna och farbror Joakim ger sig iväg till Italien på jakt efter ett särskilt träslag som behövs för att bygga den förnämliga Pastradiviolinen - och Joakim råkar i samma veva komma över vattenskidrättigheterna för Venedig (kommer i KA 46-48/60). Strobls aventyr "I Vilda Västern", där Kalle och ungarna deltar i en tävling med häst och vagn för att hedra västernpionjären farbror Joakim, kommer i årgång 1961 (KA 13), och i denna årgång kan vi också glädjas åt klassikern "Ungarna och hjulångaren Pludrik" (KA 24-26/61). Kalles, ungarnas och Joakims äventyr bland bambusnåren på en Söderhavsö i "Uppdrag i Mangomoa" (KA 42-44/60) är också enastående. Jag kan än i dag inte äta bambuskott utan att tänka på den serien.
Mimik och komik á la Tony Strobl. Ur äventyret "I Vilda Västern" (KA 13/61).
Historien om den fantastiska fiolen har manus av Bob Gregory, som från början var teknikillustratör på ett flygplansföretag, och han har också skrivit den fina Strobl-serien "På jakt efter Rossy" (KA 45/60), där Kalle och ungarna ska försöka fotografera en skygg släkting till Joakim i de dimmiga skotska högländerna. Gregory arbetade hos Disney mellan 1959 och 1984. Det var faktiskt han som skrev manus till den tidigare nämnda "Kalle Ankas julbekymmer" som ingår i denna volym (annars skrev ju Barks oftast sina egna manus). Bob Gregory dog 2003, 82 år gammal. 1962 kom Walt Disney's Serier ut med volymen "Sånt är livet, Kalle Anka", en sorts biografi över Kalles liv, tecknad av Strobl. Det var här jag första gången såg Kalle tillsammans med en människa. I tidigare Barksserier som "På jakt efter den försvunna släktklenoden" (KA 10-12/59) förekom människor, likaså i "Farlig förklädnad" (Guldböckerna, volym 2), en agenthistoria där Kalle bl.a. råkar på behagfulla damer i baddräkt - helt utan hundnosar. Dessa serier hade jag dock inte läst då.
Jag hade aldrig tidigare sett en människa i ankornas värld. Det blev upptakten till ett "forskningsprojekt" om kroppslängd (ur "Sånt är livet, Kalle Anka" från 1962).
"Sånt är livet" beskrev hur Kalle växte upp från blöjåldern och som vuxen till sist fick "arbeta hos Walt Disney". Plötsligt står där en människofigur med fem (!) fingrar och håller armen om Kalle. Det där satte igång mina forskarambitioner. Jag hade nog länge funderat på hur stora de olika figurerna egentligen var, om hela Ankeborg var i förminskad skala för att passa ankor eller om ankorna kanske var större än verkliga ankor. Men jag insåg att inkonsekvenserna var så många att de knappast var misstag, utan snarast var en del av vitsen. Det var ju skillnad på möss som verkligen var möss och möss som var förmänskligade som Musse och Mimmi. Hur som helst så satte jag genast igång med en stor jämförande studie av alla mina serietidningar, där jag utgick ifrån bilden av Disney och Kalle tillsammans och sedan gjorde stapeldiagram över alla figurernas relativa kroppslängder, beräknat utifrån antagandet att Uncle Walt själv var av medellängd. Kalle Anka och Musse Pigg borde då vara ungefär 120 cm långa, kom jag fram till, Knattarna 85 cm, Björnligan och Snövit var 165 cm långa, Långben, Svarte-Petter och Oppfinnar-Jocke 176 cm, och Piff och Puff var 27 cm. Plutos mankhöjd var 77 cm och Luddes 27 cm.
Ibland krockar två världar. Farmor Anka har tydligen ankor på sin gård. Och vad är det för djur som kan tänkas titta ut ur hålet i väggen hemma hos Musse Pigg?
I nummer 32 i denna volym börjar Carl Barks fantasieggande följetong med farbror Joakim, "Kampen om kovan". Det finns många serier där Joakim tävlar med någon om att tjäna pengar, gräva guld eller helt enkelt om att vara rikast (Guld-Ivar Flinthjärta besegrades två gånger med knapp näbblängd). Här ska Kalle och Joakim tävla om vem som lyckas bäst som försäljare i Indokina. Det var en mystisk plats som jag aldrig hade hört talas om då, 1959. Min generation skulle bli betydligt mera bekant med den delen av världen under det sena 60-talet, då många engagerade sig mot kriget i Vietnam. Den här serien tycks tilldra sig i Kambodja, att döma av ortnamn som Tangor Wat. En oförglömlig scen är när Kalle träffar en kambodjan, som liksom han själv gillar Bunk-Olles musik (troligen rock'n'roll), och de båda brister ut i en gemensam vild dans till musiken från Kalles portabla bandspelare. Bunk-Olle heter förresten i originalserien Shoeless Pashly. I nummer 32 avslutas också den spännande Musse och Långben-historien om stenätarna, en av många följetongsserier av mycket hög klass från den här tiden, som tecknades av Paul Murry, med manus av Carl Fallberg. Musse och Långben åker ofta till främmande länder där de råkar i luven på skurkar som Svarte-Petter eller någon annan kraftigt byggd buse, gärna tillsammans med en smalare som ofta heter något i stil med Borstis. "Stenätarna" är ett av mina favoritäventyr, liksom "Träguden på Klagoön" (kommer i KA 48/60) och "Draköns hemlighet" (KA 44-46/60), där en ättling till Sir Francis Drake letar efter en ö som under århundradena bildats av en gammal galeas på drift, som förmultnat och täckts av sjögräs och palmer. Låt mig också redan nu få flagga för KA 14/61, där Murry och Fallberg sänder ut Musse och Långben på jakt efter ett 1856 års 1-pennyfrimärke från Bananöarna. De hamnar mitt i ett vulkanutbrott, och läsaren får på köpet en liten lektion i lagen om tillgång och efterfrågan. Såväl ankor som möss har då och då hamnat i äventyr som tilldrar sig i det förgångna eller i framtiden. Barks skickade ut ankorna i rymden vid ett flertal tillfällen, ibland därför att Ankeborg helt enkelt - i just det äventyret - var en så avancerad futuristisk stad ("På jakt efter en ö i rymdhavet", KA 30-33/62), ibland med hjälp av Oppfinnar-Jockes mera tillfälligt konstruerade rymdraketer (t.ex. i "Farbror Joakim och Jocke på månresa", som börjar i KA 39/59).
