Kyrkans Tidning nr 42, 2004
Luther i kamp mot pirater
Upphovsrätten har kommit på dagordningen på ett nytt sätt de senaste åren, pga Internet och lättheten att sprida digitala kopior av konstnärliga verk. Sådana diskussioner har förekommit tidigare, t.ex. i videons eller filmens barndom. Det som brukar ställa till problem är dels nya sätt att sprida kopior, dels när helt nya medier dyker upp. Konflikter kring detta förekom faktiskt långt innan någon lagstiftning om upphovsrätt fanns. På 1500-talet blev t.ex. Martin Luthers skrifter föremål för en omfattande "piratkopiering". Martin Luthers och de övriga reformatorernas verk var oerhört viktiga inte bara i kraft av det religiösa innehållet. Luther var världens - i upplagesiffror räknat - dittills mest framgångsrika författare. Pamfletten "Upprop till Tysklands adel" trycktes i fem tusen exemplar i augusti 1520 - och såldes slut på fem dagar. Första upplagan av Luthers översättning till tyska av Nya testamentet kom i september 1522 och trycktes troligen i mellan tre och fem tusen exemplar, som såldes slut så snabbt att en ny upplaga trycktes redan i december.
En sida ur septemberutgåvan från 1522 av Luthers översättning av Nya testementet. Det rör sig om Romarbrevets tredje kapitel med utförliga marginalkommentarer, s.k. glosseringar.
Spridningen av Luthers verk gav upphov till mängder av nya tryckerier i Tyskland. Wittenberg blev snabbt Nordtysklands viktigaste förlagsort. Dessutom lärde sig människor att köpa böcker på ett sätt som inte förekommit tidigare, då marknaden främst bestått av almanackor, örtaböcker etc. Studenter hade sällan egna läroböcker; läraren hade ett exemplar som han läste högt ur och studenterna skrev av. Läskunnigheten i Tyskland vid 1500-talets början tros ha legat omkring fem procent. Tryckta böcker nådde dock betydligt flera än man kan tro. Särskilt skrifter som inte var på latin utan på tyska lästes ofta upp på gator och torg. På så vis kunde ett enda exemplar nå hundratals människor. Utgivningen av Luthers böcker kom att drivas av den reformatoriska övertygelsen, men också av tryckarnas lust att tjäna pengar. Och ofta tryckte de utan tillstånd, s.k. pirattryck. En av de värsta pirattryckarna, Adam Petri i Basel, gav ut Luthers översättning av Nya testamentet redan samma år som originalet kom ut, och Petri tryckte ytterligare sju upplagor de följande tre åren. Andra piratupplagor kom från Augsburg, Grimma och Strasbourg. Septemberutgåvan från 1522 av Nya testamentet kostade en halv gulden, vilket lär ha motsvarat 150 kilo vete eller två hela slaktade får. Pirattryckarna tjänade mycket pengar på denna hantering. Om Luther själv tjänade något är omtvistat. Han lär aldrig ha tagit ut något honorar för sina skriverier, och överskottet på tryckning och försäljning sattes troligen ograverat in i produktionen av nya böcker. 1525 stal en gesäll hos Wittenbergtryckaren Grunenberg mer än halva manuskriptet till Luthers "Fastenpostille" och sålde det i Nürnberg, där det snabbt trycktes. I september skrev Luther till borgmästaren och rådet i Nürnberg och bad dem hålla uppsikt över stadens tryckare. "Om detta inte hjälper", skrev Luther, "kommer jag att tvingas förmana dylika rövare och tjuvar i offentlig skrift, och jag såge ju gärna att jag inte skulle behöva omnämna er hedervärda stad." Ett rådsbeslut kom faktiskt den 7 oktober men det tycks inte ha haft någon effekt, för när postillan kom ut samma år hade Luther försett den med ett "Företal och förmaning till tryckarna". Han berättar här om stölden av manuskriptet och tillfogar: "Har ni nu också blivit rånare och tjuvar? Eller menar ni att Gud ska välsigna och belöna er genom sådana onda lister och svek?"
I utgåvan av andra delen av gamla testamentet från 1524 tillfogade Luther ett märke (det högra på bilden) som var tänkt att skydda mot pirattryck. Texten under märket lyder: "Dis zeichen sey zeuge, das solche bucher durch meine hand gangen sind, denn des falschen druckens und bucher verderbens vleyssigen sich ytzt viel", vilket betyder ungefär "Detta tecken skall vittna om att dessa böcker har gått genom min egen hand, eftersom många numera bemödar sig mycket om att förfalska tryck och förvränga böcker".
