OBS, Sveriges Radio, P1, 22/4 2004

[Industrins hemliga forskarkonsulter]

Forskningens industriberoende har diskuterats i flera fora den senaste tiden.

Sponsrade professurer och forskare med egna företag är naturligtvis något som kan vara ett problem. Men det är ändå överskådligt så länge banden redovisas. Om däremot enskilda studier eller forskartjänster i hemlighet betalas av någon med intressen i det som forskningen handlar om - då blir det knepigare.

Det har blivit allt vanligare att medicinska artiklar spökskrivs av läkemedelsindustrin, och därefter får en välrenommerad forskare sätta sitt namn under - utan att alltså ha sett rådata. Metoddelen i artiklar tas ofta helt bort, eftersom den anses vara ett visst företags egendom. Men hur ska man kritiskt kunna granska en studie om man inte får veta hur den gjorts?

Många forskare har kommit att ingå minst lika mycket i företagens marknadsföringsstrategi som i deras utvecklingsstrategi. Forskare är ofta i hemlighet konsulter åt just den industri vars produkter de håller på att bedöma riskerna med. Branscher som länge infiltrerat forskningen på det sättet är tobaks- och läkemedelsindustrin, men även t.ex. den kemiska industrin gör det.

I olika rättegångar mot företrädare för dessa industrier, främst i USA, har allmänheten fått tillgång till tidigare interna hemliga dokument som tydligt visar att de här industriernas egna forskningsavdelningar ofta känt till hur farliga deras produkter varit, men utåt valt att tiga eller ljuga - under decennier.

1954 bildade tobaksbranschen i USA en egen forskningskommitté, TIRC, och en av dess chefer, Clarence Cook Little, försäkrade i TV året därefter att om man någonsin hittade några cancerframkallande ämnen i tobaksrök, så skulle man genast tala om det för allmänheten. Men redan när Little sade detta visste branschen sedan minst två år att tobak innehåller sådana ämnen. Och 1961 hade man hittat ett femtiotal cancerframkallande ämnen. Men inte heller det talade man om för allmänheten!

I arbetet att dels vilseleda, dels skaffa sig en tidig uppfattning om risker som skulle kunna komma att hota affärerna, är forskarkonsulter mycket viktiga pjäser i spelet.

Philip Morris PR-byrå Burson-Marsteller skrev internt 1989: "Vi måste kunna tala med ett stort antal röster ... ibland måste vi tala som oberoende forskare, forskargrupper eller affärsmän; vid andra tillfällen kommer vi att tala som industrin."

Under 1980- och 90-talen verkade i Sverige "Expertgruppen för inomhusluft", EGIL, som var en bulvanorganisation för tobaksbolaget Philip Morris. Där ingick en hel rad namnkunniga forskare från Karolinska Institutet. En av dem hade bl.a till uppgift att spionera på en kollega i samma korridor som forskade kring passiv rökning. Dåvarande rektorn Hans Wigzell sade om detta i Aftonbladet 2001: "Det låter inte kul" och "det är väldigt dålig stil". Ingen särskilt resolut inställning kan man tycka - KI bryr sig inte om saken helt enkelt, trots att man försöker ge sken av det.

Än idag har KI starka band med tobaksindustrin t.ex. via Swedish Match och deras Tobaksforskningråd där majoriteten är KI-forskare som sitter och delar ut pengar till - just det, i stor utsträckning andra KI-forskare. Ändå beslutade KI 2002 att inte ha kontakter med tobaksindustrin, eftersom man, som det hette, inte ville "skapa goodwill för företag, vars produkter skadar folkhälsan". Men det är alltså just vad man gör.

I Göteborg har miljömedicinska institutionen fått pengar slussade från Philip Morris till verksamheten, [bl.a via bulvanorganisationen Center for Indoor Air Research som exempelvis bekostade en doktorandlön år 2000.] En professor på samma institution har i decennier finansierat studier om rökningens hälsorisker med pengar från Philip Morris och samtidigt med arbetet i Göteborg - i strid med universitetets regler om bisysslor - haft en ledande befattning vid ett forskningsinstitut i Köln, ägt av Philip Morris.

En känd epidemiolog vid Karolinska Institutet har yttrat sig åt amerikanska folkhälsomyndigheter om att dioxiner inte är cancerframkallande - tvärt emot vad WHO anser sedan länge. Denna forskare råkar också vara konsult åt dioxinindustrin.

Forskning handlar om stora pengar för de här branscherna. Inte bara när det gäller att dölja risker med olika produkter. Hur många miljarder mer skulle inte t.ex. blodtrycksmedicinerna inbringa om forskningen bestämde sig för att gränsen för högt blodtryck borde sättas vid t.ex. 130/85 istället för som nu 140/90?

När sådana här forskarkonsulter blir intervjuade om sina dubbla roller brukar de hävda att deras vetenskapliga integritet är för stark för att kunna påverkas av pengar. "Företag har inte krävt resultat i någon speciell riktning" säger en. "Industrin styr inte, jag tar själv initiativ till alla studier", säger en annan. "Nästan alla ledande forskare har en sådan här samverkan", säger en tredje.

Men betänk: vetenskapliga försök brukar anses så oerhört känsliga att man t.ex. utför dubbelblindstudier: man ser då till att inte ens personalen som hanterar de olika proverna ska få veta vilka som hör till vilka försökspersoner för att resultatet annars skulle kunna påverkas på något subtilt sätt. Borde då inte något så påtagligt som var pengarna kommer ifrån kunna påverka en studie eller hur den slutligen presenteras?

Låt mig vara tydlig. Självfallet måste industrin kunna forska och självfallet måste den kunna stödja forskare finansiellt. Men allt måste ske öppet. Den svenska offentlighetsprincipen är avgörande för demokratin, inte bara i maktens politiska korridorer utan även i dess vetenskapliga salar. [Universitetens medvetenhet om offentlighetsprincipen är idag mycket låg och måste förbättras.]

Sanktionsmöjligheterna måste också stärkas, så att forskare som ertappas med att ha dolt jävsskapande bisysslor eller finansiärer t.ex. avstängs från sin institution, och deras redan publicerade studier bör då granskas extra noga. Ute i Europa reagerar man ofta häftigt på sådant här skumrask. I Sverige tycks universitetens rektorer och dekaner mest rycka på axlarna.

NOT: Partier inom klammer och med röd färg ströks av tidsbrist i programmet.