Carl Barks hade gärna velat teckna som Hal Foster, som gjorde Prins Valiant. Detta är en ruta ur en realistiskt tecknad äventyrsserie som Barks experimenterade med under sent 40-tal.
Murry och Fallberg gjorde också en rymdhistoria där Oppfinnar-Jocke förmörkade månen med en särskild vätska ("Månskenskomplotten", KA 27-29/62), och de gjorde också några serier med lite obestämbar tidsfärg, t.ex. i Vilda Västern - och inte minst några som jag tycker hör till de allra främsta, tre äventyr som tilldrar sig vid den gamla järnvägen Pjättebo-Timmerby, "Tågmysteriet" (KA 40-42/60; orig. från 1955), "Musse Pigg och järnvägsbanditerna" (KA 17-19/57/; orig. från 1956), "Jul-lönetransporten" (med den lite skojigare originaltiteln "The Iron Horse to Lonesome Gulch"), som publicerades i USA 1957 men i Sverige först 1976.
Carl Fallberg skrev manus till tre äventyr med Musse och Långben i tågmiljö. Fallberg var specialintresserad av den smalspåriga järnväg som var en högst tillfällig vurm i USA 1872-1885.
Järnvägstrilogin är gjord med en alldeles särskild känsla och kärlek till den smalspåriga, tre fot breda, järnvägen - och det är ingen slump. Fallberg var intresserad av gamla järnvägar och gjorde efter andra världskriget en egen serie för en facktidskrift, betitlad "Fiddletown and Copperopolis", som tilldrog sig under denna korta - och smala! - parentes i amerikansk järnvägshistoria. Manus till Disneyserier sysslade han huvudsakligen med 1952-77, och han arbetade även som regiassistent och manusförfattare inom den animerade filmen. Fallberg dog 1996, 80 år gammal. Det är när man börjar följa upphovsmännen bakom serierna på det här sättet som man ibland gör nya upptäckter. T.ex. tyckte jag aldrig om Jack Bradburys Kalle- eller Musseserier, men även dessa kan få något försonande över sig när Fallberg varit med och skrivit manus, som i denna volym t.ex. i "Musse Pigg och stenmysteriet" (KA 34-36/59). Fallberg och Murry är dock de bästa parhästarna. Det var de som introducerade de speciella bulliga skjutjärn som skurkarna så ofta har - se t.ex. sista avsnittet av "Stenätarna" i KA 32 i denna volym, där boven Stubb skjuter på Musse från andra sidan av en bergsklyfta. Denna uppenbarligen halvautomatiska pistol har närmast blivit en sorts arketypisk seriepistol.
Bovarna i Musse och Långben-serierna har ofta en särskilt bullig sorts pistol. Kanske är modellen inspirerad av en Webley & Scott från 1911 (t.v.) eller en Beretta 1934?
Jag har talat med experter och försökt ta reda på om den här pistolen, som tycks sakna utkastarhål för hylsan och istället är öppen runt hela manteln, har någon verklig förebild. Svaret är nog att den inte har det, utan får betraktas som en sorts karikatyr av en äldre armémodell. Kanske är den en hybrid av t.ex. en Walther P38, en Webley & Scott Constable från cirka 1911 och en Beretta 1934. En Harrington & Richardson från 1916 är också rätt lik. Frågan är om det var Murry eller Fallberg, med sitt dokumenterade teknikintresse, som bestämde hur pistolerna skulle utformas. Hos Barks förekommer inte pistoler lika ofta - i så fall är de snarare av Browningmodell. Murrys (eller Fallbergs) trinda skapelse är nog den vanligaste pistolen i Disneyserierna. När äventyren tilldrar sig i Vilda Västern är det dock oftast revolvrar som används. Jag var en riktig liten purist som barn - möjligen har det ännu inte gått över. Långben skulle på Murryvis helst ha stora påsar på tröjärmarna, som om tröjan var sliten, och dessutom skulle han ha tre små hårstrån på varje öra. När Långben inte hade det, var jag inte riktigt nöjd utan misstänkte att någon annan tecknare än min favorit hade fått rycka in. (Den rysliga nymodigheten Stål-Långben hann jag inte ens uppleva, för när han introducerades hade jag slutat köpa Kalle Anka & C:o.) Min stilkänsla var också allvarligt störd 1962 när förlaget bytte typsnitt på texten i pratbubblorna. Dittills hade man använt något som jag tror var en skärning av typsnittet Futura, i versalkursiv variant. Jämfört med de amerikanska handtextade originalen hade det fungerat förvånansvärt bra. Berling antikva, som man nu bytte till, harmonierade inte med teckningarna lika bra. Det svenska färgtrycket var dock bättre än det amerikanska, vi slapp det grova rastret som fanns hos serieförlagen Dell och Gold Key. Summa summarum kan man nog säga att svenska Kalle Anka & C:o, inte minst med de kongeniala Westrinska översättningarna, blev en enastående utgivargärning, som vi nu dessutom får uppleva i repris. |