I vår tids debatt om piratkopiering är det många som tror att upphovsrätt bara handlar om ekonomisk ersättning. Det är därför intressant att jämföra med hur Luther i alla texter han skrev om pirattryckarna framhåller att deras största försyndelse är att de ändrat innehållet. Först i andra hand kommer tryckarens - inte författarens - ekonomiska förlust: Nu vore dock skadan uthärdlig om de inte återgivit mina böcker så falskt och skändligt. Men nu trycker de alltså dessa böcker och har en sådan brådska att när de sedan kommer tillbaka till mig igen, känner jag inte igen mina egna böcker. Luther förklarar också i företalet att han ofta ändrar mot manus, troligen direkt i den satta satsen: För vid korrigeringen tvingas jag ofta själv ändra sådant som jag förbisett och gjort fel i mitt manuskript, så man kan inte lita på mitt handskrivna exemplar. Det var alltså därför det stulna manuskriptet resulterade i en så dålig utgåva. Systemet med privilegier under den här tiden innebar oftast att någon furste beviljade en viss tryckare ensamrätt till en viss bok under så lång tid att han åtminstone skulle få tillbaka sina investerade pengar. Mestadels gällde ensamrätten några år men kunde också vara så kort som några dagar eller veckor i speciella fall. Dagens upphovsrätt medger som bekant en ensamrätt inte bara under författarens levnad utan 70 år efter hans/hennes död. "Borde inte en tryckare i kristlig kärlek kunna vänta på en annan i en månad eller två innan han gör eftertryck", frågar sig nu Luther och avslutar sitt företal: Men måste allt gå ut på vinning, och vill vi tyskar vara odjur, så sträva och rasa då, men gör det inte i Guds namn! Det rätta kommer nog att finna sin väg. Gud give bättring i sinom tid. Amen. Luther fick ingen ordentlig rättelse av de världsliga myndigheterna. Ett nytt rådsbeslut kom visserligen 11 maj 1532, men det stipulerade bara att tryck gjorda i Nürnberg inte fick förses med tryckortsangivelsen Wittenberg. Luthers "vollausgabe" av Bibeln kom 1534, och i en upplaga 1545 upprepade han sin maning till de oärliga tryckarna: Min förlust lägger jag ingen vikt vid, jag har emottagit detta för intet och för intet har jag också givit det, och begär heller ingenting för det, Kristus Min Herre har mig månghundratusenfaldigt belönat. Men denna klagan över sådan snikenhet måste jag frambringa, att dessa girigbukar och rövaraktiga eftertryckare inte är trogna mot vårt arbete. För eftersom de bara söker sin närighet, bryr de sig lite om huruvida de eftertryckt rätt eller fel. Det vi idag kallar den ideella delen av upphovsrätten handlar just om verkets integritet, men även om att upphovsmannens namn inte skall behöva dras i smutsen av t.ex. det sammanhang en text publiceras i eller om texten förvrängs men ändå påstås vara skriven av den ursprungliga författaren. Luther sökte inte berömmelse, skrev han i sin "förmaning" från 1525, men det var ändå inte bara Guds ord han försvarade, utan även sina egna. I förordet till en upplaga av Nya testamentet från 1530 skrev han: Jag vill be alla mina vänner och ovänner, mina mästare, tryckare och läsare, att de låter detta nya testamente vara mitt [...] Jag vet nog vad jag gör, ser nog även vad andra gör, men detta Testamente skall vara Luthers tyska Testamente [...] Pirattrycken debatterades livligt under ett par hundra år framåt av skriftställare som Lessing och Reimarus (vilken likt flera av dagens upphovsrättskritiker förespråkade en större allmänning av fria verk) och filosofer som Fichte och Kant. Det dröjde innan Tyskland fick en modern upphovsrättslag. England var först med en skriven lag 1710. Sverige fick en hundra år senare. Tyskland kunde inte gärna få någon nationell lag på området innan landet enats. Delstatslagar fanns, där den preussiska från 1837 var en föregångare. En riksomfattande lag kom först 1871, samma år som Tyska riket ritades upp på kartan i en sal i Versailles. NOT: Bilderna ovan användes aldrig av redaktionen i den tryckta versionen. Istället användes en teckning av Aake Nystedt. En annan skillnad är att vissa citat i denna webbversion för tydlighetens skull satts med petitstil som egna stycken. Den tyska riksomfattande lagen är enligt vissa författare daterad året innan. W. A. Copinger har i "The Law of Copyright, in Works of Literature and Art", 1904 års upplaga, angivit lagens tillkomst till juni 1870; S.M. Stewart anger i "International copyright and neighbouring rights" (1983), s. 18, året till 1871. |
